Friday, September 07, 2012

Alive, kicking and screaming

Trodde du att jag hade dött? Ledsen att göra dig besviken.

Jag har bara så många järn i elden, ska du veta.

Den som trodde att det innebar dubbelt arbete att ha två ungar istället för en, den kan tänka om. Det är tamigibrasan quadrubbelt upp, ska jag få be att tala om. Det finns ingen stund då alla sitter lugna och fina som små ljus, tittar man bort en sekund, för att dra några trudelutter på SongPop eller motsvarande ramsor i Ruzzle/Wordfeud, då kan man ge sig fan på att någon ramlar från soffan eller häller ut ett glas mjölk på golvet.

Det finns en stund som är lugn dock, det ska jag erkänna. Och det är den stunden, som nu, när båda de små ljushuvudena sover sött i sina bäddar. Men den senaste tiden har jag varit så oerhört uppeldad över nya smått fantastiska arbetsuppgifter att jag förkovrat mig i dessa mellan klockan 22 och 24 som är min s.k. egentid. Inte för att jag precis jobbar över, jag har bara valt en annan tid att arbeta på, eftersom att jag på sistone ägnat viss normal arbetstid för övningar såsom att våldtas av tandläkarkvinnor i bakåtfällda stolar och köra på isbana med ungdomar i 18-årsåldern.

Tydligen kör jag bil som en kung numera, för jag har fått tid för uppkörning. Gud nåde den som avslöjar datumet! Och det där med att jag glömde lägga in backen och nästan körde in i ett träd, eller det där med handbromsen, det är väl inget att orda om. Kan det inte hända den bäste? Nähänä.

Dessutom, och nu inser jag lite att jag tagit mig vatten över huvudet, har jag påbörjat en kurs vid Stockholms Universitet, flott ska det va, i Praktiskt Projektledning. Jag har läst hela första modulen på min jävligt smarta och snygga telefon.Och det coola är förstås att jag känner igen alla begrepp, jag kan det här, även om kursen tyvärr ges på det något töntiga, i affärssammanhang, språket svenska.

Många är de som oroar sig för min jobbsits. Var och varannan ost räknar med att jag ska bli uppsagd. Vad är det för fasoner kan jag tycka. Är inte jag duktigast i kommunen, har man inget för det? Idag satt jag till exempel på en Sharepoint-kurs och överglänste självaste läraren med min kunskap, vad ger du mig för den? Kanske i takt med den mera avancerade lektion 4 eller 5 att jag sackar lite efter, det får helt enkelt framstjärten utvisa. För nu är tant konsult på kurs! Lika bra att smida medan järnet är varmt, dvs när jag fortfarande får vara med och leka, tycks jag resonera. Därför griper jag alla dessa halmstrån som fladdrar framför mig, jag hugger tag, hjälper till, fixar och trixar med mina intranätsidor, gör saker som ingen annan kan och håller min expertis för mig själv så mycket det går, kör så att det ryker ur öronen på mig, tar för mig, allt i enlighet med det projekt jag skapat där jag själv är sponsor, intressent och styrgrupp: Project Indespensible. Syftet är alltså att göra mig själv oumbärlig.

Det går rätt bra för Sverige tycker jag.

Kanske att jag drabbats av hybris och storhetsvansinne omvartannat. Kanske det du. Men jag tror på mig själv, vem fan ska man annars tro på?

2 comments:

Emma Falk said...

Heja Ulla. Klart att du ska ta for dig. Ingen annan kommer att gora det at dig sa kor pa! Kyss

Ulla said...

Bäst att ta i med hårdhandskarna och visa framstjärten ja! Om en månad är jag i din famn, käraste lilla munfru! x