Peltokungen och jag

Jag frågade min man om han tyckte att jag skulle photoshoppa bort mina rynkor. Det tyckte han inte. Retorisk fråga kanske, men jag tror han på riktigt tycker jag är snyggast i kommunen som jag är. Joråsatt.

Här är vi. Pelto och Ullaguran i egna höga personer. På en bänk på Stortorget i Fredags kväll, med vin i småbuteljer direkt från systembolaget. Ingen behövde visa legitimation, btw. Men fy fan vad trevligt och ungdomligt det var. Vi gick även till engelska puben och drog i oss pints, blev luriga och ljög ikapp. Daten avslutades, oklart vems beslut det var, alldeles säkert mitt, med att köpa cirka ett kilogram lösgodis per gubbe. Pelto betalde så det drabbade ingen fattig (varför lät jag henne göra det, min snåle fan?), varpå jag cyklade hem till mitt föräldrahem och öste nattgodis på min gamla kärnfamilj, och babblade säkert en och annan papegojadikt också, det är lite så jag jobbar.

Extra kul att stiga upp i ottan nästa morgon, först för att mata bäbis, sedan för att agera flyttkarl åt fröken Carl. Aktarej vad osnygg jag var då, i mitt svettigaste anlete och med glasögat på svaj. En gammal fylleandedräkt och en ostig armhåla som bonus. Jag kan tänka mig att min gamla flamma, vars lägenhet min brolla flyttade in i, tänkte att det var jävligt synd att man gjorde sig av med den heta potatisen. Or not.