Nu gäller det. Jag har tydligen redan visat att jag är någorlunda awesome på mitt jobb, men nu måste de även få förstå det viktigaste: att jag är en humorist av rang.
Herregud, "folk" är ju inte så förbenat roliga, men så som jag ser på "folk" vill ju inte jag att de ska se på mig. Jag är ju för fan ingen tyst musråtta som sitter och knaprar bananer på toaletten till lunch, jag är inte torr och fåordig, jag är inte korrekt, jag är inte bara duktig, jag är tamigibrasan hilarious också.
Nu är det dags för julfest.
Jag minns med ett visst mått av skam en personalfest på CMS där jag jobbade cirka 2002. Den tysta, tråkiga arbetsmyran fick plötsligt fnatt pga ett par för många glas innanför västen. Denna genanta bild erinras av min näthinna: Jag står som ett bevis på absolut löjlighet, med människor runt mig i en ring och pekar på den ene efter den andre: "Du är si, du är så", "Du tror du är cool". "Du tror du ska få ligga", "Du får säkert aldrig ligga", "Du är full of shit", "Du är duktig", "Du är inte duktig". Min gapande publik och föremålen för mina tillmälen tror väl inte sina öron. Här har vi varit övertygade om att vi hade anställt en tyst, sävlig, blyg liten rackare med huvudet på skaft, så visar det sig att hon är slängd i käften, hård men orättvis och mallig!
Detta beteende ska inte upprepas i afton, det är väl i det närmaste preskriberat i vilket fall, och man lär ju av sina misstag, gör man inte? Dessutom har jag inte för avsikt att bli sådär förfärligt slirigt lullig, för sånt klarar som bekant inte en tantkropp som dessutom måste ta hand om små barn dagen därpå. Nej, det är andra bullar nu, annat liv i skällan!
Tona ner Tourettesen, akta dig för politik, skrävla inte om din militanta ateism, ge ingen de sanningar de inte vill ha - så ska det nog gå bra, Ullaguran! Lugn och fin, visa dem var skåpet ska stå, att gammal är äldst och att du är typ skojigast i kommunen. Skål.
No comments:
Post a Comment