Alltså, nu har jag ju ett par pints innanför västen och kanske är en smula konstig, men jag TYCKER faktiskt på fullaste allvar att mitt barn är snyggare än andra barn. Jag ser mig själv visa bilder av sagda barn för bekanta på puben i afton, och tänker att deras reaktion kommer att vara "oh nej men guuud vilket exceptionellt snyggt barn du har", eller till och med "nej men herregud, så oerhört jävla perfekt hur fan gjorde du, duktiga människa", något sådant känns som den naturliga reaktionen när man ser en bild på fulländade Lovisa Teresa, eller? Men det HÄNDER inte. De bara tittar och säger "jaha, den var fin, kul för dig, bla bla, ska du ha en pint elleR?", ingenting om att deras ögon gör ont så gullig hon är eller falsettartade skrin av extas över snyggheten - bara ett enkelt konstaterande, jaså det är ditt barn.
Och så är det ju. Alla föräldrar yvs som rävens svans över hur fantastiska deras ungar är, tror som jag på allvarets allvar att deras har mer perfekta drag än genomsnittsfultjocka bäbisen att det är något att skryta om att man har producerat ett barn som är en perfekt avbild om inte av Gudomligheten så iallafall av mig själv på en av mina bästa dagar.
Alla tror det, men i de flesta fall är tron som tro är i de flesta fall - tron på gud, allah och köttets lust och själens obotliga ensamhet - tro du så jävla mycket du orkar men tro är inte kunskap och kunskap är makt, så jag säger som Skalman: Jag tror inte, jag VET.
No comments:
Post a Comment