Jag vill inte supa mig dyngrak, jag vill inte skåla i champagne, jag vill inte ens ljuga över pints med ett damlandslag jag saknar.
Nej, på nyårsafton vill jag ta min lilla bil och man, som gärna får dricka sprit om han vill och orkar, dumpa barnen hos mormor och åka till festen med stort f, för att spela sällskapsspel. Det är allt jag vill. Jag skiter i om det serveras mat. Isåfall får det gå undan, bara jag sedan får svara på finurliga frågor, slå med tärningar, rita, gissa, skryta och skrävla, helst vinna.
Jag försökte lite i julhetsen med min syster, Värsta Språket hette det, och var säkert jätteskojigt. För de som fått prova på riktigt. Själv fick jag hetsa fram några dialekter och språkvårdsfrågor, allt medan någon liten gnagare drog mig i byxbenet, en annan tjötade om Bamseknuffspel. Ingen rast, ingen ro. Har du satt barn till världen får du för fan sätta dina egna fåniga behov åt sidan och tillfredsställa dina barns. Så enkelt är det.
Men nu ser jag chansen torna upp sig, lite som en hägring. Pyjamasparty hos mormor, ja tack, mina kommer i kattpyjamasarna med en flarra NallePuh-champagne. Party på Norra Fäladen, med bara ett fåtal inbjudna. Ja tack, jag vet vad ni har i er spelhylla och på Wii-et, och jag suktar. Jag kan ta med mig mina balla spel som jag aldrig får spela också, let's make it a night before we call it a night, shall we?
Mvh,
Sugnast i kommunen (vinnaren)
Saturday, December 29, 2012
Friday, December 28, 2012
Sjuka priser
Jag var på en helt sjuk rea idag. Man hör ju så mycket dumt om mellandagsrean, den är denna tid på årets svarta får om du så vill, all skit får den. Du blir lurad, skriker Aftonbajset. De har inte alls sänkt priset, bara bytt prislapp, till en röd. Och så är det trängseln och köerna som får sig ett par kängor. Det är så HEMSKT med mellandagsreor, ändå ska alla dit och stångas. Mänskligheten är ett intressant släkte. Det är väl för att ha något att berättade om i sitt faceflöde, kan jag tro.
Min rea gick iallafall av stapeln på det som tidigare hette Babyland, men som nu heter Barnens Hus. Var får de allt ifrån, kan man undra, och visst det kan man. Hur som helst rådde det där inne i Barnens lilla Hus en stillsam stämning, och över alla klädgalgarna hade någon klistrat upp A4-papper som förkunnade att klädrean uppgick till 75% off. På allt!
Jag blev helt till mig i trosorna! Köpte ett fucking jävla Lucialinne för en 5-åring, så köptokig blev jag! Därtill en kjol, ett antal tröjor, en fleece-onepiece, en overall - allt till det sjukligt facila priset 430 spänn. Hade jag inte haft med mig en något gnällig minimänniska som gömde sig i klädsnurrorna och betedde sig allmänt lustigt, hade jag kunnat gå loss ännu värre.
Men jisses, vilket resultat! 75% rabatt på alla kläder. Det kallar jag rea det.
Min rea gick iallafall av stapeln på det som tidigare hette Babyland, men som nu heter Barnens Hus. Var får de allt ifrån, kan man undra, och visst det kan man. Hur som helst rådde det där inne i Barnens lilla Hus en stillsam stämning, och över alla klädgalgarna hade någon klistrat upp A4-papper som förkunnade att klädrean uppgick till 75% off. På allt!
Jag blev helt till mig i trosorna! Köpte ett fucking jävla Lucialinne för en 5-åring, så köptokig blev jag! Därtill en kjol, ett antal tröjor, en fleece-onepiece, en overall - allt till det sjukligt facila priset 430 spänn. Hade jag inte haft med mig en något gnällig minimänniska som gömde sig i klädsnurrorna och betedde sig allmänt lustigt, hade jag kunnat gå loss ännu värre.
Men jisses, vilket resultat! 75% rabatt på alla kläder. Det kallar jag rea det.
Tjenamoss din gamla galosh
Hej bloggen, som de inbitna säger. Varje morgon. Inte jag dock. Inte normalt.
Hur har du haft det utan mig? Rätt trist va? Blev inte så många barn gjorda, kan jag tro.
Har du suttit här alldeles ensam i radioskuggan, inte en jävel har brytt sig om dig, hälsat på dig, utfodrat dig med sedvanliga hejarop och glada tillmälen. Nähädutack, tyst som i graven. Ja, jag är ledsen.
Men jag har haft annat för mig. Firat jul och annat glättigt. Det gör sig ju som bekant inte i varken bloggform, Faceform eller Instaform. Det är få som vet det, vad det verkar. Denna strida ström av granjävlar, fromma barn, god jul till och från höger och vänster. Titta jag har bakat! Titta vad jag fick! Titta vad jag åt! Nej av sånt blir tant så trött i längden att jag hellre går in på min kammare och surar, säger god jul till alls ingen speciell, åtminstone inte digitalt. Det är ju som att säga Happy Birthday endast på Facebook till sina bästaste vänner, var ligger eftertanken och den genuina känslan i det? (Som en parantes kan jag avslöja att jag gör det själv, här ska kastas sten i glasstugan, jag tycker nämligen det är smidigt. Vad fan, jag skriver iallafall normalt roligare än de andra.)
Men, detta ständiga flöde gör mig nu händelsevis trött. Det gör att allt framstår, för mig, som en enda trögflytande grå massornas gröt av meningslöshet. I ena sekunden har någon julstädat och fått fram den sjuarmade, i nästa har en hällt upp julglöggen i små söta för ändamålet avsedda porslinskoppar. Så var den stunden över. Och föll i glömska. För nu var det någon ny som böjde rösten om något fotbollsresultat, som kommenterade vädret, som led på mellandagsrean. Och fick jättemånga likes. Säger man inget, finns man inte.
Det twittras och bloggas, och jag följer alldeles för många. Det bara maler på av fyndigheter, iakttagelser och poser. Vilket får mig att känna meningslösheten, och det kan väl ändå inte vara meningen?
Hade jag haft tid hade jag skrivit en alldeles fenomenal blogghistoria varje dag, twittrat med kraft, pondus och humor, agerat ögonöppnare och sanningssägare. Men tid har jag inte, ej heller kraft. Alltså lutar jag mig tillbaka i min surhet och gnäller på alla andra som åtminstone försöker. För sån är jag.
Hur har du haft det utan mig? Rätt trist va? Blev inte så många barn gjorda, kan jag tro.
Har du suttit här alldeles ensam i radioskuggan, inte en jävel har brytt sig om dig, hälsat på dig, utfodrat dig med sedvanliga hejarop och glada tillmälen. Nähädutack, tyst som i graven. Ja, jag är ledsen.
Men jag har haft annat för mig. Firat jul och annat glättigt. Det gör sig ju som bekant inte i varken bloggform, Faceform eller Instaform. Det är få som vet det, vad det verkar. Denna strida ström av granjävlar, fromma barn, god jul till och från höger och vänster. Titta jag har bakat! Titta vad jag fick! Titta vad jag åt! Nej av sånt blir tant så trött i längden att jag hellre går in på min kammare och surar, säger god jul till alls ingen speciell, åtminstone inte digitalt. Det är ju som att säga Happy Birthday endast på Facebook till sina bästaste vänner, var ligger eftertanken och den genuina känslan i det? (Som en parantes kan jag avslöja att jag gör det själv, här ska kastas sten i glasstugan, jag tycker nämligen det är smidigt. Vad fan, jag skriver iallafall normalt roligare än de andra.)
Men, detta ständiga flöde gör mig nu händelsevis trött. Det gör att allt framstår, för mig, som en enda trögflytande grå massornas gröt av meningslöshet. I ena sekunden har någon julstädat och fått fram den sjuarmade, i nästa har en hällt upp julglöggen i små söta för ändamålet avsedda porslinskoppar. Så var den stunden över. Och föll i glömska. För nu var det någon ny som böjde rösten om något fotbollsresultat, som kommenterade vädret, som led på mellandagsrean. Och fick jättemånga likes. Säger man inget, finns man inte.
Det twittras och bloggas, och jag följer alldeles för många. Det bara maler på av fyndigheter, iakttagelser och poser. Vilket får mig att känna meningslösheten, och det kan väl ändå inte vara meningen?
Hade jag haft tid hade jag skrivit en alldeles fenomenal blogghistoria varje dag, twittrat med kraft, pondus och humor, agerat ögonöppnare och sanningssägare. Men tid har jag inte, ej heller kraft. Alltså lutar jag mig tillbaka i min surhet och gnäller på alla andra som åtminstone försöker. För sån är jag.
Friday, December 21, 2012
Snyggast på kontoret
Så fruktansvärt spännande att likt en högstadieelev gå på studiebesök i hatt och stålhätteskor.
Och utsikten sen, gick den av för hackor, nej det gjorde den ej. Jag tittade mest efter den snygga svarta kuben där borta vid horisonten, där de coolaste snyggaste som gör de fräsigaste telefonerna i stan jobbar.
Vi besökte också det hotellrum där Kungen kommer att bo när han kommer till stan och klipper band en dag. Eller om det blir Victora, who knows. Kanske rentav bäbisen Estelle. Rummet hade iallafall plats för en livvakt också, som en jungfrukammare, så de behöver inte vara rädda. Jag tittade in på den toalett där Kungen kommer att sitta och skita. Det kändes spännande.
Sedan fick jag gå på after work och dricka pints. Oj vad roligt jag har nästan jämt! Vilken vinnare.
Överflöd
Tomma gapar korgarna som en gång innehöll pappersinslagna chokladbitar, Noblesse-askar, sega kolor och snask. Hur många kilo vi satt i oss vet ingen, det var ingen som mätte, vägde, räknade. Men vi vet att byxorna sitter lite sämre, livremsknäppena har hoppat ut iallafall ett par pinnhål och våra toalettbesök har blivit allt tätare och tråkigare.
Det är inte mycket att göra. Det är så här det är. Det är bara att bita ihop och trycka i sig.
Det kan inte stå en korg konsultgodis på ett kontorsbord utan att varje näve som traskar förbi måste förse sig. Till slut finns det bara några tradiga mintchoklader, nån gammal slirig hemkola, en trött apelsin kvar. Till slut går de också åt. Det är lite så vi jobbar.
De sista skälvande timmarna innan julledigheten träder i kraft. Korgarna tömda, en ensam krossad pepparkaka på ett fat, den tar jag.
När vi sedan går hem, till tomten och bocken, då är det på intet vis dags att ta sig i kragen och sluta kränga. Nej, då börjar den riktiga julen, hemma hos oss i vardagsrummet, på julbordet, med julklapps-paradisen, nötter som ska knäckas, knäck som ska knapras, jul jul strålande jul. Ta dig samman, lossa på bältet, julen är frosseriets högtid, det är för fan bara att anpassa sig.
Skölj ner allt med julmust och glöggfryntlighet, kola och choklad må spruta ur öronen på dig, men det är inte dags att lägga av än. När du tror att du inte klarar en enda munsbit till, då river någon glatt upp en ask gröna kulor och bjuder laget runt. Roffa, glufsa och må som du förtjänar.
Julen är här. Julen är härlig.
Det är inte mycket att göra. Det är så här det är. Det är bara att bita ihop och trycka i sig.
Det kan inte stå en korg konsultgodis på ett kontorsbord utan att varje näve som traskar förbi måste förse sig. Till slut finns det bara några tradiga mintchoklader, nån gammal slirig hemkola, en trött apelsin kvar. Till slut går de också åt. Det är lite så vi jobbar.
