Det är en stor dag för Ullaguran. Sitter i en stol och spänner mig. Hade jag varit en fiolsträng hade det absolut varit läge att börja spela på den nu, så spänd är jag.
Tidigare, alltså innan idag, har jag hävdat att jag högst sannolikt kommer att kugga och att det gör inget för jag räknar med det. Ingen klarar väl första uppkörningen, särskilt inte 36-åriga tanter som glömmer döda vinkeln och att blinka.
Men så ser jag nu en liten strimma hopp. Ett "tänk om" har planterats i min hjärna. Det kan ju gå, med en jävla massa tur, en sinnessjuk mängd flyt och ett oerhört mått av skärpning och koncentration.
Och det vore så jävla gött. För egot, för plånboken, för tidsbristen.
Så därför spänner jag mig extra mycket nu, på parkeringen, i BMW nr 2, i väntan på en trafikverket-människa som har min framtid som i en liten ask.
För det KAN gå. Bara det att det förmodligen kommer gå åt helvete.
No comments:
Post a Comment