Det ska vara viktigt att vara konsekvent i sin barnuppfostran, har jag hört. Hoppas det inte stämmer, för jag har väldigt svårt att vara just konsekvent. Att stå vid mitt ord. Särskilt om det jag sagt inte riktigt känts hundra, in hindsight, med lite eftertanke, och reconsideration.
Som när jag sa till Lovisa att man bara får ha med sig ETT djur när vi lämnar hemmet. Idag lät jag henne ta med typ 10 till Momoi. För att hon hade dem i Barbapapa-väskan, då kändes det liksom ok. Då kan man inte tappa dem. Men på vägen hem blev hon lite trött och sa "Jag har inget djur!", för de låg ju i väskan. Och då öppnade jag, mitt dumma nöt, väskan och hon tog ut TVÅ djur, en råtta och en katt, för som hon sa, hon kan ju inte bara ta ett, för då blir det "ensamdt". Jag gav med mig. Sån är jag.
Men tro fan då att vi kom hem med noll djur. Sur, på mig själv, som en hel flaska, 200 ml, ättikssprit, tvingades jag då kasta mig på cykeln för att leta djur i höstmörkret. Självklart hittade jag dem, någon kilometerjävel bort. Man är väl en hjälte. Men ändå, vilket fail, att vara så inkonsekvent. Är inte regler till för att följas?
Och sådär jobbar jag hela tiden. En annan regel vi har att jag vid godnattläsningen ska läsa TRE böcker, varken mer eller mindre. Det tycker jag är frikostigt.
Men redan när Mamma Mu lägger sig i gräset och Kråkan inte ens har flygit iväg ännu, hetsar hon "En till bok!". Redan innan Alfons pappa konstaterat att spökena på balkongen bara var nytvättade lakan, innan Tummens mamma rökt sin sista cigarett. För hon vet, att eldar hon bara på fort nog, så kommer jag att ge med mig. "Ok, en bok till, men det är den sista!". Det brukar sluta vid fem böcker. För att jag inte är konsekvent. Och varför skulle jag vara det, vad taskigt liksom, vad tråkigt.
Jag är nog inte mycket för regler och rutiner. Tycker det är torrt och tråkigt. Och då får man ta sådana smällar som t.ex. omaket att bege sig ut och leta efter borttappade djur. Som att maten inte serveras klockan 18 varje kväll som i normala hem, istället är det någon som börjar gapa om välling klockan 19. Och får det. Trots att regeln ju var att man bara får välling innan läggdags. För att jag tycker att om man är sugen ska man få det man är sugen på. Det vill jag ju själv ha.
Slutsatsen? Regler är inte till för att följas, regler är till för att tänjas.
2 comments:
Hah! Va roligt, jag skrev typ exakt samma sak på min blogg för ngn vecka sen! Precis så där är jag också! Totalt inkonsekvent i min uppfostran. Ibland är jag en surkärring som bara säger nej till allt och allt som oftast så improviserar jag vilt. Säger ja först sen nej sen ja och så vidare. Men vafan! Människor är ju inkonsekventa! Vem är egentligen sådär regelrätt när det kommer till en själv? och jag har alltid hävdat att ungar har rätt till mänskliga människor, precis så där omständliga, ombytliga och inkonsekventa som människor är, inte robotar som går efter ett bestämt program.
NEJ! Mer regelbrytande och improvisation med ungarna! Det blir så mycket roligare då. Och dom lär sig hantera folk och sig själva på ett mycket bättre och mer kreativt sätt. Dom blir bra på att förhandla och de känner att de har möjlighet att förändra sin situation (det är vad jag tror iaf :)). Är inte det bra om ngt?
/E
Vad fan, har jag bara copycatat dig rätt av? Ja det har jag säkert undermedvetet, fast jag tror inte jag läst detta inlägg i debatten? Iaf är det ingen konstigt att vara inkonsekvent, det är bara den där malande viföräldrar-forumsrösten man hör i bakhuvudet när man inte gör som man ska, inte nattar klockan 19, inte serverar näringsrik kost som äts i samlad trupp vid köksbordet, inte har restriktioner vad gäller tv-tittande och bla bla bla - men det är bara att arbeta bort den ondsinta röviga demonen och göra som man själv tycker är snyggast!
Post a Comment