Frihet i en liten plåtburk

Att ha körkort är att ha frihet. Så har det alltid förklarats för mig.

Fast inte MÅSTE du tuta till Ica när du lika gärna kan trampa dit på järnhästen. I hällregn. Och uppförsbacke. Två kassar dinglande på var sida styret. För visst KAN du promenera till jobbet, det är ju bara 2,5 kilometer. Så får du frisk luft. Motion. Och så tänker du på miljööön. Det går faktiskt bussar till både Emporia och Ikea. Till Alexandra Olssonovich också, det är bara 3 byten och 80 minuter inklusive väntetid, sluta mjäka dig. Gångavstånd till Momoi är 2 kilometer, så spara din bensin, in med unge i vagn, stora kan gå, det mår hon bara bra av.

Eller så kan man ta bir’n. Glassa in bakom ratten, skvalmusik på radion, lagom temp på luftkonditioneringen, flytta stolen tantaktigt nära ratten. Helst själv. Att lämna mannen hemma med VAB-ansvaret, glida iväg i sin Citroën längs Utmarksvägen, Sandbyvägen, Thulehemsvägen, Tunavägen, parkera i det till kontoret tillhörande parkeringshuset. Smidigt! Och ja, jag är ny i gemet, jag har för helvete bara den där papperslappen med kryss i den gröna rutan, ingen riktig körkortshandling i plastinbakning, men när jag kör min bil, då känns det som jag äger världen. Jag sitter där och formligen SKRATTAR hela vägen till målet, för det är så sinnesstört härligt att JAG av alla människor faktiskt FÅR köra bil. Vilken vinnare!

Så ja, jag MÅSTE ta bilen. Om jag så bara ska ga till soprummet (nåja). Alla jag känner med körkort är så satans osugna på att ge skjuts hit och dit, “jag är ingen jävla taxichaufför” heter det. Men det är jag! Vem vill ha skjuts, jag bjuder! Passa på att smida medan järnet är varmt. Jag blir nog också en sur och tutande kärringjävel bakom min ratt också, vad det lider. Men just nu är jag glad och sugen, så det är nu det är läge att utnyttja mig. Brum brum.