Thursday, February 12, 2009

Jag är en mobbare

När jag gick på mellanstadiet hade jag och en polare en KLISTERSTEN. Detta var alltså en rund stelnad bit klister som vi hade tillverkat av just klister. Denna sten bytte ständigt ägare - för att erövra denna dyrgrip från varandra var vi tvungna att utföra ett uppdrag som den andre bestämde. Den som har sett eller läst Gunnel Lindes Den Vita Stenen känner igen temat härifrån. Uppdragen kunde vara mer eller mindre våghalsiga, ibland lätt som en plätt, ibland mer av en utmaning. Ett uppdrag jag minns (det var min ide) var att man skulle stoppa maskar i en klasskompis skor (det var på den tiden man tog av sig skorna och ställde dom utanför klassrumsdörren), och inte vem som helsts utan en stackars kristen mobbad tönts skor. Rent praktiskt ett relativt enkelt uppdrag - skorna laddades med ett par maskar som min klisterstenskollega plockade ute i rabatten. 

Problemet var att detta hemliga uppdrag sedermera avslöjades för vår klassföreståndare (jag antar att vi skröt om våra bravader till någon som sedan skvallrade). Varpå vi två mottog ett brev på Fredagens brevstund som var undertecknat av samtliga klasskamrater OCH klassföreståndaren. Andemeningen i detta brev var att vi skulle sluta mobba den stackars tjejen. Sedan fick vi ha enskilt möte med klassföreståndaren och den mobbade, vilket så klart kändes för jävligt. Vi fick försvara oss bäst vi ville, det var ju klisterstenens fel, det kunde ju vart vem som helst som fått maskar i skorna (fast det kunde det ju inte) bla bla bla. Alla andra är ju också dumma mot henne. Varför ska just vi få skit (kanske för att vi var nästan lika töntiga själva, sånär som på Pingstkyrkan för den var vi allafall inte med i) bla bla bla. Mycket genant var det hela och det slutade med att klassföreståndaren fick oss att lova att vara snälla och så tvingade hon oss att skaka hand med det stackars mobbingoffret (jag min onde jävel minns att jag tyckte det var äckligt för hon hade ju handsvett). Så var den konflikten löst.

Men. Det slutar inte där. Min tid som mobbare av denna människa som jag nu inte vill nämna namnet på av lätt insedda skäl, är tydligen inte över. Google Analytics berättar nämligen för mig vilken sökord folk googlat för att komma till denna sida. Och se på fan var det inte någon som googlat HENNES fullständiga namn inom citattecken och kommit till ett inlägg där jag skrivit "jag var den sämsta av mödrar, den osexigaste av fruar och den tråkigaste människan sedan N N". Se här. Så sjukt dålig stil. Det var säkert hon själv som googlat ju, och så ser hon att jag fortfarande är en lowlife sepeskada som rackar ner på andra (för att jag själv mår dåligt, skulle dom säga, fast det gör jag inte).

Jag kan försöka mildra smällen lite med det faktum att min mamma berättade för mig att hon stött på denna tjej för några år sedan, och det berättas att hon var snygg, trevlig och med en lyckad karriär. Så då vinner hon kanske iallafall i längden.

2 comments:

Svenny said...

Meh! man kan ju inte tillsammans med hela klassen gadda ihop sig, via brev, emot ER! Det ar ju lika illa det!
/Lararen

Ulla said...

ja fy vad taskigt det var, särskilt eftersom vi var dom enda som lekte med henne iallafall ibland. Och jag var ju till och med på plats i Pingstkyrkan och skrattade åt deras böner. Jaja. Vi lämnar det bakom oss nu, tror jag, ska åtminstone försöka.