Mitt Lilla Computer Game

 Jag brukade spela the Sims väldigt mycket för några år sedan, kunde sitta hela dagen i min pyjamas och ratta playstation-controllern och mata, tvätta, söva mina simmar. Och nu gör jag det igen, fast på riktigt. Man kan nämligen se en bäbis lite som ett strategiskt datorspel av typen the Sims. En sim har ett antal grundläggande behov som måste tillfredsställas. Dessa är:

hunger

trötthet

nödighet

smutsighet

stimulans

När ett behov är akut lyser en stapel bredvid blinkande rött. Tillfredsställs behovet går stapeln via gult till grönt. Skönt. Det är ganska lätt alltså att se vad man bör göra för att Simmen ska bli nöjd och grön.

Tänk dig då att i verklighetens Sims-spel, det som kommer ut genom framstjärten, finns det inga staplar som visar vilket behov som måste fyllas. Sims-ansiktet kan lysa ilsket rött och låta otäckt och gällt, men man får gissa sig till vilket behov som gör sig gällande. Kiss- och bajsmaskinen måste tömmas? Munnen ska mättas? Sängen kallar? Sorgkanterna måste bort? Eller det är helt enkelt jävligt tråkigt alltihopa och en sång ska sjungas, dockan vill stå inte ligga, en skallra ska fladdra framför näsan?

Det blir mer som en gissningslek, allt får man prova, ibland lär man sig med glans vad som krävs, men ofta står man maktlös och clueless och undrar vad det är som är fel och önskar att det fanns staplar i rött, gult och grönt som visade vad man borde göra för att betecknas som duktig.

Man lär sig så länge man har en lever.