De sista skälvande timmarna innan julledigheten träder i kraft. Korgarna tömda, en ensam krossad pepparkaka på ett fat, den tar jag.
När vi sedan går hem, till tomten och bocken, då är det på intet vis dags att ta sig i kragen och sluta kränga. Nej, då börjar den riktiga julen, hemma hos oss i vardagsrummet, på julbordet, med julklapps-paradisen, nötter som ska knäckas, knäck som ska knapras, jul jul strålande jul. Ta dig samman, lossa på bältet, julen är frosseriets högtid, det är för fan bara att anpassa sig.
Skölj ner allt med julmust och glöggfryntlighet, kola och choklad må spruta ur öronen på dig, men det är inte dags att lägga av än. När du tror att du inte klarar en enda munsbit till, då river någon glatt upp en ask gröna kulor och bjuder laget runt. Roffa, glufsa och må som du förtjänar.
Julen är här. Julen är härlig.
Monday, December 17, 2012
En fin och god människa
Kanske onödigt att ge sig in i debatten, nu när den ju är så uttjatad och urvattnad, rent utav tröttsam, men jag gör det ändå. Sån är jag!
Alltså, jag har inget emot att man tar bort några filurer ur en Disney-film och för mig är Kalle Ankas Julafton allt annat än en kär tradition värd att bevara. När jag var barn var det så klart spännande för mig att få en hel timme av tecknad film, annars var det ju typ bara Tom & Jerry efter Lilla Sportspegeln, och där fick man knappast sitt lystmäte. Men i min familj har det alltid varit Karl-Bertil Jonsson som varit den hetaste potatisen, i hela sin politiskt korrekta härlighet!
Debatten som nu rasar om de bortklippta scenerna från Tomtarnas Julverkstad, den är så oerhört sjuk. Jag har läst en del kommentatorstrådar i ämnet och jag har väl aldrig blivit tröttare på mänskligheten. De som säger att de fått julen förstörd och att de hädanefter kommer att bojkotta allt från Disney, de är nog de allra mest sinnesfrånvända. Har man fått sin jul förstörd för att Kalle Ankas julshow inte innehåller två sekunder som den innehöll året innan, då ska man nog tänka över sitt julfirande, och överhuvdutaget kanske sin allmäna mentala hälsa. Men även de som plötsligt vet allt om nidbilder och pickaninnys, som läxar upp och besserwissrar sig, dessa lantisar tröttar mig också något oerhört. Självutnämnda experter plötsligt, bara för att de googlat lite. Och igen, står upp för de stackars minoriteterna som är så jävla kränkta hela tiden, fast de inget säger. Så ängsligt! Take a chill pill, why don't ya, all of you, vill jag väsa.
För VARFÖR kunde Disney inte bara klippt bort de otidsenliga karikatyrerna från sitt julklappståg på ett smidigt sätt, UTAN att för den sakens skulle basunera ut att de gjort det? Ingen jävel hade ju märkt det, och hade man noterat en viss liten skillnad så hade man väl höjt ögonbrynet i typ TVÅ sekunder och sedan gått VIDARE med sitt jävla liv. UTAN att få julen förstörd, iallafall inte av Kalle Anka. Men nej, så tänkte inte Disney, de ville låta oss veta att här är vi, ett ANSVARSTAGANDE och MODERNT företag, i Sverige (nåja), i tiden, som tar bort det där förkastliga tänkandet vi hade på 30-talet när självaste Walt var nazistsympatisör. De slår knut på sig själva i ivern att ryggdunka sig så hårt och innerligt och offentligt som möjligt. Det är ju samma princip som de som ger till välgörenhet och sedan tvunget måste skriva ut det på Facebook, för att de är så fruktansvärt FINA människor. Vad är det med er?
Det är det här jag blir så trött på - ta bort skiten, sluta med din fula vardagsrasism, ta från de rika och ge åt de fattiga - men sluta för fan skryta om det. Eget beröm luktar illa, var det inte så? Har du inte fått majs idag? Vill du ha ett fikon?
Alltså, jag har inget emot att man tar bort några filurer ur en Disney-film och för mig är Kalle Ankas Julafton allt annat än en kär tradition värd att bevara. När jag var barn var det så klart spännande för mig att få en hel timme av tecknad film, annars var det ju typ bara Tom & Jerry efter Lilla Sportspegeln, och där fick man knappast sitt lystmäte. Men i min familj har det alltid varit Karl-Bertil Jonsson som varit den hetaste potatisen, i hela sin politiskt korrekta härlighet!
Debatten som nu rasar om de bortklippta scenerna från Tomtarnas Julverkstad, den är så oerhört sjuk. Jag har läst en del kommentatorstrådar i ämnet och jag har väl aldrig blivit tröttare på mänskligheten. De som säger att de fått julen förstörd och att de hädanefter kommer att bojkotta allt från Disney, de är nog de allra mest sinnesfrånvända. Har man fått sin jul förstörd för att Kalle Ankas julshow inte innehåller två sekunder som den innehöll året innan, då ska man nog tänka över sitt julfirande, och överhuvdutaget kanske sin allmäna mentala hälsa. Men även de som plötsligt vet allt om nidbilder och pickaninnys, som läxar upp och besserwissrar sig, dessa lantisar tröttar mig också något oerhört. Självutnämnda experter plötsligt, bara för att de googlat lite. Och igen, står upp för de stackars minoriteterna som är så jävla kränkta hela tiden, fast de inget säger. Så ängsligt! Take a chill pill, why don't ya, all of you, vill jag väsa.
För VARFÖR kunde Disney inte bara klippt bort de otidsenliga karikatyrerna från sitt julklappståg på ett smidigt sätt, UTAN att för den sakens skulle basunera ut att de gjort det? Ingen jävel hade ju märkt det, och hade man noterat en viss liten skillnad så hade man väl höjt ögonbrynet i typ TVÅ sekunder och sedan gått VIDARE med sitt jävla liv. UTAN att få julen förstörd, iallafall inte av Kalle Anka. Men nej, så tänkte inte Disney, de ville låta oss veta att här är vi, ett ANSVARSTAGANDE och MODERNT företag, i Sverige (nåja), i tiden, som tar bort det där förkastliga tänkandet vi hade på 30-talet när självaste Walt var nazistsympatisör. De slår knut på sig själva i ivern att ryggdunka sig så hårt och innerligt och offentligt som möjligt. Det är ju samma princip som de som ger till välgörenhet och sedan tvunget måste skriva ut det på Facebook, för att de är så fruktansvärt FINA människor. Vad är det med er?
Det är det här jag blir så trött på - ta bort skiten, sluta med din fula vardagsrasism, ta från de rika och ge åt de fattiga - men sluta för fan skryta om det. Eget beröm luktar illa, var det inte så? Har du inte fått majs idag? Vill du ha ett fikon?
Julklappsleken inte aktuell
Åh kommerstomten, jag vill helst inte ha in dig i mitt hus. Jag föreslog att vi skulle köra julklappsleken, dvs att alla köper något skit för 50 spänn och så får vi slå om vem som får vad. Men de i sällskapet som var cirka 12 år gamla, tyckte att det var en rentav usel idé, helt förkastlig.
Så då tänker jag att vi väntar några år, sedan är alla med på banan. Men då är mina barn i julklappshetsaråldern, och då kommer de att spjärna emot när jag kommer dragandes med mina billiga klappar och tärningar. Alltid är det nån. Vänta du tills du blir pensionär.
Lustigt dock, när vi frågar varandra om önskelistor, då är det typ en kamp, för samtliga inblandade oavsett ålder, att komma på vad vi önskar oss. Vi har ju allt vi behöver! Det är klart; en kakform, en grön mössa och en ask Paradis vill jag förstås ha. Inget snack om saken. Men annars, jag vet inte, helst vill jag ha upplevelser och egentid, samtidigt vill jag inte vara utan mina barn i någon större utsträckning. Jag kan gå på opera eller rockkonstjärt, men jag kan lika gärna låta bli. Jag behöver inget. En trisslott med garanterad vinst kanske, men vem kan fixa sådana?
Jag försökte, men den gubben gick inte. Det blir jul i år igen. Med lackade klappar under granjäveln. Jag har dock varit smart och förutseende i år. Jag har lagt en internetbeställning! Nu är det bara att bita ihop med tummarna i högsta hugg och hoppas på leverans senast fredag.
Vet du varför tomten är röd, förresten? Det var en som berättade för mig idag på lunchen, att det var coca-cola som skapade den röda tomten i en reklamkampanj på 30-talet. Han lät så övertygad att jag faktiskt för en stund trodde honom. Men så fort jag googlat fattade jag så klart att han bara gått på en råttan i pizzan. Det fascinerar mig att människor kan låta så jävla säkra på sin sak när de hävdar saker, så att man som rättskaffens sanningsälskare faktiskt tror på dem, men så visar det sig åter igen att det mesta är snickelisnack dumsnack utan eftertanke, utan research, utan substans.
Men god jul då.
Så då tänker jag att vi väntar några år, sedan är alla med på banan. Men då är mina barn i julklappshetsaråldern, och då kommer de att spjärna emot när jag kommer dragandes med mina billiga klappar och tärningar. Alltid är det nån. Vänta du tills du blir pensionär.
Lustigt dock, när vi frågar varandra om önskelistor, då är det typ en kamp, för samtliga inblandade oavsett ålder, att komma på vad vi önskar oss. Vi har ju allt vi behöver! Det är klart; en kakform, en grön mössa och en ask Paradis vill jag förstås ha. Inget snack om saken. Men annars, jag vet inte, helst vill jag ha upplevelser och egentid, samtidigt vill jag inte vara utan mina barn i någon större utsträckning. Jag kan gå på opera eller rockkonstjärt, men jag kan lika gärna låta bli. Jag behöver inget. En trisslott med garanterad vinst kanske, men vem kan fixa sådana?
Jag försökte, men den gubben gick inte. Det blir jul i år igen. Med lackade klappar under granjäveln. Jag har dock varit smart och förutseende i år. Jag har lagt en internetbeställning! Nu är det bara att bita ihop med tummarna i högsta hugg och hoppas på leverans senast fredag.
Vet du varför tomten är röd, förresten? Det var en som berättade för mig idag på lunchen, att det var coca-cola som skapade den röda tomten i en reklamkampanj på 30-talet. Han lät så övertygad att jag faktiskt för en stund trodde honom. Men så fort jag googlat fattade jag så klart att han bara gått på en råttan i pizzan. Det fascinerar mig att människor kan låta så jävla säkra på sin sak när de hävdar saker, så att man som rättskaffens sanningsälskare faktiskt tror på dem, men så visar det sig åter igen att det mesta är snickelisnack dumsnack utan eftertanke, utan research, utan substans.
Men god jul då.
Saturday, December 08, 2012
Skumpa lite rumpa va
Ja det var ju jävlar vad många det var som var sugna på att skumpa sin lilla rumpa svänga sina lurviga på personalfestens diskotek så fort julborden burits bort från dansgolvet. Trots att företagets medelålder på pappret är 41. Jag säger trots, fast kanske menar jag tack vare.
Min mammas granne, och jag kan omöjligtvis sluta tänka på att hon är min mammas granne, dansade värst eller kanske bäst, vad vet jag vad vet en ko, av alla. Som en skrattande gasell av virrigt hår och medelålders danssteg med en sydeuropeisk man, vetenskapsman jag antar, men nog är det lustigt, min mammas granne, fast det vet hon inte att hon är. Bara crazy cool på firmafestens disko, det räcker så.
