Man får rannsaka sig själv. Är jag sjukt intresserad av andras barn?
Tja, mer intresserad nu än jag var innan jag själv fick barn. Det säger sig självt. För fy fan vad jag tyckte det var drygt när folk i min ålder ploppade ut ungar för några år sedan, på den tiden jag satt på puben och ljög, och använde slidan till annat än att föda barn. Men det var ändå rätt intressant att se bilder på ungarna. Om inte annat för att konstatera hur fula de är, dessa rödfnasiga gubbskrynkliga bäbismonster i bilderna från BB med en bröstvårta i munnen. Freakshow liksom.
Däremot detaljer om grönt bajs, sovrutiner och kommentarer om hur myyysigt det hela är - det spydde jag på innan och det spyr jag på än. Fast jag har ju inte så tråkiga vänner, varken på Facebook eller i verkligheten. Eller? Jo, kanske några. Någon enstaka dåre.
Nu tänker jag som så att är man inte engagerad i mina barn, då är man heller inte särskilt intresserad av mig. Vi kommer liksom som ett paket nu, man kan inte välja bort och vraka. Och då kan man isåfall blocka mig på Facebook, avfölja mig på Twitter och sluta läsa min bloggfan. Det finns det säkert folk som har gjort och det bjuder jag på. Visst kunde man försöka upprätthålla sin tuffhet även som nybliven förälder och bara statusuppdatera när man är ute och super (typ en gång i kvartalet), men det är väl ändå lite småpatetiskt det också, att höhö-a sig hela vägen till puben när man egentligen mest tänker att man saknar sina små snuttebäbisar när man är ute och rumlar (skoja).
Svaret kanske ligger i att när jag postar bilder på mina barn på Facebook är det typ 5 personer som gillar't och kommenterar (i snitt, och alla släktingar eller nära vänner i verkligheten) - de resterande 295 sitter väl och spyr. Well, varsågod att vomera säger jag, varsågod att blockera. Själv sitter jag här och är jävligt nöjd ändå.
No comments:
Post a Comment