Aldrig mer

En hård och prövande dag. Och allt jag försökte göra var att roa mig själv, tydligen på min bäbis bekostnad. 

För inte fan tycker spädisar det är ball att väckas när dom sover för att tryckas in i en för liten overall. Att ligga i en trång vagnjävel och åka cp-buss till London Bridge. Vara på restaurang och sitta obekvämt och äta kall låtsasmjölk ur flaska, uppleva en massa oväsen och fula nya ansikten. Skrikande trotsiga barn och dom vuxna kan bara prata i halva meningar vilket gör varje försök till samtal fullständigt meningslöst. Sedan in i den trångla overallen igen, snålblåst genom det tunna vagntyget - då ska dom jävlarna prompt titta på båtar så det blåser än kallare in i vagnen, inte fan är det ball att spatsera på en blåsig bro och betrakta Londons vyer; Themsen, London Eye, Tate, där skymtar St Pauls långt borta - dra åt helvete.

Barn som gallskriker är något av det vidrigaste som finns. Jag står verkligen inte ut med barnskrik. Tänk dig då att det är ditt eget barn och att hon skriker sig blå i ansiktet tills hon tappar andan - det, mina vänner, är ungefär som om någon skulle slita ut ens hjärta med ett snabbt harakiri-snitt, stampa på det i glassplitter, spraya syra på det för att sedan stoppa tillbaka det i bröstet.

När jag tar upp henne ur vagnen blir det lite bättre - så där går jag och kör en tom vagn med en bäbis på höften, tramsandes över bron till den trygga norra sidan och bussen som ska ta mig hem till tryggheten igen. jag slapp iallafall betala bussavgiften, alltid något.

Fy fan, tänker jag, lämnar barnet hemma med farsan och går till gymmet för att vara ifred och avreagera mig.

Väl hemma igen med förnyade krafter tycker jag det är en god ide att kila över till Bus-Olle som bor ca 20 minuter promenadväg bort. Hon med den magiska vågen. Sätter Lilla i babybjörnen - och hon vrålar hela vägen i den trånga overallen tryckt mot mitt brinnande bröst. Väl där försöker jag äta med en knorrande bäbis i knäet, försöker jag dricka en kopp te med ena handen medan den andra matar bäbis. Obekvämt, jobbigt och svårt att koncentrera sig på något annat, exempelvis samtal eller tv-program.

Efter några timmar följer en helvetespromenad hem. Hjärtskärande gallskrik från a till ö, någon gubbe på vägen frågar dumt "what's happening?" - ja vad fan tror du, jag misshandlar mitt barn, man gör alltid så, eller vadå. Jag har så ont i rygghoran att jag vill vika mig dubbelt och gråta in i gräsmattan. Jag försöker sjunga, jag försöker vagga - ingenting hjälper, allt är för jävligt och jag vill inte vara med. Trappuppgången ekar av skrik hela vägen upp till våning 4, sedan gråter vi högt ikapp i någon timme, innan det slutligen är ok att sörpla i sig lite gammal mjölk och äntligen somna i den lilla sängen.

Nu har jag lovat Lilla att vi aldrig, aldrig mer ska gå ut.