Hej bloggen, som de inbitna säger. Varje morgon. Inte jag dock. Inte normalt.
Hur har du haft det utan mig? Rätt trist va? Blev inte så många barn gjorda, kan jag tro.
Har du suttit här alldeles ensam i radioskuggan, inte en jävel har brytt sig om dig, hälsat på dig, utfodrat dig med sedvanliga hejarop och glada tillmälen. Nähädutack, tyst som i graven. Ja, jag är ledsen.
Men jag har haft annat för mig. Firat jul och annat glättigt. Det gör sig ju som bekant inte i varken bloggform, Faceform eller Instaform. Det är få som vet det, vad det verkar. Denna strida ström av granjävlar, fromma barn, god jul till och från höger och vänster. Titta jag har bakat! Titta vad jag fick! Titta vad jag åt! Nej av sånt blir tant så trött i längden att jag hellre går in på min kammare och surar, säger god jul till alls ingen speciell, åtminstone inte digitalt. Det är ju som att säga Happy Birthday endast på Facebook till sina bästaste vänner, var ligger eftertanken och den genuina känslan i det? (Som en parantes kan jag avslöja att jag gör det själv, här ska kastas sten i glasstugan, jag tycker nämligen det är smidigt. Vad fan, jag skriver iallafall normalt roligare än de andra.)
Men, detta ständiga flöde gör mig nu händelsevis trött. Det gör att allt framstår, för mig, som en enda trögflytande grå massornas gröt av meningslöshet. I ena sekunden har någon julstädat och fått fram den sjuarmade, i nästa har en hällt upp julglöggen i små söta för ändamålet avsedda porslinskoppar. Så var den stunden över. Och föll i glömska. För nu var det någon ny som böjde rösten om något fotbollsresultat, som kommenterade vädret, som led på mellandagsrean. Och fick jättemånga likes. Säger man inget, finns man inte.
Det twittras och bloggas, och jag följer alldeles för många. Det bara maler på av fyndigheter, iakttagelser och poser. Vilket får mig att känna meningslösheten, och det kan väl ändå inte vara meningen?
Hade jag haft tid hade jag skrivit en alldeles fenomenal blogghistoria varje dag, twittrat med kraft, pondus och humor, agerat ögonöppnare och sanningssägare. Men tid har jag inte, ej heller kraft. Alltså lutar jag mig tillbaka i min surhet och gnäller på alla andra som åtminstone försöker. För sån är jag.
No comments:
Post a Comment