Jag tänker nu framförallt på en grupp kvinnor som var med i min antenatal-klass och som födde barn i ungefär samma veva som jag. Det kan vara skoj att möta upp ibland och snacka goja och jämföra hur det är och vem som har snyggast bebis (jag), resonerade vi. En kvinna har tagit på sig rollen som organisatör (inte jag) och hon sms:ar alla i gruppen, cirka 6 pers, när hon tycker det är dags för möte. Så ger hon ett antal möjliga datum långt bort i framstjärten, minst ca 2 veckor bort, och alla får säga när dom kan. Men va? Är det bara jag som är ledig från jobb här? Är det bara jag som kan vilken jävla dag som helst och gärna imorgon, varför flera veckor framåt? Jag fattar inte detta, vi går väl alla hemma och drar?
Eventuellt har de tusen och en aktiviteterer som måste göras varje dag, det är babysim hit och babypilates dit, gå och väga på vårdcentral minst 1g per vecka, sagoläsning för nyfödda, massage för babyn - alla dessa pellejönsaktiviteter som de ändå är för små för att uppskatta. Är det så?
Själv tycker jag mest att jag sitter här och väntar på att något ska hända. jag kan gå ut en sväng på promenad, men mycket mer än så händer inte i min vardag. Och det är jag visserligen rätt nöjd med. Skönt att lägga hatten på hyllan en sväng.
Men fika, det kan jag göra imorgon, eller redan i eftermiddag, jag behöver inte planera en sådan banal aktivitet flera veckor i förväg.
No comments:
Post a Comment