At the end of the day

I afton har jag varit på Big Red, eller Stora Röda Knullgrottan som vi säger i folkmun, och firat Frk Dufmats fylleridag. 29 fyllde dockan och många för mig intressanta människor var på plats. Jag hade så sjukt trevligt att jag var ledsen när jag var tvungen att kila hemåt redan 2330 - till råga på allt mötte jag självaste Ratunsson på vägen ut när tantens curfew var på väg att träda i kraft, och alla dockor och dockpojkar var kvar där inne samt fyra pints innanför min väst men med plats för fler. Surt stolpade jag Holloway-Road-natten hemåt och tänkte lite såsom att stackars mig som måste gå hem när alla andra får lattjolajbanslåda på vidaste av gavlar.

Men så träder jag över tröskel och ser dom två vackra - min familj. Min lilla söta docka och hennes lika söta lilla pappa. Som Ratunsson sa när jag frågade hur det var - nej, jag har inte gjort något särskilt, bara vart på ett gig, du vet det gamla vanliga, ingenting har hänt, men du däremot, fucking hell, sa Ratunsson. Ja fucking hell. Jag har något att gå hem till efter allt det roliga på puben. Där ligger docka och skrattar och älskar mig mer än någon annan. Jag kan pussa mjuka kinden, armarna fäktar och jag kramar tillbaka. Visst är det vackert?

Igår var jag hemma hela dagen i min fulaste pyjamas och i mitt tjockaste fulaste av sinnesstämningar. Jag grät ikapp med mitt barn, kallade henne fula namn och undrade när fan hon skulle växa ur cp-skadan, jag var den sämsta av mödrar, den osexigaste av fruar och den tråkigaste människan sedan Sverre i 7D.

Idag har jag varit ute med barnvagn och skrattat och varit glad, fikat och köpt laptop-maskin, gått ut på lokal och lämnat barn och man för publivet, sminkad och med fettlagret intryckt i jeanskjolen, glad att se alla, Amstel i strupen. Och efteråt får jag komma hem till min lilla familj. Jag har det bästa i två skilda världar, jag får bara inse hur bra jag har det, så kan jag skratta både bäst och sist.