Till bordet hade jag ett antal kollegor från främmande länder, och det var väl intressant; det vanliga tugget om hur gör ni, hur gör djur. Hur firar ni jul? Talar fröken svenska? Ja, jag vet inte, ditten datten. This is what we in Sweden call a gottebord. Och ja, just dessa ord hörde jag yttras vid gottebordet, och det var väl ungefär i den vevan jag blev trött.
Och vad de dricker dåligt! Efter att de ätit sig julbordsstinna var de sugna på...inte öl, utan vatten! Jag menar, dra mig bakis, am I the only alcoholic in town, eller vad? Skål på dig, sen dansade vi Gangnam Style, vilket till och med tanten Surtant tyckte var rätt ball. Men så knöt vi snabbt ihop säcken och hoppade på bussen från slott till Lund, klockan 23:45, denna okristliga tidpunkt, godnatt.
Min mammas granne, och jag kan omöjligtvis sluta tänka på att hon är min mammas granne, dansade värst eller kanske bäst, vad vet jag vad vet en ko, av alla. Som en skrattande gasell av virrigt hår och medelålders danssteg med en sydeuropeisk man, vetenskapsman jag antar, men nog är det lustigt, min mammas granne, fast det vet hon inte att hon är. Bara crazy cool på firmafestens disko, det räcker så.
Till bordet hade jag ett antal kollegor från främmande länder, och det var väl intressant; det vanliga tugget om hur gör ni, hur gör djur. Hur firar ni jul? Talar fröken svenska? Ja, jag vet inte, ditten datten. This is what we in Sweden call a gottebord. Och ja, just dessa ord hörde jag yttras vid gottebordet, och det var väl ungefär i den vevan jag blev trött.
Och vad de dricker dåligt! Efter att de ätit sig julbordsstinna var de sugna på...inte öl, utan vatten! Jag menar, dra mig bakis, am I the only alcoholic in town, eller vad? Skål på dig, sen dansade vi Gangnam Style, vilket till och med tanten Surtant tyckte var rätt ball. Men så knöt vi snabbt ihop säcken och hoppade på bussen från slott till Lund, klockan 23:45, denna okristliga tidpunkt, godnatt.
Friday, December 07, 2012
I really don’t have time for people who don’t find me hilarious
Nu gäller det. Jag har tydligen redan visat att jag är någorlunda awesome på mitt jobb, men nu måste de även få förstå det viktigaste: att jag är en humorist av rang.
Herregud, "folk" är ju inte så förbenat roliga, men så som jag ser på "folk" vill ju inte jag att de ska se på mig. Jag är ju för fan ingen tyst musråtta som sitter och knaprar bananer på toaletten till lunch, jag är inte torr och fåordig, jag är inte korrekt, jag är inte bara duktig, jag är tamigibrasan hilarious också.
Nu är det dags för julfest.
Jag minns med ett visst mått av skam en personalfest på CMS där jag jobbade cirka 2002. Den tysta, tråkiga arbetsmyran fick plötsligt fnatt pga ett par för många glas innanför västen. Denna genanta bild erinras av min näthinna: Jag står som ett bevis på absolut löjlighet, med människor runt mig i en ring och pekar på den ene efter den andre: "Du är si, du är så", "Du tror du är cool". "Du tror du ska få ligga", "Du får säkert aldrig ligga", "Du är full of shit", "Du är duktig", "Du är inte duktig". Min gapande publik och föremålen för mina tillmälen tror väl inte sina öron. Här har vi varit övertygade om att vi hade anställt en tyst, sävlig, blyg liten rackare med huvudet på skaft, så visar det sig att hon är slängd i käften, hård men orättvis och mallig!
Detta beteende ska inte upprepas i afton, det är väl i det närmaste preskriberat i vilket fall, och man lär ju av sina misstag, gör man inte? Dessutom har jag inte för avsikt att bli sådär förfärligt slirigt lullig, för sånt klarar som bekant inte en tantkropp som dessutom måste ta hand om små barn dagen därpå. Nej, det är andra bullar nu, annat liv i skällan!
Tona ner Tourettesen, akta dig för politik, skrävla inte om din militanta ateism, ge ingen de sanningar de inte vill ha - så ska det nog gå bra, Ullaguran! Lugn och fin, visa dem var skåpet ska stå, att gammal är äldst och att du är typ skojigast i kommunen. Skål.
Herregud, "folk" är ju inte så förbenat roliga, men så som jag ser på "folk" vill ju inte jag att de ska se på mig. Jag är ju för fan ingen tyst musråtta som sitter och knaprar bananer på toaletten till lunch, jag är inte torr och fåordig, jag är inte korrekt, jag är inte bara duktig, jag är tamigibrasan hilarious också.
Nu är det dags för julfest.
Jag minns med ett visst mått av skam en personalfest på CMS där jag jobbade cirka 2002. Den tysta, tråkiga arbetsmyran fick plötsligt fnatt pga ett par för många glas innanför västen. Denna genanta bild erinras av min näthinna: Jag står som ett bevis på absolut löjlighet, med människor runt mig i en ring och pekar på den ene efter den andre: "Du är si, du är så", "Du tror du är cool". "Du tror du ska få ligga", "Du får säkert aldrig ligga", "Du är full of shit", "Du är duktig", "Du är inte duktig". Min gapande publik och föremålen för mina tillmälen tror väl inte sina öron. Här har vi varit övertygade om att vi hade anställt en tyst, sävlig, blyg liten rackare med huvudet på skaft, så visar det sig att hon är slängd i käften, hård men orättvis och mallig!
Detta beteende ska inte upprepas i afton, det är väl i det närmaste preskriberat i vilket fall, och man lär ju av sina misstag, gör man inte? Dessutom har jag inte för avsikt att bli sådär förfärligt slirigt lullig, för sånt klarar som bekant inte en tantkropp som dessutom måste ta hand om små barn dagen därpå. Nej, det är andra bullar nu, annat liv i skällan!
Tona ner Tourettesen, akta dig för politik, skrävla inte om din militanta ateism, ge ingen de sanningar de inte vill ha - så ska det nog gå bra, Ullaguran! Lugn och fin, visa dem var skåpet ska stå, att gammal är äldst och att du är typ skojigast i kommunen. Skål.
Wednesday, December 05, 2012
Jesse Pinkman, yo
Du vet när man blir sådär sinnessjuk att man inte kan tänka på någonting annat, typ som när man är förälskad faktiskt? Det är både härligt och påfrestande. För visst är det vackert att längta, men det är också väldigt frustrerande av att vara besatt.
Där är jag i alla fall nu.
Jag sitter i lunchrummet och spisar lax. Kvinnorna runt bordet pratar om hemlösa, om snöröjning, om julfesten. Jag sitter tyst, låtsas hänga med. Låtsas med halvt öra. Allt jag kan tänka på är hur fan ska Jesse Pinkman reagera när han vaknar upp i heroindimmorna och ser sin döda flickvän bredvid sig i sängen, hur fan ska han klara sig?
När jag nattar barn, och jag åker alltid på det omöjliga barnet, som vrider sig under täckena, behöver vatten, behöver kissa, en saga till, en SVT-playare till, som till slut ligger och smackar och sväljer saliv högt för att in i det sista kämpa mot sömnen – och allt jag tänka på är Walt White's cp-skadade son och hans fru som inget vet och ABSOLUT inte får veta. Eller får de snart veta? Jag dör! Och Jesse Pinkman. Att han måste sluta knarka. You can never trust a drug addict. Undrar om Walt kommer att adoptera Jesse Pinkman?
Visst, han är snygg på det där lite whitetrashiga sättet. Men han knarkar ju och säger yo bitch, det gillar väl inte jag, precis? Well, jag gillar killar i mössa utan hår. Se vad jag gift mig med! Och så minns vi väl alla att jag var så jävla sugen på han med cancer i Dying Young och Shayne Ward (!!) från engelska X-factor. Sjukt kan du säga, men vi har väl alla skelett i garderoben.
Vad gäller Jesse Pinkman och Breaking Bad är det iallafall fråga om en sjukt stark skådis, en intressant och mångfacetterad karaktär och en synnerligen underhållande och spännande serie! Jag har den på Netflix i min wirlelessrouterade Blueray-spelare, hur cool är jag på en skalad banan, yo.
Min högsta önskan varje kväll är att alla barn ska gå och lägga sig i så pass rimlig tid att jag hinner med TVÅ avsnitt på en kväll, herregud vilken lyxlirare man är då.
Tuesday, December 04, 2012
Strindbergare
"Jag tror jag själv kommer att sluta på ett dårhus, ty jag
blir alldeles vild stundom när jag tänker på världens fånighet.”
August Strindberg
Fånigheter ja, bara förnamnet. Vakta din tunga, det råder
jag dig. Alla kan bli kränkta, och alla BLIR kränkta. Iallafall om man får tro
Twitterdrevet, Aftonbajset, Fejsflödet.
Följer du snackisarna? Någon ropar hora i affekt. Skit i den horan! Ja, strunta du i den uppenbart prostituerades åsikt. En annan
rekommenderar litteratur skriven av en förintelseförnekare. Men jag visste inte, urskuldrar sig den blåögda palestinskan. En snubbe använde
ordet svarting i något olämpligt sammanhang, fy vad fult och förmodligen
olämpligt i alla sammanhang. Nästan lika illa som när Bosse Hansson, den gamle
stofilen på TV-sporten ondgjorde sig över "ännu en svart spelare" häromsistens. Men är inte
han pedofil ändå, vem lyssnar på honom? Vissa försvarar sin rätt att kalla negerbollar
för negerbollar, så futtigt. Hånar Noggergate, Kinapuffsgate och alla andra
rassegates som förekommit och kommer att förekomma. Det som de självutnämnda
Politiskt Inkorrekta, de som ryggdunkar sig själva och varandra över sin
inbillade förträfflighet, kallar PK-maffian slår till direkt. Det ÄR inte ok.
Inget är ok. Du får heller inte varken berömma eller klanka ner på någons
utseende. Utseende är totalt irrelevant. Någon kan bli kränkt! Ingen är tjock!
Och om någon är tjock får du absolut aldrig kommentera det. Kommentatorsfält
ska hållas helt och hållet neutrala, annars stängs de. Uggla onanerar när han
tänker på gamla schlager-tanter, PK-maffian ryter till om objektifiering av
kvinnor. Så kränkande! Eller blev hon smickrad? Får man ens bli smickrad? Usch!
Och don't get me started on hen-debatten. "Hen betyder höna!" ropar hen-motståndarna. "Jag heter Dick, det betyder kuk på engelska, men skit i det", sa Kjell Bergqvist i "Ha ett underbart liv" 1992. Då kan man ju inte kalla köksmästaren kock längre av samma anledning, spanjorerna får sluta kalla timme för hora, filmer kan inte avslutas med SLUT som en annan hora, eller kurvan på våra vägar sen då, som är en östeuropeisk hora. Infart, är det när man fiser inåt höhö osv osv, i oändligheten. Och höna är inte ens snuskigt! "Låt flickor vara flickor och pojkar pojkar, det är faktiskt biolooogiskt!", jag blir så trött att jag vill gå och lägga mig i en hönsgård och bli en hen, så trött blir jag. Hur kan det ens vara en debatt? Låt hen vara hen och hen hen. Hen som sa det hen var det, det är allt jag har att säga.
