CHOCKARTAT var det idag när jag ställde mig på Vårdcentralens våg och jag trodde den skulle visa någonstans mellan 62 och 64. Efter så många bullfrosserier, en gigantisk godispåse varje lördag sedan i somras och ett fredagsmys som inleds skarpt redan som ett torsdagsfredagsmys, trodde jag med all rätt att jag blivit en tjockskalle på nytt. Det spelar ingen roll att jag har småspäkt mig måndag till onsdag (dvs tryckt i mig kött och grädde på bekostnad av kolhydraterna), resonerade jag. Missar man ketosen, missar man smaltåget. Trodde jag!
Trodde jag fel!
Jag ställde mig flera gånger på vågskvalpet, för att förvissa mig. Och visst fan stämde det.
59 kilogram, varken mer eller mindre. Under 60. Och det har jag tamigibrasan inte vägt sedan jag var en spinkig 20-something-snygging som jobbade på internetcafe i Covent Garden. Alltså tidigt 2000-tal. Några pints, burgare och barn senare var jag uppe och nosade på 83. 72 som ytterst ogravid efter en tjockissommar i Brasiliens förlorade kolhydratsland. Fly mig en bulle. Tjockast i kommunen var jag!
Men nu kan du tro att jag är mager och eländig, trots att jag UNNAR mig, trots att jag har det GÖTT. Fy fan vad läckert.
Tig med dina smörgåsar, som mormors far sa, jag ska inte ha några.
No comments:
Post a Comment