Catastrophe! Awful! Tre timmar efter att vi kommit hem från eftermiddagens utflykt till inte mindre än tre lekplatser upptäcker vi att Mimmi saknas.
Märkligt nog verkar jag vara den som är mest upprörd över det. Jag snor runt som en skållad råtta och river ner halsdukar, blusar och väskor i mitt sökande efter den röda kaninen. Ingenstans i lägenheten står hon att finna. Slutsatsen blir att vi måste ha tappat henne när vi var ute.
I princip gråtfärdig drar jag skyndsamt på mig själv och Lovisa ytterkläderna. Vi måste ut och leta! Nu, fort, innan det blir mörkt! Lovisa klappar mig (!) tröstande på armen (som om det vore JAG som tappat mitt favoritgosedjur) och säger: "Vi kommer att hitta Mimmi".
Ut rusar vi. På den första lekplatsen ingen lycka. Men vad skådar mitt norra på vägen till lekplats nummer två; något rött, något mjukt, något fint. Uppe på en papperskorg har någon underbar, vacker själ pallrat upp allas vår Mimmi! Det är bara att ta henne och rulla hem.
Jag (!) kramar Mimmi hårt och länge (jag måste ju kontrollera att hon inte luktar gubbkiss). Vilken herrans tur att vi hittade henne!
Till saken hör att jag är väldigt känslig mot den här slit- och slängkulturen där barn har tjugo-hundra-elva leksaker och principen att mister du en står det dig bokstavligen tusen åter. Så jobbar inte jag och så vill jag heller inte att mina barn ska fungera. Man letar efter det man tappat med lupp och lykta. Helst har man koll på sina grejer från första början.
Och Mimmi är ju för fan viktig - hon var Lovisas allra första djur som hon fick av Momoi när hon föddes. Hon är Lolos motsvarighet till min Guran. Det första man skulle rädda i en eventuell eldsvåda (inbillar jag mig).
Nu har vi en ny regel, hård men orättvis: Nu får man bara ha med sig ETT djur ut (på den här utflykten var en hund, ett Mumintroll och en Lille Skutt också med). Tuff skit.
Märkligt nog verkar jag vara den som är mest upprörd över det. Jag snor runt som en skållad råtta och river ner halsdukar, blusar och väskor i mitt sökande efter den röda kaninen. Ingenstans i lägenheten står hon att finna. Slutsatsen blir att vi måste ha tappat henne när vi var ute.
I princip gråtfärdig drar jag skyndsamt på mig själv och Lovisa ytterkläderna. Vi måste ut och leta! Nu, fort, innan det blir mörkt! Lovisa klappar mig (!) tröstande på armen (som om det vore JAG som tappat mitt favoritgosedjur) och säger: "Vi kommer att hitta Mimmi".
Ut rusar vi. På den första lekplatsen ingen lycka. Men vad skådar mitt norra på vägen till lekplats nummer två; något rött, något mjukt, något fint. Uppe på en papperskorg har någon underbar, vacker själ pallrat upp allas vår Mimmi! Det är bara att ta henne och rulla hem.
Jag (!) kramar Mimmi hårt och länge (jag måste ju kontrollera att hon inte luktar gubbkiss). Vilken herrans tur att vi hittade henne!
Till saken hör att jag är väldigt känslig mot den här slit- och slängkulturen där barn har tjugo-hundra-elva leksaker och principen att mister du en står det dig bokstavligen tusen åter. Så jobbar inte jag och så vill jag heller inte att mina barn ska fungera. Man letar efter det man tappat med lupp och lykta. Helst har man koll på sina grejer från första början.
Och Mimmi är ju för fan viktig - hon var Lovisas allra första djur som hon fick av Momoi när hon föddes. Hon är Lolos motsvarighet till min Guran. Det första man skulle rädda i en eventuell eldsvåda (inbillar jag mig).
Nu har vi en ny regel, hård men orättvis: Nu får man bara ha med sig ETT djur ut (på den här utflykten var en hund, ett Mumintroll och en Lille Skutt också med). Tuff skit.
 |
| Radarparet - Mimmi och Lovisa (och Gojoj på ett litet hörn) |
No comments:
Post a Comment