Och don't get me started on hen-debatten. "Hen betyder höna!" ropar hen-motståndarna. "Jag heter Dick, det betyder kuk på engelska, men skit i det", sa Kjell Bergqvist i "Ha ett underbart liv" 1992. Då kan man ju inte kalla köksmästaren kock längre av samma anledning, spanjorerna får sluta kalla timme för hora, filmer kan inte avslutas med SLUT som en annan hora, eller kurvan på våra vägar sen då, som är en östeuropeisk hora. Infart, är det när man fiser inåt höhö osv osv, i oändligheten. Och höna är inte ens snuskigt! "Låt flickor vara flickor och pojkar pojkar, det är faktiskt biolooogiskt!", jag blir så trött att jag vill gå och lägga mig i en hönsgård och bli en hen, så trött blir jag. Hur kan det ens vara en debatt? Låt hen vara hen och hen hen. Hen som sa det hen var det, det är allt jag har att säga.
ALLA mår dåligt. Sägs det. Alla är svaga, nedbrytbara,
påverkbara av det minsta lilla. Sätt nu på de rosaskimrande skygglapparna, det
du inte ser finns inte. Be för fan till Gud om du vill, han finns inte heller.
Men ALDRIG, jag säger ALDRIG, och då menar jag undantaget
Kinapuffskinesen, är det den som faktiskt själv utsatts för "kränkningen" som
ropar STOPP. Nej, det är ALLTID självutnämnda moralens väktare som rycker in
till försvar för de stackars kränkta jävlarna som inte själva vågar höja
rösten. De sitter väl hemma på kammaren och gråter av harm och indignation, kan jag tro.
Men dessa starka, opåverkbara moralens väktare som alltså alltid står
upp för de svaga i samhället på Twitter, må det vara bögar, tjockisar, mussar
eller kvinnor i allmänhet. Vad är vitsen med att tysta ner allt som inte går in
i mallen om hur allt ska vara för att ingen ska få höra något de inte vill
höra? Och hur vet ni att de ni skyddar verkligen tar illa vid sig? Har ni gjort
en Gallup? Vari ligger vinsten? Visa fittan får du popcorn. Eller? Ryggdunka
dig själv för att du är så jävla duktig och rättvis, gör du det. Men jag vet
att du sitter där hemma och tycker att alla som inte är som du är “konstiga”,
du beblandar dig icke. En södermalmare som vurmar för mångkultur fast han aldrig satt sin fot i Fittja/Rinkeby. Sitt du på din kammare och klicka “Afrikas barn 50
kronor”, dela det på Facebook, fy fan vad du är bra. Say yes to the moské, är minareten i vägen för dig va, mallgroda. Duktig idiot. Samtidigt skjuter du tyst
igen dörren när du ser att grannen också är på väg ut i trappen. Jävla banan.
Att man måste uttrycka äckel när man ser en Sverigedemokrat, det
är nästan lag på det. Och dela PK-dravel på Facebook, som att Jimmy Åkesson är
en kackerlacka, det känner vi att han är, ända in i folksjälen i helvetet. Denna
slätstrukenhet, denna rädsla för att kränka, det är ju fan beklämmande. Jimmy Åkesson liksom, tjalalalala, jävla fjant, ungefär lika cool som Clark Kent utan stålmannedräkt, ungefär lika harmlös. Vem kan känna sig hotad eller kränkt av en sådan spillevinks beskedliga, ochockerande tugg? Herregud, vi kan ju skratta bort honom! Men av någon anledning jag inte riktigt begriper måste man ropa rasse varje gång någon yttrar sig invandrarkritiskt, må det vara SD-tomtar eller bara en annan valfri tomte som EVENTUELLT kränker någon genom att använda ett ord. Alla mår dåligt, glöm aldrig det! Vad man gör med dem som varken gillar Sverigedemokrater eller Kulturberikare, det finns det inget svar på. Det är antingen eller, är du med oss eller mot oss, bu eller bä.
Utgångspunkten är att alla s.k. samhällets minoriteter är dels cluless, dels godhjärtade. Så naivt, så dumt! Varför skulle de plötsligt vara små snälla lallare när "vi" ju är sådana uppenbara as? Var går den gränsen?
Åh, tröttma.
Hela tiden denna jävla omvärldsanalys som går ut på att identifiera eventuella kränkta och så står vi upp för dem och värnar om dem och håller de stackarna om ryggen. All the fucking time. Vill du kränka, kränk dig själv.
Nej, jag blir också alldeles vild när jag tänker på världens fånighet, precis som Strindberg.
Utgångspunkten är att alla s.k. samhällets minoriteter är dels cluless, dels godhjärtade. Så naivt, så dumt! Varför skulle de plötsligt vara små snälla lallare när "vi" ju är sådana uppenbara as? Var går den gränsen?
Åh, tröttma.
Hela tiden denna jävla omvärldsanalys som går ut på att identifiera eventuella kränkta och så står vi upp för dem och värnar om dem och håller de stackarna om ryggen. All the fucking time. Vill du kränka, kränk dig själv.
Nej, jag blir också alldeles vild när jag tänker på världens fånighet, precis som Strindberg.
Monday, December 03, 2012
Bröst som läcker
Jag vet inte hur det är med dig eller mänskligheten över lag, men jag kan avslöja att jag har aldrig, scout's honour, dricker inte i dryckesleken, låtit mig fotograferas i ett sexuellt sammanhang (nåja, om du inte räknar min naturliga men påklädda sexighet som jag ju inte kan rå för). Det finns ingen promiskuös film där jag agerar slampa of the day, inga närbilder på mina genitalier har någonsin förevigats, ingen tuttbildserie där jag står och spänner mig eller brösten.
Är jag konstig? Är jag unik? Jag har svårt att tänka mig många av mina vänner som har detta material av sig själva. Men visst, i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna, så jag ska inte ropa hej. I de flesta fall hålls ju isåfall dylika privata infall just privata. Tur är väl det! Men jag undrar ändå - är det vanligt att man låter någon filma en när man runkar, säg med vederbörandes mobilkamera, så skrattar man gott och tycker man är lide fräck och sessig. Tills den dagen man inte vill vara ihopas längre och den dumpade hämnas genom att youtuba skiten.
Det verkar ju iallafall finnas en uppsjö sådant material på diverse kändisar och halvkändisar. Som kan läcka ut i de mest opassande sammanhang. Vilket isåfall skulle betyda att det i lika hög grad förekommer att okända människor förevigar sina kärleksstunder och intima detaljer, för s.k. kändisar säger ju alltid att "jag är en helt vaaaanlig tjej, som sunkar runt i min morgonrock sminklös och går på Ica i innebandybyxor, tihi". Och MMS:ar bilder till pojkvännen på sig själva med en dildo i skrevet.
Jag vet inte jag, men jag tycker det känns väldigt främmande. Borde göra en enkät och skicka ut till mina 332 facebook-vänner, men jag är rädd att jag inte skulle få ärliga svar, eller ens några svar alls.
Det är mycket som borde vara privat fast det kanske inte alltid är det, till det tycker jag att sex och religion hör. Håll för fan dina snuskerier för dig själv! Särskilt om du löper risk att bli känd.
Är jag konstig? Är jag unik? Jag har svårt att tänka mig många av mina vänner som har detta material av sig själva. Men visst, i de lugnaste vatten simmar de fulaste fiskarna, så jag ska inte ropa hej. I de flesta fall hålls ju isåfall dylika privata infall just privata. Tur är väl det! Men jag undrar ändå - är det vanligt att man låter någon filma en när man runkar, säg med vederbörandes mobilkamera, så skrattar man gott och tycker man är lide fräck och sessig. Tills den dagen man inte vill vara ihopas längre och den dumpade hämnas genom att youtuba skiten.
Det verkar ju iallafall finnas en uppsjö sådant material på diverse kändisar och halvkändisar. Som kan läcka ut i de mest opassande sammanhang. Vilket isåfall skulle betyda att det i lika hög grad förekommer att okända människor förevigar sina kärleksstunder och intima detaljer, för s.k. kändisar säger ju alltid att "jag är en helt vaaaanlig tjej, som sunkar runt i min morgonrock sminklös och går på Ica i innebandybyxor, tihi". Och MMS:ar bilder till pojkvännen på sig själva med en dildo i skrevet.
Jag vet inte jag, men jag tycker det känns väldigt främmande. Borde göra en enkät och skicka ut till mina 332 facebook-vänner, men jag är rädd att jag inte skulle få ärliga svar, eller ens några svar alls.
Det är mycket som borde vara privat fast det kanske inte alltid är det, till det tycker jag att sex och religion hör. Håll för fan dina snuskerier för dig själv! Särskilt om du löper risk att bli känd.
Ekologiskt, alltså bra?
Jag var på nån fyllefest häromsistens där man bjudit in en försäljare av ekologiska produkter. Well, först tyckte jag så klart att det var extrabisarrt - jag tänker fan inte köpa något överpriserat jumbobumbo med örter och jox från naturen, resonerade jag snarstucket. Som jag förstått det är naturen ungefär det ondaste vi har - här finns elaka djur som bits och dödar, giftiga växter och farliga explosioner i form av jordbävningar och vulkaner. Naturen är väl inte snäll?
Men där satt jag med mitt vinglas och blev allt lite sugen på burkar, flaskor, sprayer. Som luktade teatree-oil, honung och torkad blomma. Tant ska fan ha en kräm, resonerade jag plötsligt och tog ett par rejäla klunkar baginbox-vin, signade upp mig på en lista, beställde produkter till min egen stora förvåning.
Någon vecka senare levererades en ansiktsburk och en köksspray. Tydligen vill man bara ha naturliga produkter på sin hud, tydligen har min hud tidigare mått dåligt av Nivea, Oil of Olay, Garnier och L'Oreal. Det är av dessa produkter jag är rödbrusig, förklarade hemförsäljaren av det ekologiska. Jahadu.
Och du vill väl inte spraya bordet där barnen äter med jättegiftiga Mr Muscle, de blir ju sjuka! Jaså, det har jag inte märkt, sa jag, och köpte för säkerhets skull en ekologisk köksspray, en som man förmodligen kan dricka om man vill, så naturlig är den.
Mår jag bättre nu då? Mår alla bättre? Ingen sjuk, huden inte rödmosig längre? Jo, visst fan är den rödmosig utan smink, jag är väl född sån. Och den här krämen luktar inte parfym, den luktar döda blomblad, och det är väl inte så jävla mysigt att lukta det när man ska försöka gå och knyta sig bredvid sin man lite sexigt på nattkröken. Men vad gör man inte för att vara ekolooogisk?
Sedan att den här försäljaren tuffar runt miltals på landet och säljer ett par produkter till varje hushåll, det är inget man pratar högt om.
Men jag tror att den miljöförstöring hon bidrar till medelst sin bil går nog ungefär på ett ut med de superekologiska och i många fall importerade produkter hon säljer. Det är vad jag tror. Däremot tror jag också att hon kan smörja sitt ego genom att vara en så förträfflig människa att hon bara använder och säljer ekologiska produkter, så då finns det ju i och för sig en vinning i det också. Och sedan smörjer jag i min tur min kind (och mitt ego) med den örtbaserade ansiktskrämen, som väl varken gör från eller till i hälsohänseende, men som kanske, men bara kanske, kan få mig att känna mig som en FIN och GOD människa för en gångs skull, eller vad tror du?
Men där satt jag med mitt vinglas och blev allt lite sugen på burkar, flaskor, sprayer. Som luktade teatree-oil, honung och torkad blomma. Tant ska fan ha en kräm, resonerade jag plötsligt och tog ett par rejäla klunkar baginbox-vin, signade upp mig på en lista, beställde produkter till min egen stora förvåning.
Någon vecka senare levererades en ansiktsburk och en köksspray. Tydligen vill man bara ha naturliga produkter på sin hud, tydligen har min hud tidigare mått dåligt av Nivea, Oil of Olay, Garnier och L'Oreal. Det är av dessa produkter jag är rödbrusig, förklarade hemförsäljaren av det ekologiska. Jahadu.
