Haket vi besökte i afton hette Casa London. Du hör ju på namnet, låter som hemma. Prima urtjusigt. Jag tänkte i banor som fisk och chips och korvar och framför allt pints. Men nehejdutack, det var som vilken brasiliansk padaria som helst - fanns inget Londensiskt över det alls förutom namnet. Inget att hänga läpp över - jag kläppte mig en lasagne som kom i soppform.
Och Lilla, hon satt till bords som vilken karl som helst. Här filosoferar hon med Farbror Nando. Köksbordsfilsofer är vi allihopa.
I en riktig stol satt hon, och bara det var hon mycket nöjd över. På något märkligt sätt vill de som är små framstå som stora medan vi stora gärna vill vara små, eller iallafall forever young. Ingen är nöjd. Alla mår dåligt.
Jag saknar London och mina London-dockor. Klarar dom sig verkligen utan mig, gör dom DET?
1 comment:
Inte helt klarar vi oss, du far nog komma tillbaka!
Post a Comment