Tydligen ska man heller inte berätta när man har uppkörning. För det blir så genant att alla vet att man har misslyckats.
Jag vet inte om jag tycker det är klokt att följa de där uppmaningarna. Första gången gör man ju som man "ska" av bara farten. Min första bäbis var det inte så många som kände till innan vecka 12. Där satt jag som ett bevis på löjlighet på puben och drack cola med inbillad rom, låtsades bli sludderfull som vanligt. Den andra visste nog till och med bloggfan om i vecka 3 eller nåt. Och hej vad bra det gick!
Med bilkörningsträsket gjorde jag rokad tvärtom. Berättade för alla och envar om tillfälle nummer 1, fejsboken och hela konkarongen, så att jag sedan hade minst ett dussin famnar att gråta ut i om utifall att jag skulle misslyckas. Buhuhu.
Tillfälle 2 berättade jag dock bara för en ytterst liten skara människor, såsom min man, min chef och min körfröken tillika bror. När jag sket i det blå skåpet bitandes i det ultrasura äpplet var det inte många man kunde gråta ut hos, och det kändes fan rätt snöpligt. Inte ens mamma!
Och jag kan tänka mig att det känns lite liknande, fast givetvis 1000 pannor värre om man får tro de som gått igenom det, om man får ett missfall. Där sitter man med sin blodiga trosa och har liksom ingen att dela den med.
Därför måste det ju vara bättre att berätta om jobbiga saker man eventuellt ska gå igenom i förväg, så att säga ta ut pyrrhussegern i förskott, om ifall att det skulle gå åt helvete, vilket det ju, som den av erfarenhet vise vet, ofta gör. Om det går bra är det bara jättehärligt alltihopa, om inte, har man någon att krama när åskan går.
Jag är inte gravid och hade aldrig tänkt bli det igen, men jag har däremot genomfört en uppkörning, och helt i enlighet med principen "tredje gången gillt" kläppte jag den jäveln. Lappen. Jag har den! Och den här gången med en måttfull skara fans som kunde "tänka på mig" och "hålla sina tummar", inget för-fejsbokande. Inlägget efteråt, när jag var den lycklige jävel jag tvivlat på att jag någonsin skulle bli, genererade dock över 50 likes. Fler än när jag födde barn tror jag. Är jag lycklig? Ja, fast mest lättad.
Nu har jag det där förpillade körkortet så att jag äntligen kan ratta till Ica i min ensamhet med hög musik och en känsla av freiheit. Ska slå två fulla flugor på smällen imorgon, gasa på till Mårtenstorget med min farsa som vill till Apoteket emedan jag glider in i Coops fotoautomat med mitt snyggaste grin och som den vinnare jag är. I fucking did it!
Bildcollaget förresten. Det där jag sitter och spänner mig vid ratten, tror jag är nåt. Det är fake. Togs vid hemliga tillfälle nummer två när jag blev dragen baklänges och vid näsan av en väderbiten gubbjävel från Trafikverkets dystra skara. Satt och försökte spänna av på ett sätt som bara riktigt spända människor försöker. Tänkte det som ett omvänt omen - om jag sitter här och ystar en hel jävla ostbricka av bildbevis på min förträfflighet kan jag ju inte annat än lämna bilen som segrare. Men det kunde jag visst det. Tyckte den väderbitne fulingen som nästan fick mig att börja gråta. Men bara nästan. Vulban är tuff. "Du är inte riktigt där än". Sug min salte, var ord jag funderade på att yttra, men avstod.
Det funkade ju lika jävla bra att använda collaget till succén vid tillfälle tre! Hurra för mig! Rullar runt i min lilla stad och är väl ungefär det snyggaste man kan skåda bakom en ratt.
Jag vet inte om jag tycker det är klokt att följa de där uppmaningarna. Första gången gör man ju som man "ska" av bara farten. Min första bäbis var det inte så många som kände till innan vecka 12. Där satt jag som ett bevis på löjlighet på puben och drack cola med inbillad rom, låtsades bli sludderfull som vanligt. Den andra visste nog till och med bloggfan om i vecka 3 eller nåt. Och hej vad bra det gick!
Med bilkörningsträsket gjorde jag rokad tvärtom. Berättade för alla och envar om tillfälle nummer 1, fejsboken och hela konkarongen, så att jag sedan hade minst ett dussin famnar att gråta ut i om utifall att jag skulle misslyckas. Buhuhu.
Tillfälle 2 berättade jag dock bara för en ytterst liten skara människor, såsom min man, min chef och min körfröken tillika bror. När jag sket i det blå skåpet bitandes i det ultrasura äpplet var det inte många man kunde gråta ut hos, och det kändes fan rätt snöpligt. Inte ens mamma!
Och jag kan tänka mig att det känns lite liknande, fast givetvis 1000 pannor värre om man får tro de som gått igenom det, om man får ett missfall. Där sitter man med sin blodiga trosa och har liksom ingen att dela den med.
Därför måste det ju vara bättre att berätta om jobbiga saker man eventuellt ska gå igenom i förväg, så att säga ta ut pyrrhussegern i förskott, om ifall att det skulle gå åt helvete, vilket det ju, som den av erfarenhet vise vet, ofta gör. Om det går bra är det bara jättehärligt alltihopa, om inte, har man någon att krama när åskan går.
Jag är inte gravid och hade aldrig tänkt bli det igen, men jag har däremot genomfört en uppkörning, och helt i enlighet med principen "tredje gången gillt" kläppte jag den jäveln. Lappen. Jag har den! Och den här gången med en måttfull skara fans som kunde "tänka på mig" och "hålla sina tummar", inget för-fejsbokande. Inlägget efteråt, när jag var den lycklige jävel jag tvivlat på att jag någonsin skulle bli, genererade dock över 50 likes. Fler än när jag födde barn tror jag. Är jag lycklig? Ja, fast mest lättad.
Nu har jag det där förpillade körkortet så att jag äntligen kan ratta till Ica i min ensamhet med hög musik och en känsla av freiheit. Ska slå två fulla flugor på smällen imorgon, gasa på till Mårtenstorget med min farsa som vill till Apoteket emedan jag glider in i Coops fotoautomat med mitt snyggaste grin och som den vinnare jag är. I fucking did it!
Bildcollaget förresten. Det där jag sitter och spänner mig vid ratten, tror jag är nåt. Det är fake. Togs vid hemliga tillfälle nummer två när jag blev dragen baklänges och vid näsan av en väderbiten gubbjävel från Trafikverkets dystra skara. Satt och försökte spänna av på ett sätt som bara riktigt spända människor försöker. Tänkte det som ett omvänt omen - om jag sitter här och ystar en hel jävla ostbricka av bildbevis på min förträfflighet kan jag ju inte annat än lämna bilen som segrare. Men det kunde jag visst det. Tyckte den väderbitne fulingen som nästan fick mig att börja gråta. Men bara nästan. Vulban är tuff. "Du är inte riktigt där än". Sug min salte, var ord jag funderade på att yttra, men avstod.
Det funkade ju lika jävla bra att använda collaget till succén vid tillfälle tre! Hurra för mig! Rullar runt i min lilla stad och är väl ungefär det snyggaste man kan skåda bakom en ratt.
No comments:
Post a Comment