Och du vill väl inte spraya bordet där barnen äter med jättegiftiga Mr Muscle, de blir ju sjuka! Jaså, det har jag inte märkt, sa jag, och köpte för säkerhets skull en ekologisk köksspray, en som man förmodligen kan dricka om man vill, så naturlig är den.
Mår jag bättre nu då? Mår alla bättre? Ingen sjuk, huden inte rödmosig längre? Jo, visst fan är den rödmosig utan smink, jag är väl född sån. Och den här krämen luktar inte parfym, den luktar döda blomblad, och det är väl inte så jävla mysigt att lukta det när man ska försöka gå och knyta sig bredvid sin man lite sexigt på nattkröken. Men vad gör man inte för att vara ekolooogisk?
Sedan att den här försäljaren tuffar runt miltals på landet och säljer ett par produkter till varje hushåll, det är inget man pratar högt om.
Men jag tror att den miljöförstöring hon bidrar till medelst sin bil går nog ungefär på ett ut med de superekologiska och i många fall importerade produkter hon säljer. Det är vad jag tror. Däremot tror jag också att hon kan smörja sitt ego genom att vara en så förträfflig människa att hon bara använder och säljer ekologiska produkter, så då finns det ju i och för sig en vinning i det också. Och sedan smörjer jag i min tur min kind (och mitt ego) med den örtbaserade ansiktskrämen, som väl varken gör från eller till i hälsohänseende, men som kanske, men bara kanske, kan få mig att känna mig som en FIN och GOD människa för en gångs skull, eller vad tror du?
Friday, November 30, 2012
Kylskåpskall mellanmjölks-svennebanan
Nu kommer han snart, Kung Bore. Men i mitt fina svenska hem kan jag sitta barbent och t-blus-klädd - det stavas trippelglas och centralvärme. Vi har det bra.
Annat är det i England - med sina fjuttiga värmefläktar och enkelslipade glas. Där kan man sitta i sin olle och huttra över sin tekopp, för ibland är UK ett U-land, och det är till exempel när det kommer till inomhusvärme - där ligger de sorgligt efter. Eller så är det bara jag som bott i solkiga hus, vad vet jag, vad vet en ko.
Och Brasilien sen då - när det är "vinter" där dvs 15 fjuttiga grader varmt, då lämnar fan inte ens huset. Och eftersom husen är anpassade för de 9 av 12 månader då det är snorvarmt är det således iskallt i lyorna när köldknäppen kommer. Är det 15 ute så är det kanske 10-12 inne. Och inte fan har de duntäcken att lägga i lakanenen, för de har inte ens påslakan, det är minsann ett lustigt påfund tycker brassen och slänger över sig en gammal filt.
Idag fick jag höra något oerhört. Att brassarna, som skulle komma hit till Sverige i augusti, alltså varma sköna fina svenska sommaraugustimånaden då det väl knappast är kallare än de där 15 graderna som ger 12 inne, nu bestämt att vi istället ska ses i Portugal, för att, hör nu och häpna, DET ÄR FÖR KALLT I SVERIGE FÖR BÄBISEN. Skämta lite till, dra mig baklänges med en snöplog, vad är det för rent ut sagt trams? Här har Svenne Banan stått och fött barn i snökyla och snålblåst under en jävla björnfäll i säkert 100 000 år, och så kommer nån mopsig brasse-buse och säger att det är FÖR KALLT för en 6-månaders i augusti. I augusti!!! De tror på allvar att man direkt och utan pardon blir sjuk om man utsätts för en temperatur under 22 grader. I Brasse går man så klart inte ens ut om det är under 22, för det är ju FARLIGT. Kanske dör man, det vet man inte, för man har aldrig testat. Ni får mycket gärna prova!
Jag vet inte vad jag ska göra med den här informationen, mer än att ondgöra mig över den bloggledes samt bli oerhört trött på mänskligheten. Troligen ska jag även infinna mig i valfri ort i Portugal typ den 15 augusti 2013, med ett jävla glatt flin och en kappsäck full med baddräkt och solskyddsfaktor 30, tackar som frågar!
Annat är det i England - med sina fjuttiga värmefläktar och enkelslipade glas. Där kan man sitta i sin olle och huttra över sin tekopp, för ibland är UK ett U-land, och det är till exempel när det kommer till inomhusvärme - där ligger de sorgligt efter. Eller så är det bara jag som bott i solkiga hus, vad vet jag, vad vet en ko.
Och Brasilien sen då - när det är "vinter" där dvs 15 fjuttiga grader varmt, då lämnar fan inte ens huset. Och eftersom husen är anpassade för de 9 av 12 månader då det är snorvarmt är det således iskallt i lyorna när köldknäppen kommer. Är det 15 ute så är det kanske 10-12 inne. Och inte fan har de duntäcken att lägga i lakanenen, för de har inte ens påslakan, det är minsann ett lustigt påfund tycker brassen och slänger över sig en gammal filt.
Idag fick jag höra något oerhört. Att brassarna, som skulle komma hit till Sverige i augusti, alltså varma sköna fina svenska sommaraugustimånaden då det väl knappast är kallare än de där 15 graderna som ger 12 inne, nu bestämt att vi istället ska ses i Portugal, för att, hör nu och häpna, DET ÄR FÖR KALLT I SVERIGE FÖR BÄBISEN. Skämta lite till, dra mig baklänges med en snöplog, vad är det för rent ut sagt trams? Här har Svenne Banan stått och fött barn i snökyla och snålblåst under en jävla björnfäll i säkert 100 000 år, och så kommer nån mopsig brasse-buse och säger att det är FÖR KALLT för en 6-månaders i augusti. I augusti!!! De tror på allvar att man direkt och utan pardon blir sjuk om man utsätts för en temperatur under 22 grader. I Brasse går man så klart inte ens ut om det är under 22, för det är ju FARLIGT. Kanske dör man, det vet man inte, för man har aldrig testat. Ni får mycket gärna prova!
Jag vet inte vad jag ska göra med den här informationen, mer än att ondgöra mig över den bloggledes samt bli oerhört trött på mänskligheten. Troligen ska jag även infinna mig i valfri ort i Portugal typ den 15 augusti 2013, med ett jävla glatt flin och en kappsäck full med baddräkt och solskyddsfaktor 30, tackar som frågar!
Thursday, November 29, 2012
I still love you, Sonny E
Varje anställd ska verka som en ambassadör för företagets produkter. Det är det ultimata, då har du lyckats som arbetsgivare i en kommersiell koncern. Själv är jag inte anställd, och har heller aldrig ens varit det. Lik förbannat går jag runt som en livs levande ostystare och promotar Sonnys heta nallar som om jag hade betalt för det.
Baktalar iPhonen som alla älskar så urskillningslöst. Pratar om batteritid, vattentålighet, kvalitetskameror, friheten och mångfalden med Android.
Jag vet inte vad jag ska vinna på det? Alla har ju en iPhone och så var det bra med det. Det är ju inte precis som att ett helt företag kommer att byta operativsystem och teknisk utrustning för att jag håller låda.
Jag är så jävla lojal, det är vad det är. Och jag vill så förbannat gärna att det ska gå bra för Sonny-snyggingen. Så jag ambassaderar, promotar, säljer in, berättar. Om en japansk produkt tillverkad i Kina, är jag inte multikulturell i sinnet så säg.
Baktalar iPhonen som alla älskar så urskillningslöst. Pratar om batteritid, vattentålighet, kvalitetskameror, friheten och mångfalden med Android.
Jag vet inte vad jag ska vinna på det? Alla har ju en iPhone och så var det bra med det. Det är ju inte precis som att ett helt företag kommer att byta operativsystem och teknisk utrustning för att jag håller låda.
Jag är så jävla lojal, det är vad det är. Och jag vill så förbannat gärna att det ska gå bra för Sonny-snyggingen. Så jag ambassaderar, promotar, säljer in, berättar. Om en japansk produkt tillverkad i Kina, är jag inte multikulturell i sinnet så säg.
Wednesday, November 28, 2012
Frihet i en liten plåtburk
Att ha
körkort är att ha frihet. Så har det alltid förklarats för mig.
Fast inte
MÅSTE du tuta till Ica när du lika gärna kan trampa dit på järnhästen. I
hällregn. Och uppförsbacke. Två kassar dinglande på var sida styret. För visst
KAN du promenera till jobbet, det är ju bara 2,5 kilometer. Så får du frisk
luft. Motion. Och så tänker du på miljööön. Det går faktiskt bussar till både
Emporia och Ikea. Till Alexandra Olssonovich också, det är bara 3 byten och 80
minuter inklusive väntetid, sluta mjäka dig. Gångavstånd till Momoi är 2
kilometer, så spara din bensin, in med unge i vagn, stora kan gå, det mår hon
bara bra av.
Eller så
kan man ta bir’n. Glassa in bakom ratten, skvalmusik på radion, lagom temp på
luftkonditioneringen, flytta stolen tantaktigt nära ratten. Helst själv. Att
lämna mannen hemma med VAB-ansvaret, glida iväg i sin Citroën längs
Utmarksvägen, Sandbyvägen, Thulehemsvägen, Tunavägen, parkera i det till
kontoret tillhörande parkeringshuset. Smidigt! Och ja, jag är ny i gemet, jag
har för helvete bara den där papperslappen med kryss i den gröna rutan, ingen
riktig körkortshandling i plastinbakning, men när jag kör min bil, då känns det
som jag äger världen. Jag sitter där och formligen SKRATTAR hela vägen till målet,
för det är så sinnesstört härligt att JAG av alla människor faktiskt FÅR köra
bil. Vilken vinnare!
Så ja,
jag MÅSTE ta bilen. Om jag så bara ska ga till soprummet (nåja). Alla jag
känner med körkort är så satans osugna på att ge skjuts hit och dit, “jag är
ingen jävla taxichaufför” heter det. Men det är jag! Vem vill ha skjuts, jag
bjuder! Passa på att smida medan järnet är varmt. Jag blir nog också en sur och
tutande kärringjävel bakom min ratt också, vad det lider. Men just nu är jag
glad och sugen, så det är nu det är läge att utnyttja mig. Brum brum.
Saturday, November 24, 2012
Friday, November 23, 2012
Det tar tid att värma upp en cool banan
Idag besökte jag min gamla arbetsplats. På den var jag så jävla rolig, nästan som i verkligheten. En humorist av rang, avslappnad, duktig och öppen.
På min nya är jag snäppet spändare. Fortfarande duktig, tycker jag. Vissa människor kanske hoppar rätt ut i fikarummet, showar på lunchen, tar plats och sig ton. Själv håller jag lite lägre profil, känner av stämningen s.a.s. Vilket dock tyvärr innebär att de kollegor som omger mig lite går miste om min excellens. Jag hoppas kunna väcka den björn som sover ganska snart. För en dag blir det ju för sent. De tror att jag är tyst och tråkig på ricko - hemska tanke! Eller att jag skulle vara artig - fy fan vilken tradig egenskap!
Tills vidare kan jag tänka på vad min förra chef sa om mig i sitt avskedstacktal när min handduk kastades in. Han liknade mig vid Mae West och läste upp följande citat:
“JUDGE: Are you trying to show contempt for this court?
MAE WEST: I was doin' my best to hide it.”
Där det alltså är jag som skulle vara Mae West. Analyze this!
Och hur min vän Kommunikationschefen viskade i mitt öra:
"Inser du att du samlar fler fans än en EMT-medlem?"
Det kan man leva länge på!
