Allt är normalt

Det här med att polisanmäla och spärra sin telefon när den ligger inkilad mellan den egna sängen och barnsängen på ljudlös, jag vet inte jag. Såhär i efterhand kan det kännas lite smått misslyckat. I synnerhet som den nu upprivna polisrapporten redan skickats till lurens ägare elektroniskt, alltså företaget jag inte längre jobbar för. Det blir ju sådär lajbans att förklara det.

Sedan kunde man ju fattat att telefonen fanns hemma när man märkte att det postats ett jävligt sjukt och ointressant blogginlägg efter hemkomsten från festen. Men sånt tar tid när man är seg. Att fatta.

Man kan skratta, eller så kan man gråta. Som grädde på moset pajade vår bil, en urtöntig styrrem föll av så det alltså inte går att styra, tror du man kan köra till verkstaden utan att styra, tror du det är raka spåret, det tror inte jag.

På nya jobbet var det ingen som bjöd med mig på lunch, så jag gjorde nästan det jag brukar skoja om att man kan göra när man inte har några kompisar på jobbet, altså trycka i sig två bananer på toaletten i sin patetiska ensamhet - jag tryckte i mig två äpplen på mitt kontorsrum. Sorgen över att jag inte längre får vara med och leka på mitt gamla jobb känns ganska påtaglig i sådana stunder, kan jag be att få tala om. Men det blir bättre, det är klart det blir bättre. Det tar väl bara ett par dagar, så fattar alla att jag är typ ballast i kommunen. Det är så det brukar funka. Ibland tar det lite längre tid, men det kan ju knappast undgå någon.

Och imorgon är jag tillbaka i körskoleträsket. Hur ska jag förklara för min körskolefröken att jag kuggade uppkörning som en annan patetisk loser? Kan jag skylla på att styrremmen var ur funktion, att jag var full eller att jag bara fick äpple till lunch? Alla dessa ursäkter, jag blir så trött på mig själv.