Du vet det där tröttsamma artighetstugget som man tvingas köra med främlingar, ytliga bekanta och folk man inte sett på länge. Fy fan för det.
Jag älskar så mycket mer vänner som VÅGAR kalla varandra kärring, as och sopa. Som inte ber om ursäkt hit och dit. Förlåt att jag inte hört av mig (men det har ju för fan inte du heller, vi har väl inte orkat någon av oss, helt enkelt, big deal).
Hur det bråkas om den där kalkonhalsen, helt traditionsenligt, på släktträffen. Hur alla börjar gorma och roffa åt sig när maten kommer på bordet. För alla är så oerhört sugna, och varför i helvete skulle vi sitta artiga med servetter och knäppta händer i knäet och dölja det? Så oerhört befriande att vistas i sådana sammanhang, kan jag tycka.
Men det är klart att man samtidigt måste kunna föra sig i sociala sammanhang, det förstår jag. Till exempel när man är ny på jobbet. Det kanske inte var skitlämpligt att häva ur sig att man borde riva Domkyrkan för att den är så jävla ful, på fredagsfikat. Det var möjligtvis att ta i i överkant, kan jag inse såhär efteråt. Inte för att jag tror att någon i sammanhanget var överdrivet kristen, det är väl bara sinnessjuka och riktigt små barn som tror på tomten och dylikt på riktigt, men att hålla på traditioner och fladdriga historiska vingslags kraft är minst lika viktigt som lilla Jesu, har jag förstått. Ut med det gamla, in med det nya - det funkar inte så.
Men jag är hård men orättvis, kräver inget men vill ha allt, och jag gillar hårda ord och inga visor, så det så.
Artig kan du vara mot någon annan, det biter inte på mig.
No comments:
Post a Comment