På min nya är jag snäppet spändare. Fortfarande duktig, tycker jag. Vissa människor kanske hoppar rätt ut i fikarummet, showar på lunchen, tar plats och sig ton. Själv håller jag lite lägre profil, känner av stämningen s.a.s. Vilket dock tyvärr innebär att de kollegor som omger mig lite går miste om min excellens. Jag hoppas kunna väcka den björn som sover ganska snart. För en dag blir det ju för sent. De tror att jag är tyst och tråkig på ricko - hemska tanke! Eller att jag skulle vara artig - fy fan vilken tradig egenskap!
Tills vidare kan jag tänka på vad min förra chef sa om mig i sitt avskedstacktal när min handduk kastades in. Han liknade mig vid Mae West och läste upp följande citat:
“JUDGE: Are you trying to show contempt for this court?
MAE WEST: I was doin' my best to hide it.”
Där det alltså är jag som skulle vara Mae West. Analyze this!
Och hur min vän Kommunikationschefen viskade i mitt öra:
"Inser du att du samlar fler fans än en EMT-medlem?"
Det kan man leva länge på!
Inte berätta!
Du får inte berätta att du är gravid innan du är i vecka 12. För om du får missfall blir det så jobbigt att alla vet. Pekar finger bakom rygg, tycker synd om, vet inte vad de ska säga. Eller än värre grattar till det nya barnet, som inte finns, något år senare när man springer in i den som utannonserat en graviditet på Facebook på stan.
Tydligen ska man heller inte berätta när man har uppkörning. För det blir så genant att alla vet att man har misslyckats.
Jag vet inte om jag tycker det är klokt att följa de där uppmaningarna. Första gången gör man ju som man "ska" av bara farten. Min första bäbis var det inte så många som kände till innan vecka 12. Där satt jag som ett bevis på löjlighet på puben och drack cola med inbillad rom, låtsades bli sludderfull som vanligt. Den andra visste nog till och med bloggfan om i vecka 3 eller nåt. Och hej vad bra det gick!
Med bilkörningsträsket gjorde jag rokad tvärtom. Berättade för alla och envar om tillfälle nummer 1, fejsboken och hela konkarongen, så att jag sedan hade minst ett dussin famnar att gråta ut i om utifall att jag skulle misslyckas. Buhuhu.
Tillfälle 2 berättade jag dock bara för en ytterst liten skara människor, såsom min man, min chef och min körfröken tillika bror. När jag sket i det blå skåpet bitandes i det ultrasura äpplet var det inte många man kunde gråta ut hos, och det kändes fan rätt snöpligt. Inte ens mamma!
Och jag kan tänka mig att det känns lite liknande, fast givetvis 1000 pannor värre om man får tro de som gått igenom det, om man får ett missfall. Där sitter man med sin blodiga trosa och har liksom ingen att dela den med.
Därför måste det ju vara bättre att berätta om jobbiga saker man eventuellt ska gå igenom i förväg, så att säga ta ut pyrrhussegern i förskott, om ifall att det skulle gå åt helvete, vilket det ju, som den av erfarenhet vise vet, ofta gör. Om det går bra är det bara jättehärligt alltihopa, om inte, har man någon att krama när åskan går.
Jag är inte gravid och hade aldrig tänkt bli det igen, men jag har däremot genomfört en uppkörning, och helt i enlighet med principen "tredje gången gillt" kläppte jag den jäveln. Lappen. Jag har den! Och den här gången med en måttfull skara fans som kunde "tänka på mig" och "hålla sina tummar", inget för-fejsbokande. Inlägget efteråt, när jag var den lycklige jävel jag tvivlat på att jag någonsin skulle bli, genererade dock över 50 likes. Fler än när jag födde barn tror jag. Är jag lycklig? Ja, fast mest lättad.
Nu har jag det där förpillade körkortet så att jag äntligen kan ratta till Ica i min ensamhet med hög musik och en känsla av freiheit. Ska slå två fulla flugor på smällen imorgon, gasa på till Mårtenstorget med min farsa som vill till Apoteket emedan jag glider in i Coops fotoautomat med mitt snyggaste grin och som den vinnare jag är. I fucking did it!
Bildcollaget förresten. Det där jag sitter och spänner mig vid ratten, tror jag är nåt. Det är fake. Togs vid hemliga tillfälle nummer två när jag blev dragen baklänges och vid näsan av en väderbiten gubbjävel från Trafikverkets dystra skara. Satt och försökte spänna av på ett sätt som bara riktigt spända människor försöker. Tänkte det som ett omvänt omen - om jag sitter här och ystar en hel jävla ostbricka av bildbevis på min förträfflighet kan jag ju inte annat än lämna bilen som segrare. Men det kunde jag visst det. Tyckte den väderbitne fulingen som nästan fick mig att börja gråta. Men bara nästan. Vulban är tuff. "Du är inte riktigt där än". Sug min salte, var ord jag funderade på att yttra, men avstod.
Det funkade ju lika jävla bra att använda collaget till succén vid tillfälle tre! Hurra för mig! Rullar runt i min lilla stad och är väl ungefär det snyggaste man kan skåda bakom en ratt.
Jag vet inte om jag tycker det är klokt att följa de där uppmaningarna. Första gången gör man ju som man "ska" av bara farten. Min första bäbis var det inte så många som kände till innan vecka 12. Där satt jag som ett bevis på löjlighet på puben och drack cola med inbillad rom, låtsades bli sludderfull som vanligt. Den andra visste nog till och med bloggfan om i vecka 3 eller nåt. Och hej vad bra det gick!
Med bilkörningsträsket gjorde jag rokad tvärtom. Berättade för alla och envar om tillfälle nummer 1, fejsboken och hela konkarongen, så att jag sedan hade minst ett dussin famnar att gråta ut i om utifall att jag skulle misslyckas. Buhuhu.
Tillfälle 2 berättade jag dock bara för en ytterst liten skara människor, såsom min man, min chef och min körfröken tillika bror. När jag sket i det blå skåpet bitandes i det ultrasura äpplet var det inte många man kunde gråta ut hos, och det kändes fan rätt snöpligt. Inte ens mamma!
Och jag kan tänka mig att det känns lite liknande, fast givetvis 1000 pannor värre om man får tro de som gått igenom det, om man får ett missfall. Där sitter man med sin blodiga trosa och har liksom ingen att dela den med.
Därför måste det ju vara bättre att berätta om jobbiga saker man eventuellt ska gå igenom i förväg, så att säga ta ut pyrrhussegern i förskott, om ifall att det skulle gå åt helvete, vilket det ju, som den av erfarenhet vise vet, ofta gör. Om det går bra är det bara jättehärligt alltihopa, om inte, har man någon att krama när åskan går.
Jag är inte gravid och hade aldrig tänkt bli det igen, men jag har däremot genomfört en uppkörning, och helt i enlighet med principen "tredje gången gillt" kläppte jag den jäveln. Lappen. Jag har den! Och den här gången med en måttfull skara fans som kunde "tänka på mig" och "hålla sina tummar", inget för-fejsbokande. Inlägget efteråt, när jag var den lycklige jävel jag tvivlat på att jag någonsin skulle bli, genererade dock över 50 likes. Fler än när jag födde barn tror jag. Är jag lycklig? Ja, fast mest lättad.
Nu har jag det där förpillade körkortet så att jag äntligen kan ratta till Ica i min ensamhet med hög musik och en känsla av freiheit. Ska slå två fulla flugor på smällen imorgon, gasa på till Mårtenstorget med min farsa som vill till Apoteket emedan jag glider in i Coops fotoautomat med mitt snyggaste grin och som den vinnare jag är. I fucking did it!
Bildcollaget förresten. Det där jag sitter och spänner mig vid ratten, tror jag är nåt. Det är fake. Togs vid hemliga tillfälle nummer två när jag blev dragen baklänges och vid näsan av en väderbiten gubbjävel från Trafikverkets dystra skara. Satt och försökte spänna av på ett sätt som bara riktigt spända människor försöker. Tänkte det som ett omvänt omen - om jag sitter här och ystar en hel jävla ostbricka av bildbevis på min förträfflighet kan jag ju inte annat än lämna bilen som segrare. Men det kunde jag visst det. Tyckte den väderbitne fulingen som nästan fick mig att börja gråta. Men bara nästan. Vulban är tuff. "Du är inte riktigt där än". Sug min salte, var ord jag funderade på att yttra, men avstod.
Det funkade ju lika jävla bra att använda collaget till succén vid tillfälle tre! Hurra för mig! Rullar runt i min lilla stad och är väl ungefär det snyggaste man kan skåda bakom en ratt.
Wednesday, November 14, 2012
Man blir inte yngre med åren precis
Har du tänkt på hur mycket du fokar på just din ålder? Det går iallafall inte en konversation utan att jag nämner att jag är tant. Och i många sociala sammanhang jag befinner mig i, i synnerhet när det är med folk i min egen ålder, påpekas det att vi är gamla nu. Att vi inte kan göra ungdomssaker längre. Att vi är trötta. Är slitna, och SER slitna ut.
Vi ska gå på hak där det finns soffa. Där det inte är skränigt. Och där de inte spelar dunkadunka. Helst en hotellbar då. Vilka tanter!
Samtidigt spinner jag som en katt när jag får visa leg på systemet eller ännu hellre på Ica. En gång för inte så länge sedan skulle jag köpa snus på Ica Äckel-Linero, och blev NEKAD. För att jag inte hade med mitt pass. Vilken ynnest! Skit i snuset, jag blir för fan tagen för en ungdom och jag älskar't.
Och när hon på jobbet igår blev chockad över att jag ens passerat 30. På långt håll och i mörker är jag fortfarande lammkött. Vad nöjd man kan bli.
När jag träffar nya människor blir jag ofta förvånad när jag får veta hur gamla de faktiskt här. Rent instinktivt brukar jag anta att de åtminstone är äldre än jag. Vem fan är inte det liksom. Alla dessa tanter och farbröder i kontorskläder, inte fan spelar de i ungdomslandslaget. Men så visar de sig vara födda på 80- och ibland till och med 90-talet. Det är ju helt sjukt - dessa spjuvrar i kostymbyxa och kavajsing, varför är ni inte lastgamla som jag, och varför uppträder ni inte som er ålder?
Och varför är vi så besatta av vår ålder? Vi ska ju vara glada att vi fortfarande får vara med. Alternativet till att inte åldras är ju inget ball alls. Så länge Forever Young inte existerar i verkligheten, utan bara på ett Alphaville-album från 1984, vill jag faktiskt gärna hellre bli äldre än död.
Och nej, tant är ingen ålder, ej heller kärring, det är en mentalitet.
Anledningen att vi är besatta är förstås att vi för varje dag vi åldras kommer ett steg närmare slutet på denna resa som kallas livet. Det fattar jag ju.
Men det tjänar ju verkligen ingenting till. Och att alla, inklusive jag själv, ständigt måste påpeka att nu jävlar är gumman gammal, skröplig, krämpor hit och dit - det är väl ändå ett jävla slöseri med liv.
Vi ska gå på hak där det finns soffa. Där det inte är skränigt. Och där de inte spelar dunkadunka. Helst en hotellbar då. Vilka tanter!
Samtidigt spinner jag som en katt när jag får visa leg på systemet eller ännu hellre på Ica. En gång för inte så länge sedan skulle jag köpa snus på Ica Äckel-Linero, och blev NEKAD. För att jag inte hade med mitt pass. Vilken ynnest! Skit i snuset, jag blir för fan tagen för en ungdom och jag älskar't.
Och när hon på jobbet igår blev chockad över att jag ens passerat 30. På långt håll och i mörker är jag fortfarande lammkött. Vad nöjd man kan bli.
