Med fördel ska du inte vara för duktig. Inte jobba för hårt, inte ta i från fotknölarna. Den som högpresterar får onda ögat, iallafall i smyg. Kanske känner sig andra hotade av den där flitiga lilla jäveln som alltid jobbar över, aldrig joinar fredagsfikat, inte sitter kvar och gafflar en timme i lunchrummet.
Det är den där trevliga tjommen som går långt, som blir chef. Den som nätverkar. Den som är allas bästis, som går från dörrpost till dörrpost i kontorslandskapet och därmed får all inside information, den apa som känner alla, som sjunger först och högst på julfestkaraoken, som är på förnamnsbasis med CEO:n.
De högpresterande som de facto uppbär företagets existens och i princip ansvarar för dess eventuella vinst, ser så klart igenom denna spjuver till skojare, ser att det är en jävla massa snicksnack men för den sakens skull ingen ishockey. Men den som förlorar på att påpeka ett sådant missförhållande är ingalunda den korridorsdansande lustigkurren, utan helt klart den där surmulne strebern som för fan inte ens lägger slantar i fikakassan, som är för fin för en vetelängdsstund klockan 2:30 pm när man ju är som sugnast, som tror sig vara förmer, som har mage.
Alltså bör man, om man är duktig, sänka sina krav på sig själv såväl som på andra. För i längden vinner du inte på att vara Bror Duktig. Det provocerar att vara flitig, att ständigt prestera. Det är som högstadiet all over again; den som har bäst på provet ska fan mobbas. Sänk garden, ribban, stridsyxan. Acceptera att de flesta är, vill vara och tjänar på att vara just sopor eller iallafall halvsopor.
Och glöm för allt i världen inte av att högljutt klaga på din arbetsbörda. "Det är mycket nu". Säg det ofta och tydligt, allra helst när cheferna är närvarande, så att alla och envar förstår vilken stress och press du arbetar under. Säger du det tillräckligt ofta och inlevelsefullt börjar du tro på det själv, och det är bra.
Där har du nyckeln. Få andra att tro att du jobbar häcken av dig, även om du mest lallar. Du lurar inte alla, du lurar inte de där tysta duktiga irriterande jävlarna, men det gör inget, för det är ändå ingen som gillar dem.
Detta har vi fått lära oss av vår vän MöM-mentorn, och det ligger fan något i det.
No comments:
Post a Comment