Pilotlight

Igår afton ringde vi in proffsbarnvakterna, trotsade det sk snökaoset och begav oss till Dublin Castle för Pilotlight-jigg. Alla var där. Hela Dublin-Familjen, som de kallar sig, gänget som jobbar och hänger på Dublin Castle sedan många år. De flesta är antingen ihop med varandra eller har åtminstone hånglat med varandra vid tillfälle. Av bandet som spelade jobbar hälften till vardags i baren. Av kvällens gäster hade alla vid något tillfälle jobbat för etablissemanget alternativt legat med någon av de anställda (jag är tex en liggare). En liten exklusiv skara människor, som har det gemensamt att de hänger på Slottet - det är en salig blandning britter, italienare, tjecker, slovaker, svennar, danskar, kiwi-killar, braslianare och en argentinska. Alla har det gemensamt att de visst inte spottar i glaset och att de är allmänt sugna på att svänga bägare i grupp. De kommer ingen vart, men är heller inte på väg någonstans. Så lever man några år, vissa fastnar, förmodligen framför allt de brittiska gruppdeltagarna som inte har någonstans att ta vägen, men de allra flesta kommer att överge gruppen och åka "hem" (bort). Så går det till, man gör alltid så. Själv har jag redan ena foten utanför Slottet (i en bajsig blöja) och vet inte om jag är vemodigt sorgsen eller lättad och glad över mitt nya livsprojekt. Det får framstjärten utvisa.