När jag träffar nya människor blir jag ofta förvånad när jag får veta hur gamla de faktiskt här. Rent instinktivt brukar jag anta att de åtminstone är äldre än jag. Vem fan är inte det liksom. Alla dessa tanter och farbröder i kontorskläder, inte fan spelar de i ungdomslandslaget. Men så visar de sig vara födda på 80- och ibland till och med 90-talet. Det är ju helt sjukt - dessa spjuvrar i kostymbyxa och kavajsing, varför är ni inte lastgamla som jag, och varför uppträder ni inte som er ålder?
Och varför är vi så besatta av vår ålder? Vi ska ju vara glada att vi fortfarande får vara med. Alternativet till att inte åldras är ju inget ball alls. Så länge Forever Young inte existerar i verkligheten, utan bara på ett Alphaville-album från 1984, vill jag faktiskt gärna hellre bli äldre än död.
Och nej, tant är ingen ålder, ej heller kärring, det är en mentalitet.
Anledningen att vi är besatta är förstås att vi för varje dag vi åldras kommer ett steg närmare slutet på denna resa som kallas livet. Det fattar jag ju.
Men det tjänar ju verkligen ingenting till. Och att alla, inklusive jag själv, ständigt måste påpeka att nu jävlar är gumman gammal, skröplig, krämpor hit och dit - det är väl ändå ett jävla slöseri med liv.
Sunday, November 11, 2012
Tro och skrock
Gillar att TRO och SKROCK sammanflätas så naturligt i en och samma kategori när man spelar Quizkampen på sin iFån. Ännu bättre hade så klart varit TRO/SKROCK eller helt enkelt bara SKROCK, dvs att man i begreppet SKROCK inkluderade all form av sagor som människor eventuellt tror på.
För mig är ju råttor i pizzor sak samma som jesusfigurer som går på vatten. Jultomten lika töntig som Allah. Lika väl som jag gärna svär i kyrkan lägger jag nycklar direkt på bordet. Jag är inte räddare för siffran 13 än vad jag hyser respekt för 3-enigheten eller den 7-armade staken. Spöken, gudar, näcken, tomtefar, moses i vassen, enhörningar och änglar, finns dom? Nej, men vet du vad, vad tar du mig för?
Skrock och tro är alltså, om man får tro Quizkampen, i ett modernt samhälle sak samma samma sak. Gillar't!
Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.
Sa Hjalmar Söderberg. På tal om något annat sa han också: "Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för jävligt". Och "Det var alltid mitt tungsinne som gjorde mig skarpsinnig".
En klok man, det där.
Hur går det till? I den riktiga världen? Utanför den jag vill ska vara?
Med fördel ska du inte vara för duktig. Inte jobba för hårt, inte ta i från fotknölarna. Den som högpresterar får onda ögat, iallafall i smyg. Kanske känner sig andra hotade av den där flitiga lilla jäveln som alltid jobbar över, aldrig joinar fredagsfikat, inte sitter kvar och gafflar en timme i lunchrummet.
Det är den där trevliga tjommen som går långt, som blir chef. Den som nätverkar. Den som är allas bästis, som går från dörrpost till dörrpost i kontorslandskapet och därmed får all inside information, den apa som känner alla, som sjunger först och högst på julfestkaraoken, som är på förnamnsbasis med CEO:n.
De högpresterande som de facto uppbär företagets existens och i princip ansvarar för dess eventuella vinst, ser så klart igenom denna spjuver till skojare, ser att det är en jävla massa snicksnack men för den sakens skull ingen ishockey. Men den som förlorar på att påpeka ett sådant missförhållande är ingalunda den korridorsdansande lustigkurren, utan helt klart den där surmulne strebern som för fan inte ens lägger slantar i fikakassan, som är för fin för en vetelängdsstund klockan 2:30 pm när man ju är som sugnast, som tror sig vara förmer, som har mage.
Alltså bör man, om man är duktig, sänka sina krav på sig själv såväl som på andra. För i längden vinner du inte på att vara Bror Duktig. Det provocerar att vara flitig, att ständigt prestera. Det är som högstadiet all over again; den som har bäst på provet ska fan mobbas. Sänk garden, ribban, stridsyxan. Acceptera att de flesta är, vill vara och tjänar på att vara just sopor eller iallafall halvsopor.
Och glöm för allt i världen inte av att högljutt klaga på din arbetsbörda. "Det är mycket nu". Säg det ofta och tydligt, allra helst när cheferna är närvarande, så att alla och envar förstår vilken stress och press du arbetar under. Säger du det tillräckligt ofta och inlevelsefullt börjar du tro på det själv, och det är bra.
Där har du nyckeln. Få andra att tro att du jobbar häcken av dig, även om du mest lallar. Du lurar inte alla, du lurar inte de där tysta duktiga irriterande jävlarna, men det gör inget, för det är ändå ingen som gillar dem.
Detta har vi fått lära oss av vår vän MöM-mentorn, och det ligger fan något i det.
Wednesday, November 07, 2012
Är det bajs?
Jag dör, med min infantila humor i högsta hugg, vad roligt.
Sitter på ett möte om mitt nya fräcka intranät. Det finns en Blocket-liknande funktionalitet där anställda kan utannonsera grejer de önskar sälja till sina kollegor.
Just nu finns det bara ett fåtal poster. Vi tittar på dem i grupp och uppmanas använda funktionen.
En tant i gruppen utbrister: "Den där i mitten är min, det är jag som har leksaker!"
Varpå den som sitter bredvid mig vänder sig om och säger:
"Är det bajs?"
Och jag bara, hur menar hon, är det bajsiga leksaker, dvs skitgrejer, varför i hela fridens frågar hon så, är det av oartighet eller är hon lite knäpp?
Tills jag fattar att hon snackar svensgelska: "Är det buys?". Kan man köpa leksakerna, ja vad fan tror du - man kan det.
Men åh vad jag skrattar hea vägen till skrivbordet när jag tänker att hon frågade om det var bajs. Så jävla roligt. Vilken rolig arbetsplats jag har!
Och så tänker jag på tysken jag bodde med i Primrose Hill, som indignerat sa, via sms, när jag smög ut ur lägenheten sista gången jag såg dåren:
"I can't believe you left with no good buys".
Good bajs.
Sitter på ett möte om mitt nya fräcka intranät. Det finns en Blocket-liknande funktionalitet där anställda kan utannonsera grejer de önskar sälja till sina kollegor.
Just nu finns det bara ett fåtal poster. Vi tittar på dem i grupp och uppmanas använda funktionen.
En tant i gruppen utbrister: "Den där i mitten är min, det är jag som har leksaker!"
Varpå den som sitter bredvid mig vänder sig om och säger:
"Är det bajs?"
Och jag bara, hur menar hon, är det bajsiga leksaker, dvs skitgrejer, varför i hela fridens frågar hon så, är det av oartighet eller är hon lite knäpp?
Tills jag fattar att hon snackar svensgelska: "Är det buys?". Kan man köpa leksakerna, ja vad fan tror du - man kan det.
Men åh vad jag skrattar hea vägen till skrivbordet när jag tänker att hon frågade om det var bajs. Så jävla roligt. Vilken rolig arbetsplats jag har!
Och så tänker jag på tysken jag bodde med i Primrose Hill, som indignerat sa, via sms, när jag smög ut ur lägenheten sista gången jag såg dåren:
"I can't believe you left with no good buys".
Good bajs.
Tuesday, November 06, 2012
Ojdå
Så kan det gå när man slarvar och glömmer. Fy fan, vad vidrigt. En kråkinfestation på ballen, skrikiga svarta kräk som river ut blöjinnehåll, gammal gryta och brödskalk i horder av flaxiga vingar. Vilken vedervärdig syn för gudarna.
Och uppenbarligen, vilken vedervärdig syn för Gertrud. Att hon mäktade hålla en så oerhört trevlig ton i sin lapp, det är i det närmaste stoiskt, åtminstone ytterst beundransvärt. Undervisande, tålmodig och vänlig. Man hade ju annars kunnat tänka sig en och annan harang och svordom i sammanhanget, det hade inte alls varit att gå över gränsen, kan jag tycka.
Men inte Gertrud. Vilken oerhört trevlig dam! Och vilka oerhört äckliga människor vi är som glömmer sopor på balkongen, till kråkornas glädje, till grannarnas halvt dolda förtret.
Monday, November 05, 2012
Regelverk för egentidsfördelning
Som småbarnsförälder är det oerhört viktigt att ha koll på sitt egentidskonto. Övertrasserar du blir du sedan sittande där, i pyjamas, med en skrikig på varje arm, kan varken bajsonera eller vila i frid. Det måste vara rättvisa med i gamet, annars blir det sura miner och tandagnisslan, sådan står jag själv för ibland. Därför finns det en massa oskrivna regler, som man hoppas att fler än en själv ska följa.
Det är således ett knep att inte vara den som går och knyter sig först på fredagskvällen, för gör man det åker man på morgonpasset nästa dag. Och om man är tvungen att välja pass, lördag eller söndag, är söndag alltid att föredra, för då sover folk normalt längre, det vet alla som varit med ett tag. Är man alltså skittrött på fredag afton, är det alltså klokt att ändå försöka vänta ut den andre, ingen håller till efter klockan 23 ändå, herrejesusgeten vad tar du mig för, en ungdomslagsspelare, för håller du så bara fem minuter längre än den andre blir det du som får sova, så enkla är reglerna, om än de är oskrivna.
Vidare ska man undvika att slösa sin egentid på trista saker såsom motion och bilträningskörning (om man kan undvika det, vilket ju idioter som misslyckas på sina uppkörningar stup i kvarten inte kan) - iallafall om man har chansen på riktig kvalitetsegentid, såsom att gå på fest, resa på semester eller ljuga på en pub med högstadiegänget. Förbrukar du delar av egentidskontot genom att gå ut och jogga vareviga afton, ja då kan du ju inte sen komma och hävda att du tänker dra till ölhaket och häva några pints på lördagkvällen, det fattar ju alla. Egentid måste fördelas nästintill på minuten millimeterrättvist - åk du en helg till London, men då blir det fan inga ölhallskvällar med korpenlaget den närmsta månanden, det ska du ha klart för dig.
Ett sätt att skapa lite stiltje i vardagskaoset, lite av ett andningshål, är att ta ett barn var. Med ett barn kan man ju faktiskt ibland emellanåt få en liten paus medan barnet nöjt och glatt pular med något eller sover. Det går aldrig när man har två barn i samma rum. Antingen slåss de eller så vill de helt enkelt olika grejer. Och leker de någon ynka stund någon gång stillsamt tillsammans, då är det så fullständigt fabulöst fascinerande att man måste stanna upp och bara iaktta, förundras och le i lyckligt samförstånd.
Är man riktigt desperado efter den där förbannade egentiden alla pratar om att man ska sukta efter, då kan man komma med ett djärvt anbud. "Du går till parken med ungarna, så stannar jag hemma och storstädar". Oftast blir det dock diskussioner om vem som ska få ynnesten att ägna sig åt dammsugaren och toalettborsten, för detta kroppsliga arbete som normalt sett är pest-pina-tristess, iallafall är ett tillfälle att få sortera sina egna tankar ifred utan att någon ständigt påkallar en uppmärksamhet man inte alltid orkar ge. Det är ju lite av en vinna-vinna-situation. För antingen kommer du iväg i friska luften, vilket ju trots allt är rätt skönt, med dina barn, och sedan kommer du hem till ett skinande hem. Eller så får du vara själv, svettig och jävlig, men ändock själv, med en eller annan dammråtta och sprayflaska. Mitt trick är att köra detta förslag när jag ändå är rätt sugen på att gå ut och leka, så hoppas jag på att min man ska gå på den lätte, vilket han också gör ibland. Fy fan vad smart va.
