Sluta spänna dig

Ah vad jag spänner mig. Måste kolla att barnet andas. Rör sig bröstkorgen, kan man höra andhämtningarna, det ligger väl inte en filt över lilla ansiktet? Hela tiden, så fort det blir tyst. Rusar upp ur sängen på natten för att kolla. Jodå, hon lever. Pillar på henne så att hon sträcker armarna i luften och utbrister "va fan colo!", vad fan vill du? Jag har hört att många människor som skaffar barn lider av denna cp-skada i början. Rädsla för plötslig spädbarnsdöd, vidriga tanke. Jag trodde det blev mindre och mindre risk med tiden, men så berättade den jävla home visit nursen för mig igår att de flesta fall inträffar i 4-5-månadsåldern, fy fan vad jobbigt. Men det hjälper ju inte att oroa sig och det är ju ruskigt ovanligt, eller hur. Jag borde sluta spänna mig, det är vad jag borde.

Men lilla är ju så liten. Och jag är så stor och har så mycket ansvar.