Att lägga sig på kvällen och längta efter imorgon, det måste vara den bästa. Jag känner så varje kväll.
Anledningen att jag lade bloggjäveln på hyllan en sväng? Ja, den sammanfattas väl bra i stycket ovan.
Jag skrev in det där i bloggverktyget en natt för inte så länge sedan efter ett par välförtjänta glas innanför västen. Det var väl så jag kände just då, i ett rus som fick mig att älska livet.
Det var inte exakt så jag kände nästa morgon med sandpapprad tunga och en gapig bisse, i gryningsljus och med urinanden from hell.
Jag tänkte mest, när jag såg vad jag skrivit, så förmätet av mig. Och vilket hyckleri! Sådär är det ju inte alls. Somnar med ett leende och vaknar med ett dito. Dra mig baklänges i självförhärligandets löjlighet.
Hade jag gått och blivit en rosa-fluff-bloggare, en sådan tramsig typ som brer ett lager mjukost över sina livsbetraktelser, som tycker allt är hääärligt och myyysigt?
Jag fick således ta ett steg tillbaka, rannsaka mig själv och se mig i vitögat.
Nu är jag färdig. Och jag kom fram till att det är ok att vara lycklig ibland, men man behöver ju inte skryta om det i bloggform.
Nu börjar ett nytt kapitel. Och det är fan så mycket häftigare. Idag fick jag champagne, tårta och presenter på jobbet. Och så höll jag ett stappligt tal! Vem kunde ha anat? Jag var så rörd av omtanken att jag skakade på tassen! Imorgon börjar det nya.
Spännande.
Allt med imorgon är spännande. Men också läskigt.
Undrar om jag somnar så där löjligt lycklig ikväll?
No comments:
Post a Comment