Men. Dock ska sägas: Egentid schmegentid. Jag suktar inte så överdrivet mycket efter den till vardags. Jag vet ju att jag får så mycket egenjävlatid att det står mig upp i halsen sen när jag blir pensionär. Då kan jag läsa alla de där romanerna jag missar, alla filmerna, alla internetsidorna, alla tramsigheterna, vinkvällarna och ljugarbänkarna. Det räcker med några minuter här och där, som nu, en stund innan jag kastar in dagens handduk. Resten av tiden vill jag faktiskt leka med mina gapiga, gulliga, jobbiga, krävande, underbara barn. Sådetså, surt sa räven, mums sa jag.
Vid de tillfällen då egentid krävs är det dock viktigt att följa regelverket, för att vara ensam med två småstollar, det är mer jobbigt än mysigt, och alldeles onödigt när man istället kan vara två stora stollar och två små.
Det är således ett knep att inte vara den som går och knyter sig först på fredagskvällen, för gör man det åker man på morgonpasset nästa dag. Och om man är tvungen att välja pass, lördag eller söndag, är söndag alltid att föredra, för då sover folk normalt längre, det vet alla som varit med ett tag. Är man alltså skittrött på fredag afton, är det alltså klokt att ändå försöka vänta ut den andre, ingen håller till efter klockan 23 ändå, herrejesusgeten vad tar du mig för, en ungdomslagsspelare, för håller du så bara fem minuter längre än den andre blir det du som får sova, så enkla är reglerna, om än de är oskrivna.
Vidare ska man undvika att slösa sin egentid på trista saker såsom motion och bilträningskörning (om man kan undvika det, vilket ju idioter som misslyckas på sina uppkörningar stup i kvarten inte kan) - iallafall om man har chansen på riktig kvalitetsegentid, såsom att gå på fest, resa på semester eller ljuga på en pub med högstadiegänget. Förbrukar du delar av egentidskontot genom att gå ut och jogga vareviga afton, ja då kan du ju inte sen komma och hävda att du tänker dra till ölhaket och häva några pints på lördagkvällen, det fattar ju alla. Egentid måste fördelas nästintill på minuten millimeterrättvist - åk du en helg till London, men då blir det fan inga ölhallskvällar med korpenlaget den närmsta månanden, det ska du ha klart för dig.
Ett sätt att skapa lite stiltje i vardagskaoset, lite av ett andningshål, är att ta ett barn var. Med ett barn kan man ju faktiskt ibland emellanåt få en liten paus medan barnet nöjt och glatt pular med något eller sover. Det går aldrig när man har två barn i samma rum. Antingen slåss de eller så vill de helt enkelt olika grejer. Och leker de någon ynka stund någon gång stillsamt tillsammans, då är det så fullständigt fabulöst fascinerande att man måste stanna upp och bara iaktta, förundras och le i lyckligt samförstånd.
Är man riktigt desperado efter den där förbannade egentiden alla pratar om att man ska sukta efter, då kan man komma med ett djärvt anbud. "Du går till parken med ungarna, så stannar jag hemma och storstädar". Oftast blir det dock diskussioner om vem som ska få ynnesten att ägna sig åt dammsugaren och toalettborsten, för detta kroppsliga arbete som normalt sett är pest-pina-tristess, iallafall är ett tillfälle att få sortera sina egna tankar ifred utan att någon ständigt påkallar en uppmärksamhet man inte alltid orkar ge. Det är ju lite av en vinna-vinna-situation. För antingen kommer du iväg i friska luften, vilket ju trots allt är rätt skönt, med dina barn, och sedan kommer du hem till ett skinande hem. Eller så får du vara själv, svettig och jävlig, men ändock själv, med en eller annan dammråtta och sprayflaska. Mitt trick är att köra detta förslag när jag ändå är rätt sugen på att gå ut och leka, så hoppas jag på att min man ska gå på den lätte, vilket han också gör ibland. Fy fan vad smart va.
Men. Dock ska sägas: Egentid schmegentid. Jag suktar inte så överdrivet mycket efter den till vardags. Jag vet ju att jag får så mycket egenjävlatid att det står mig upp i halsen sen när jag blir pensionär. Då kan jag läsa alla de där romanerna jag missar, alla filmerna, alla internetsidorna, alla tramsigheterna, vinkvällarna och ljugarbänkarna. Det räcker med några minuter här och där, som nu, en stund innan jag kastar in dagens handduk. Resten av tiden vill jag faktiskt leka med mina gapiga, gulliga, jobbiga, krävande, underbara barn. Sådetså, surt sa räven, mums sa jag.
Vid de tillfällen då egentid krävs är det dock viktigt att följa regelverket, för att vara ensam med två småstollar, det är mer jobbigt än mysigt, och alldeles onödigt när man istället kan vara två stora stollar och två små.
Skippa artigheterna, för fan
Du vet det där tröttsamma artighetstugget som man tvingas köra med främlingar, ytliga bekanta och folk man inte sett på länge. Fy fan för det.
Jag älskar så mycket mer vänner som VÅGAR kalla varandra kärring, as och sopa. Som inte ber om ursäkt hit och dit. Förlåt att jag inte hört av mig (men det har ju för fan inte du heller, vi har väl inte orkat någon av oss, helt enkelt, big deal).
Hur det bråkas om den där kalkonhalsen, helt traditionsenligt, på släktträffen. Hur alla börjar gorma och roffa åt sig när maten kommer på bordet. För alla är så oerhört sugna, och varför i helvete skulle vi sitta artiga med servetter och knäppta händer i knäet och dölja det? Så oerhört befriande att vistas i sådana sammanhang, kan jag tycka.
Men det är klart att man samtidigt måste kunna föra sig i sociala sammanhang, det förstår jag. Till exempel när man är ny på jobbet. Det kanske inte var skitlämpligt att häva ur sig att man borde riva Domkyrkan för att den är så jävla ful, på fredagsfikat. Det var möjligtvis att ta i i överkant, kan jag inse såhär efteråt. Inte för att jag tror att någon i sammanhanget var överdrivet kristen, det är väl bara sinnessjuka och riktigt små barn som tror på tomten och dylikt på riktigt, men att hålla på traditioner och fladdriga historiska vingslags kraft är minst lika viktigt som lilla Jesu, har jag förstått. Ut med det gamla, in med det nya - det funkar inte så.
Men jag är hård men orättvis, kräver inget men vill ha allt, och jag gillar hårda ord och inga visor, så det så.
Artig kan du vara mot någon annan, det biter inte på mig.
Jag älskar så mycket mer vänner som VÅGAR kalla varandra kärring, as och sopa. Som inte ber om ursäkt hit och dit. Förlåt att jag inte hört av mig (men det har ju för fan inte du heller, vi har väl inte orkat någon av oss, helt enkelt, big deal).
Hur det bråkas om den där kalkonhalsen, helt traditionsenligt, på släktträffen. Hur alla börjar gorma och roffa åt sig när maten kommer på bordet. För alla är så oerhört sugna, och varför i helvete skulle vi sitta artiga med servetter och knäppta händer i knäet och dölja det? Så oerhört befriande att vistas i sådana sammanhang, kan jag tycka.
Men det är klart att man samtidigt måste kunna föra sig i sociala sammanhang, det förstår jag. Till exempel när man är ny på jobbet. Det kanske inte var skitlämpligt att häva ur sig att man borde riva Domkyrkan för att den är så jävla ful, på fredagsfikat. Det var möjligtvis att ta i i överkant, kan jag inse såhär efteråt. Inte för att jag tror att någon i sammanhanget var överdrivet kristen, det är väl bara sinnessjuka och riktigt små barn som tror på tomten och dylikt på riktigt, men att hålla på traditioner och fladdriga historiska vingslags kraft är minst lika viktigt som lilla Jesu, har jag förstått. Ut med det gamla, in med det nya - det funkar inte så.
Men jag är hård men orättvis, kräver inget men vill ha allt, och jag gillar hårda ord och inga visor, så det så.
Artig kan du vara mot någon annan, det biter inte på mig.
Sunday, October 28, 2012
Allt är normalt
Det här med att polisanmäla och spärra sin telefon när den ligger inkilad mellan den egna sängen och barnsängen på ljudlös, jag vet inte jag. Såhär i efterhand kan det kännas lite smått misslyckat. I synnerhet som den nu upprivna polisrapporten redan skickats till lurens ägare elektroniskt, alltså företaget jag inte längre jobbar för. Det blir ju sådär lajbans att förklara det.
Sedan kunde man ju fattat att telefonen fanns hemma när man märkte att det postats ett jävligt sjukt och ointressant blogginlägg efter hemkomsten från festen. Men sånt tar tid när man är seg. Att fatta.
Man kan skratta, eller så kan man gråta. Som grädde på moset pajade vår bil, en urtöntig styrrem föll av så det alltså inte går att styra, tror du man kan köra till verkstaden utan att styra, tror du det är raka spåret, det tror inte jag.
På nya jobbet var det ingen som bjöd med mig på lunch, så jag gjorde nästan det jag brukar skoja om att man kan göra när man inte har några kompisar på jobbet, altså trycka i sig två bananer på toaletten i sin patetiska ensamhet - jag tryckte i mig två äpplen på mitt kontorsrum. Sorgen över att jag inte längre får vara med och leka på mitt gamla jobb känns ganska påtaglig i sådana stunder, kan jag be att få tala om. Men det blir bättre, det är klart det blir bättre. Det tar väl bara ett par dagar, så fattar alla att jag är typ ballast i kommunen. Det är så det brukar funka. Ibland tar det lite längre tid, men det kan ju knappast undgå någon.
Och imorgon är jag tillbaka i körskoleträsket. Hur ska jag förklara för min körskolefröken att jag kuggade uppkörning som en annan patetisk loser? Kan jag skylla på att styrremmen var ur funktion, att jag var full eller att jag bara fick äpple till lunch? Alla dessa ursäkter, jag blir så trött på mig själv.
Sedan kunde man ju fattat att telefonen fanns hemma när man märkte att det postats ett jävligt sjukt och ointressant blogginlägg efter hemkomsten från festen. Men sånt tar tid när man är seg. Att fatta.
Man kan skratta, eller så kan man gråta. Som grädde på moset pajade vår bil, en urtöntig styrrem föll av så det alltså inte går att styra, tror du man kan köra till verkstaden utan att styra, tror du det är raka spåret, det tror inte jag.
På nya jobbet var det ingen som bjöd med mig på lunch, så jag gjorde nästan det jag brukar skoja om att man kan göra när man inte har några kompisar på jobbet, altså trycka i sig två bananer på toaletten i sin patetiska ensamhet - jag tryckte i mig två äpplen på mitt kontorsrum. Sorgen över att jag inte längre får vara med och leka på mitt gamla jobb känns ganska påtaglig i sådana stunder, kan jag be att få tala om. Men det blir bättre, det är klart det blir bättre. Det tar väl bara ett par dagar, så fattar alla att jag är typ ballast i kommunen. Det är så det brukar funka. Ibland tar det lite längre tid, men det kan ju knappast undgå någon.
Och imorgon är jag tillbaka i körskoleträsket. Hur ska jag förklara för min körskolefröken att jag kuggade uppkörning som en annan patetisk loser? Kan jag skylla på att styrremmen var ur funktion, att jag var full eller att jag bara fick äpple till lunch? Alla dessa ursäkter, jag blir så trött på mig själv.
Subscribe to:
Posts (Atom)