De senaste dagarna har vi på allvar kommit igång med Twitter* i vår familj - kanske inte Lovi ännu, men vi andra. Det är alltså ännu ett internetbaserat socialt nätverk, som om vi inte hade nog redan (nej, det hade vi inte). Jag tänker att det är bäst att vara med från början så att man redan är där utifall det skulle slå igenom ända ut i de småländska stugorna. På Twitter mikrobloggar man, alltså skriver en rad eller två om vad helst man vill, kanske vad man sysslar med just nu, något man sett eller hört i media, något ballt citat eller en länk - faktiskt exakt samma som man skulle skriva i sin Facebook-status. Och det är just det man gör, man twittrar sin status som sedan automatiskt uppdaterar Facebook-statusen också. Perfekt. Meningslöst kan tyckas, men det här är för framstjärten serru. Man kan även twittra via ett enkelt sms - praktiskt när man är ute och snurrar på stan.
Igår twittrade vi som fan, som om vi hade betalt per twittring och satsade på rekordsnabb rikedom. Framemot kvällskvisten sitter min man vid datorn och jobbar med sin Twitter, uppdaterar sin status, kollar vad hans Twitter-kompis Arnold Schwartzenegger pysslar med, den typen av aktivitet. Själv har jag, som den hemmafru jag ju är, förflyttat mig till köksregionerna där jag diskar, skrubbar spisen och rensar ur ett skåp. Jag städar helt enkelt, och det är ju ganska unikt att jag gör det.
Mannen utbrister: Titta, nu uppdaterade Arnold, och Demi Moore säger bla bla bla.
Jag: Mmm...men kan du se vad jag gör?
Mannen: Nej, låt mig se...
Och istället för att titta upp och kolla in frugan med skrubbsvampen i näven browsar han till min Twitterprofil. Så mycket enklare så ju.
Godafton.
No comments:
Post a Comment