Leka med dockor

När jag var liten ägde jag inte en endaste Barbie-docka. Tragiskt egentligen, för jag vet att jag tyckte det var kul att leka med dom. Typ hemma hos Ida Rask och Sofia Dilton gjorde man det. Jag vill dock minnas att jag tyckte det var skamligt att gilla Barbie, att det var för dumma människor att vilja leka med en fånig docka med för smala ben. Töntigt, tjejigt. Jag hade ju legotåg och eventuellt lyskompisar. Det måste ha varit min mamma som tutade i mig detta, hon med sina kloka tankar och feministiska ideal, hon vars åsikter jag stjäl rakt av som vore det mina egna. En så kallad "blunddocka" hade jag dock, men den dissikerade jag, klippte ut ögonen på den för att se vad som fanns innanför (ingenting).

Ungefär så här såg den dockan ut, Skrållan hette den

Nuförtiden kan ju dockleken skötas helt elektroniskt, i en Tamagotchi-maskin som man kan fästa i sin nyckelknippa och bära med sig vartän man går. När den piper måste man fylla ett behov (äta, bajsa, sova, bada) annars dör den. Precis som i verkligheten alltså.

Tamagotchi, fickspel

Men nu har jag en riktig docka att leka med. Man kan byta kläder på den, sätta på den något riktigt fint. Man kan bada den i en liten blå plastbalja, plask plask. Den kan jollra, den kan skrika (den har nog en sån där liten skiva i magen som Skrållan hade). Man kan byta blöja på den. Och så måste den rapa och fisa, annars får den ont i magen och så börjar skrikskivan. När den behöver hjälp att fylla ett av grundbehoven, piper den. Som en tamagotchi.

Fast det är klart, den här dockan är på riktigt, den är ingen lek, inget spel, den är ett framtidsprojekt, en pensionsinvestering, ett löfte om livets efterrätt. Ju äldre den blir desto mindre påminner den om Skrållan och Tamagotchi, desto mer påminner den om mig själv och desto mer fulländad blir den. Älskar't.

Den riktiga dockan - den är bäst.