En statusuppdatering rullar fort ner i glömska, kommer i skymundan av allt annat hyperintressant andra postar. Kollegan som odlat pelargonier, exkexet som checkat in på spa med nya flamman, kvinnan man träffat på bröllop för två år sedan som har en febrig bäbis. 39,2 nu. Det är ingen som någonsin gillar eller kommenterar något mer än cirka 6h efter postning. Har man inte blivit gillad inom en timme kan man glömma att bli det. För folk är ju snabbare på att haka på än att själva vara först. Sedan är allt glömt, och förhoppningsvis förlåtet (om man skrev något dumt).
Ett blogginlägg annonseras i någons reader, skumläses, försvinner, forever. Sedan kommer ju nytt, varje stund, ut med det gamla, in med det nya. Kanske berörs man något litet av det man läst, men känslan stannar sällan kvar. Man får annat att tänka på. Annat blaj som matas ut ur RSSen. Någon har köpt nya pjucks, någon tjötar om genusdagis, en annan käkar tjockglad och tittar på film - det vill hela världen veta. Men bara i de sekundrar det tar att läsa inlägget. Sedan kan det läggas till handlingarna, bort, bort, har aldrig funnits.
Twitterflödet rinner på, man kan knappt snabbt nog scrolla förbi all smörja av meningslösheter. Ett litet skratt som faller i glömska. Den ena formuleringen fyndigare än den andra. Puts väck, ajöss. Nytt liv i skällan.
Flash, flash. Dagens nyheter är gammal skåpmat imorgon. Du får ändå högst 15 minuter, sedan glömmer vi bort dig igen. Visa fittan får du popcorn. Ständigt skiftar vi fokus från det ena till det andra. Vem tänker på jordbävningsefterföljderna i Japan idag, nu när vi fokar på huruvida Thailandssemestern kan bli av? Den enes bröd, den andres död. Vem minns dem som var med i Idol 2006, eller ens 2010, särskilt de som inte kom till final - trots att det för dem själva var livets höjdpunkt?
Någon har fött barn och allt du kan bjuda på är en "like". Fy skäms. Var god ta fram din skämskudde nu. Ja, just du med håret. Vi har blivit så jävla socialt trötta. Ekorrhjulet snurrar för fort, allt och alla är utbytbara och du har förmodligen för många "vänner" för att ha tid för dem.
Jag tror jag blir både trött och smått förvirrad, åtminstone blir jag väldigt, väldigt blasé. Ingen bryr sig, ingen vinner.
Ett blogginlägg annonseras i någons reader, skumläses, försvinner, forever. Sedan kommer ju nytt, varje stund, ut med det gamla, in med det nya. Kanske berörs man något litet av det man läst, men känslan stannar sällan kvar. Man får annat att tänka på. Annat blaj som matas ut ur RSSen. Någon har köpt nya pjucks, någon tjötar om genusdagis, en annan käkar tjockglad och tittar på film - det vill hela världen veta. Men bara i de sekundrar det tar att läsa inlägget. Sedan kan det läggas till handlingarna, bort, bort, har aldrig funnits.
Twitterflödet rinner på, man kan knappt snabbt nog scrolla förbi all smörja av meningslösheter. Ett litet skratt som faller i glömska. Den ena formuleringen fyndigare än den andra. Puts väck, ajöss. Nytt liv i skällan.
Flash, flash. Dagens nyheter är gammal skåpmat imorgon. Du får ändå högst 15 minuter, sedan glömmer vi bort dig igen. Visa fittan får du popcorn. Ständigt skiftar vi fokus från det ena till det andra. Vem tänker på jordbävningsefterföljderna i Japan idag, nu när vi fokar på huruvida Thailandssemestern kan bli av? Den enes bröd, den andres död. Vem minns dem som var med i Idol 2006, eller ens 2010, särskilt de som inte kom till final - trots att det för dem själva var livets höjdpunkt?
Någon har fött barn och allt du kan bjuda på är en "like". Fy skäms. Var god ta fram din skämskudde nu. Ja, just du med håret. Vi har blivit så jävla socialt trötta. Ekorrhjulet snurrar för fort, allt och alla är utbytbara och du har förmodligen för många "vänner" för att ha tid för dem.
Jag tror jag blir både trött och smått förvirrad, åtminstone blir jag väldigt, väldigt blasé. Ingen bryr sig, ingen vinner.
No comments:
Post a Comment