Som småbarnsförälder är det oerhört viktigt att ha koll på sitt egentidskonto. Övertrasserar du blir du sedan sittande där, i pyjamas, med en skrikig på varje arm, kan varken bajsonera eller vila i frid. Det måste vara rättvisa med i gamet, annars blir det sura miner och tandagnisslan, sådan står jag själv för ibland. Därför finns det en massa oskrivna regler, som man hoppas att fler än en själv ska följa.
Det är således ett knep att inte vara den som går och knyter sig först på fredagskvällen, för gör man det åker man på morgonpasset nästa dag. Och om man är tvungen att välja pass, lördag eller söndag, är söndag alltid att föredra, för då sover folk normalt längre, det vet alla som varit med ett tag. Är man alltså skittrött på fredag afton, är det alltså klokt att ändå försöka vänta ut den andre, ingen håller till efter klockan 23 ändå, herrejesusgeten vad tar du mig för, en ungdomslagsspelare, för håller du så bara fem minuter längre än den andre blir det du som får sova, så enkla är reglerna, om än de är oskrivna.
Vidare ska man undvika att slösa sin egentid på trista saker såsom motion och bilträningskörning (om man kan undvika det, vilket ju idioter som misslyckas på sina uppkörningar stup i kvarten inte kan) - iallafall om man har chansen på riktig kvalitetsegentid, såsom att gå på fest, resa på semester eller ljuga på en pub med högstadiegänget. Förbrukar du delar av egentidskontot genom att gå ut och jogga vareviga afton, ja då kan du ju inte sen komma och hävda att du tänker dra till ölhaket och häva några pints på lördagkvällen, det fattar ju alla. Egentid måste fördelas nästintill på minuten millimeterrättvist - åk du en helg till London, men då blir det fan inga ölhallskvällar med korpenlaget den närmsta månanden, det ska du ha klart för dig.
Ett sätt att skapa lite stiltje i vardagskaoset, lite av ett andningshål, är att ta ett barn var. Med ett barn kan man ju faktiskt ibland emellanåt få en liten paus medan barnet nöjt och glatt pular med något eller sover. Det går aldrig när man har två barn i samma rum. Antingen slåss de eller så vill de helt enkelt olika grejer. Och leker de någon ynka stund någon gång stillsamt tillsammans, då är det så fullständigt fabulöst fascinerande att man måste stanna upp och bara iaktta, förundras och le i lyckligt samförstånd.
Är man riktigt desperado efter den där förbannade egentiden alla pratar om att man ska sukta efter, då kan man komma med ett djärvt anbud. "Du går till parken med ungarna, så stannar jag hemma och storstädar". Oftast blir det dock diskussioner om vem som ska få ynnesten att ägna sig åt dammsugaren och toalettborsten, för detta kroppsliga arbete som normalt sett är pest-pina-tristess, iallafall är ett tillfälle att få sortera sina egna tankar ifred utan att någon ständigt påkallar en uppmärksamhet man inte alltid orkar ge. Det är ju lite av en vinna-vinna-situation. För antingen kommer du iväg i friska luften, vilket ju trots allt är rätt skönt, med dina barn, och sedan kommer du hem till ett skinande hem. Eller så får du vara själv, svettig och jävlig, men ändock själv, med en eller annan dammråtta och sprayflaska. Mitt trick är att köra detta förslag när jag ändå är rätt sugen på att gå ut och leka, så hoppas jag på att min man ska gå på den lätte, vilket han också gör ibland. Fy fan vad smart va.
Men. Dock ska sägas: Egentid schmegentid. Jag suktar inte så överdrivet mycket efter den till vardags. Jag vet ju att jag får så mycket egenjävlatid att det står mig upp i halsen sen när jag blir pensionär. Då kan jag läsa alla de där romanerna jag missar, alla filmerna, alla internetsidorna, alla tramsigheterna, vinkvällarna och ljugarbänkarna. Det räcker med några minuter här och där, som nu, en stund innan jag kastar in dagens handduk. Resten av tiden vill jag faktiskt leka med mina gapiga, gulliga, jobbiga, krävande, underbara barn. Sådetså, surt sa räven, mums sa jag.
