Sqattande i Sao Paulo

De allra flesta Paulistaner bor i Favelas. Olagligt, så klart. Hembyggt, fult, osanitärt och farligt. Men vad gör man? Här finns inga socialbidrag, ingen hjälp till självhjälp. Här är själv bäste dräng, sköt dig själv och skit i andra, rulla upp bilrutan och lås alla dörrar annars smäller det krossat glas och dom rycker din väska från passagerarsätet. Håll i hatten, börsen och för all del armbandsuret - annars flyger de iväg i en förbirusande näve. Den som har mest knark är kung i favelan. Till och med farbror polisen, självaste länsman, är rädd för honom. Och nästan alla favelas ligger i sluttande backar. Vilket gör att när det störtregnar faller husen samman, de rinner liksom bort - allt blir fulare, fuktigare och farligare. Så är livet.

Men man kan också ockupera ett gammalt höghus i stan. I det som kallas Centro, vilket är Sao Paulos äldsta centrum, det var här allt hände när staden grundades. Men sedan blev här fult och smutsigt, inte så trendigt att vara, inte så business. Så då flyttade företagen sina flashiga kontor till Paulista Avenue. Och tydligen är det nu inte ens fräckt, fräscht och fräsigt på Paulista Avenue heller, nu är det någon annanstans som gäller igen. Jag antar att först kommer businessmannen och sätter bo, varpå trälarna, hororna och tjyvarna följer efter till where the action is - men då vill inte Herr Slips vara med längre och rymmer vidare.

Då blir det alltså en massa hus till övers som ingen vill ha, renoveringsobjekt som ingen vill ta sig an. Det är då squattarna kommer. I horder. Dessa urbana favelas kallas cortiços och befolkas av de allra fattigaste. Men vi slipper ju se dom på gatan, det är ju snyggast så. En storfamilj per rum, någon får bo i trapphuset, spolningsknapparna funkar naturligtvis inte, ej heller hissarna. Men tak över huvudena, och kanske en kvart att ta sin stulna sil i. Livskvalitet, lebensraum och läckert boende i ett. Och allt är gratis.

Sao Paulo är ingen fin stad.