Jag har ett litet barn som inte pratar så mycket. Vilket kan te sig smått frustrerande, särskilt för henne. Hon vet vad hon vill och hon begriper vad vi säger till henne, men hon kan inte själv göra sig förstådd.
Som häromnatten. Eller två nätter i rad faktiskt. Lilla vaknar och konstrar sig, vrider sig och gnyr. Ingen fattar vad hon vill. Natt två likadant. Så sätter hon sig plötsligt upp i sängen och säger, artikulerat:
Ko-ka-kå.
Och med ens förstår vi. Pappan rusar till köks och hämtar en kopp vatten, och sedan en till.
Girigt bälgar hon i sig.
För ko-ka-kå är sånt man dricker, inte nödvändigtvis Coca-Cola (fast helst kanske).
No comments:
Post a Comment