Jesse Pinkman, yo

Du vet när man blir sådär sinnessjuk att man inte kan tänka på någonting annat, typ som när man är förälskad faktiskt? Det är både härligt och påfrestande. För visst är det vackert att längta, men det är också väldigt frustrerande av att vara besatt.

Där är jag i alla fall nu.

Jag sitter i lunchrummet och spisar lax. Kvinnorna runt bordet pratar om hemlösa, om snöröjning, om julfesten. Jag sitter tyst, låtsas hänga med. Låtsas med halvt öra. Allt jag kan tänka på är hur fan ska Jesse Pinkman reagera när han vaknar upp i heroindimmorna och ser sin döda flickvän bredvid sig i sängen, hur fan ska han klara sig?

När jag nattar barn, och jag åker alltid på det omöjliga barnet, som vrider sig under täckena, behöver vatten, behöver kissa, en saga till, en SVT-playare till, som till slut ligger och smackar och sväljer saliv högt för att in i det sista kämpa mot sömnen – och allt jag tänka på är Walt White's cp-skadade son och hans fru som inget vet och ABSOLUT inte får veta. Eller får de snart veta? Jag dör! Och Jesse Pinkman. Att han måste sluta knarka. You can never trust a drug addict. Undrar om Walt kommer att adoptera Jesse Pinkman?

Visst, han är snygg på det där lite whitetrashiga sättet. Men han knarkar ju och säger yo bitch, det gillar väl inte jag, precis? Well, jag gillar killar i mössa utan hår. Se vad jag gift mig med! Och så minns vi väl alla att jag var så jävla sugen på han med cancer i Dying Young och Shayne Ward (!!) från engelska X-factor. Sjukt kan du säga, men vi har väl alla skelett i garderoben.

Vad gäller Jesse Pinkman och Breaking Bad är det iallafall fråga om en sjukt stark skådis, en intressant och mångfacetterad karaktär och en synnerligen underhållande och spännande serie! Jag har den på Netflix i min wirlelessrouterade Blueray-spelare, hur cool är jag på en skalad banan, yo.

Min högsta önskan varje kväll är att alla barn ska gå och lägga sig i så pass rimlig tid att jag hinner med TVÅ avsnitt på en kväll, herregud vilken lyxlirare man är då.