Så mycket bättre

Alltså, jag gillar mig själv, det gör jag, men jag är samtidigt en mästare på att undervärdera min egen förmåga. Det ligger väl i släkten tyvärr. Här har ni oss, ett gäng jävligt intelligenta, kompetenta, snabblärda skojare. Men ingen av oss har någon lön eller nån fräck titel att skryta med. Ingen är advokat, doktor eller ingenjör.

Jag tycker sällan att jag är tillräckligt bra på något jag gör. Med det sagt tycker jag inte att andra är bättre på det. Jag blir ofta sur när någon annan står i rampljuset med sin sång, sin text, sin kunskap och tänker att det där hade jag kunnat göra bättre. Men det betyder samtidigt inte att jag tycker att det jag gör är bra nog att se offentlighetens ljus. För jag ställer sjukt höga krav på både mig själv och andra.

Häromdagen fick jag dock ta ett steg tillbaka i min självförnekelse, när jag var på Sharepoint-kurs. Jag är bra på Sharepoint, det visste jag väl innan, men jag är ju självlärd och har insett att det jag kan är ändå bara en bråkdel av vad man skulle kunna kunna om man hade varit en riktig expert. Men där satt jag alltså på kursen, sista modulen, överglänste läraren och ställde frågor han inte kunde svara på. Basala, tyckte jag, way over his competence, tyckte han. Jag blev uppmanad att komma tillbaka och föreläsa om exempel från min snillrika Sharepoint-problemlösning. Så bra är jag tydligen.

Fast jag tycker fortfarande att jag är i princip novis, att jag har mycket kvar att lära.

Hur funkar det för andra? Hur funkar det t.ex. för han läraren för den där kursen? Tycker han att han är kunnig? Herregud, jag smulade ju sönder en av hans listor, kom med en mycket smartare och smidigare lösning, där på plats, i lektionssalen. Vilken hejdlöst störig typ, jag var!

Det är väl som min lågstadiefröken sa till mig i första klass: "Du är så jobbig, du är alldeles för bra". Det är bara att jag ska fatta det själv också. Visa framstjärten och ta plats, bröla lite.