2008

Allting 2008 överskuggas av en stor liten pryl som heter Lovisa. Det var det största, det bästa, det sjukaste jag varit med om. Och förlossning är en vidrig, absurd och smärtsam tillställning.

Brakfylla-08 upplevdes därför redan i början av Februari. Det var en Company Night Out på Bloombury Bowling Lanes - jag och Yvonne gick ut hårt och fortsatte i snabb och snygg takt medan vi kastade bowlingklot, skrålade karaoke-hits, shottade shots, skrev fitta och kärring med spritpenna på glasen och slutligen tog en taxi till Dublin Castle där vi var dom enda cp-fulla på lock-in-eftersläckningen. Dagen efter turades vi om att spy på personaltoaletten.

Den sista pinten togs på samma kära Dublin-slott, det var jag och Sofie och varsinn halvpint serverade av den snyggaste av barmän. På vägen hem rökte jag två cigariller, lika bra att passa på tänkte jag. Och med all rätt för nästa morgon kissade jag plus på stickan och rökandet och därtill Camdenskojerierna fick sig ett abrupt slut.Ett tag var det ok att sitta med och dricka läsk, men även det förlorade slutligen sin charm i takt med att bukfetman tilltog. Årets fest, bröllopspartajet på DC where else, den 10e Juli, var fantastisk även för en spiknykter. Med stolthet kan jag skryta med att jag stått på Dublin Castles scen och jag inbillar mig att det inte lät för jävligt (även om Simon Cowell nog skulle hävda det). Snyggt ska det vara och snygg var jag.

Men 2008 kommer framför allt bli känt för 3 saker som kan sammanfattas i det skrämmande begreppet vuxen. Bröllop. Bäbis. Beslut att flytta till Sverige. De 3 b:na. De tre benen. No more liggande (kanske på sikt, men bara brasilianskt), no more knark (jag var ju ändå allergisk), no more efterfest (trots att Hugh o Yvonnes soffa var sjukt skön), no more cp-fylla minneslucka somna på toaletten. Jag har hällt i mig ett par pints och några glas vin sedan jag ploppat, men när det viktigaste är att Lilla mår bra och inte jag, så blir tyvärr fyllan lidande. Kalla mig tråkig, jag kan lätt definieras som detta, kalla mig ostig, jag skriver under på cheddarn. 

Men mest av allt är jag glad och nöjd för att jag har skapat något så fulländat som den lilla dockan Lovisa Teresa. Well done, säger jag och dunkar mig själv i ryggen när ingen annan gör det.

Eller? Kanske borde jag kamma mig, banta och skaffa barnvakt så jag kommer med i matchen igen och kan sopa banan med alla sopor. Jag ska göra allt det där, jag ska, bara inte just nu.

Grått nytt hår.