Förunderligt det här med småbarnsminnet. Jag själv minns ju inte ett skit från 70-talet. Mitt första minne, brukar jag säga, är när jag fick en glasbit i foten. Fast sedan är ju frågan: Minns jag verkligen, eller är det berättelsen jag fått återberättad tusen och en gånger jag minns? Var det vid en fontän i närheten av busstorget på Bankgatan, stämmer det? Jag tror inte jag minns riktigt. Vad jag däremot tror mig komma ihåg är den allergiska reaktion jag fick av penicillinet doktorn gav mig för min skada. Hur jag vred mig i konvulsioner, vansinnesklåda och gråt på farmor och farfars gräsmatta. Inte den stora gräsmattan, utan den lilla platå av gräsmatta som fanns alldeles nedanför altanen. Det minns jag väl rätt? För det var där jag låg, och juckade och vrålade, känslan av klåda på varje millimeter av kroppen, vidrigheten i det. Jag tror att jag minns den känslan. Det var 1980. Jag var fyra år.
När du var liten trampade du på en glasbit, kommer du ihåg?
Sa Lovisa till mig idag. Och jag blev förvånad, för visst, detta har jag berättat för henne om. Men typ en eller högst två gånger. Och inte alldeles nyligen. Hur kan hon komma ihåg det?
Och gubben med snoret på kinden, han vi såg på bussen i vintras, vars snorbuse under en nysning hade letat sig ut till kinden utan att gubben märkte det, och denna slemkråka låg som en slajmig snigel på hans kind under hela bussresan. Lovisa stirrade fascinerat och storögt, kommenterade väl, såsom små nyfikna människor gör. Pratade om honom flera gånger efteråt. Kunde inte släppa det. Och med jämna mellanrum, någon gång nu nyligen utan att vi nämnt gubbjäveln på flera månader. Då minns hon ju. Varför minns hon en sån sak. Vad minns hon mer?
Gubben med snorbusen, kommer du ihåg? Eeeeeew.
Säger hon.
Kommer hon senare i livet referera till detta som sitt första minne? En helt oviktig, ovidkommande farbror med snor i ansiktet.
Kommer du ihåg?
Säger hon, och hela ansiktet lyser upp.
Ja, numera kommer jag ihåg allt. Inga minnesluckor. Men från när jag var i din ålder, lilla Lovisa, minns jag inte ett skit, men det var säkert skojigt.
När du var liten trampade du på en glasbit, kommer du ihåg?
Sa Lovisa till mig idag. Och jag blev förvånad, för visst, detta har jag berättat för henne om. Men typ en eller högst två gånger. Och inte alldeles nyligen. Hur kan hon komma ihåg det?
Och gubben med snoret på kinden, han vi såg på bussen i vintras, vars snorbuse under en nysning hade letat sig ut till kinden utan att gubben märkte det, och denna slemkråka låg som en slajmig snigel på hans kind under hela bussresan. Lovisa stirrade fascinerat och storögt, kommenterade väl, såsom små nyfikna människor gör. Pratade om honom flera gånger efteråt. Kunde inte släppa det. Och med jämna mellanrum, någon gång nu nyligen utan att vi nämnt gubbjäveln på flera månader. Då minns hon ju. Varför minns hon en sån sak. Vad minns hon mer?
Gubben med snorbusen, kommer du ihåg? Eeeeeew.
Säger hon.
Kommer hon senare i livet referera till detta som sitt första minne? En helt oviktig, ovidkommande farbror med snor i ansiktet.
Kommer du ihåg?
Säger hon, och hela ansiktet lyser upp.
Ja, numera kommer jag ihåg allt. Inga minnesluckor. Men från när jag var i din ålder, lilla Lovisa, minns jag inte ett skit, men det var säkert skojigt.
No comments:
Post a Comment