Vid de tillfällen då egentid krävs är det dock viktigt att följa regelverket, för att vara ensam med två småstollar, det är mer jobbigt än mysigt, och alldeles onödigt när man istället kan vara två stora stollar och två små.
Det är således ett knep att inte vara den som går och knyter sig först på fredagskvällen, för gör man det åker man på morgonpasset nästa dag. Och om man är tvungen att välja pass, lördag eller söndag, är söndag alltid att föredra, för då sover folk normalt längre, det vet alla som varit med ett tag. Är man alltså skittrött på fredag afton, är det alltså klokt att ändå försöka vänta ut den andre, ingen håller till efter klockan 23 ändå, herrejesusgeten vad tar du mig för, en ungdomslagsspelare, för håller du så bara fem minuter längre än den andre blir det du som får sova, så enkla är reglerna, om än de är oskrivna.
Vidare ska man undvika att slösa sin egentid på trista saker såsom motion och bilträningskörning (om man kan undvika det, vilket ju idioter som misslyckas på sina uppkörningar stup i kvarten inte kan) - iallafall om man har chansen på riktig kvalitetsegentid, såsom att gå på fest, resa på semester eller ljuga på en pub med högstadiegänget. Förbrukar du delar av egentidskontot genom att gå ut och jogga vareviga afton, ja då kan du ju inte sen komma och hävda att du tänker dra till ölhaket och häva några pints på lördagkvällen, det fattar ju alla. Egentid måste fördelas nästintill på minuten millimeterrättvist - åk du en helg till London, men då blir det fan inga ölhallskvällar med korpenlaget den närmsta månanden, det ska du ha klart för dig.
Ett sätt att skapa lite stiltje i vardagskaoset, lite av ett andningshål, är att ta ett barn var. Med ett barn kan man ju faktiskt ibland emellanåt få en liten paus medan barnet nöjt och glatt pular med något eller sover. Det går aldrig när man har två barn i samma rum. Antingen slåss de eller så vill de helt enkelt olika grejer. Och leker de någon ynka stund någon gång stillsamt tillsammans, då är det så fullständigt fabulöst fascinerande att man måste stanna upp och bara iaktta, förundras och le i lyckligt samförstånd.
Är man riktigt desperado efter den där förbannade egentiden alla pratar om att man ska sukta efter, då kan man komma med ett djärvt anbud. "Du går till parken med ungarna, så stannar jag hemma och storstädar". Oftast blir det dock diskussioner om vem som ska få ynnesten att ägna sig åt dammsugaren och toalettborsten, för detta kroppsliga arbete som normalt sett är pest-pina-tristess, iallafall är ett tillfälle att få sortera sina egna tankar ifred utan att någon ständigt påkallar en uppmärksamhet man inte alltid orkar ge. Det är ju lite av en vinna-vinna-situation. För antingen kommer du iväg i friska luften, vilket ju trots allt är rätt skönt, med dina barn, och sedan kommer du hem till ett skinande hem. Eller så får du vara själv, svettig och jävlig, men ändock själv, med en eller annan dammråtta och sprayflaska. Mitt trick är att köra detta förslag när jag ändå är rätt sugen på att gå ut och leka, så hoppas jag på att min man ska gå på den lätte, vilket han också gör ibland. Fy fan vad smart va.
Men. Dock ska sägas: Egentid schmegentid. Jag suktar inte så överdrivet mycket efter den till vardags. Jag vet ju att jag får så mycket egenjävlatid att det står mig upp i halsen sen när jag blir pensionär. Då kan jag läsa alla de där romanerna jag missar, alla filmerna, alla internetsidorna, alla tramsigheterna, vinkvällarna och ljugarbänkarna. Det räcker med några minuter här och där, som nu, en stund innan jag kastar in dagens handduk. Resten av tiden vill jag faktiskt leka med mina gapiga, gulliga, jobbiga, krävande, underbara barn. Sådetså, surt sa räven, mums sa jag.
Vid de tillfällen då egentid krävs är det dock viktigt att följa regelverket, för att vara ensam med två småstollar, det är mer jobbigt än mysigt, och alldeles onödigt när man istället kan vara två stora stollar och två små.
1 comment:
Gillar vad du skriver. Gillar't
Post a Comment