Jag är såvitt jag förstått en av få som tycker det är gulligt när små barn svär. Jävla mamma liksom, hur gulligt som helst. Men tydligen är det fult att svära. Jag har aldrig förstått varför, när man ju får säga amen i kyrkan. Det är ju fult om något! Lite fan, helvete och jävlar i vardagen har däremot ingen dött av. Tvärtom! Åh vad det är berikande för själen och språket att få svära. Tourettsen lugnar ner sig direkt.
Och samtidigt som jag vet att man inte får svära på dagis eller skolan, skulle jag vara lite smygstolt om fröknarna klagade på mitt barn av den anledningen att hon svär. Sån är jag! En hedning så klart, men en stolt sådan. Och jag kan tycka att i dagens moderna samhälle då det bara är dårfinkar och dönickar som håller på med religion, är det väl inte det minsta farligt att besvärja sig lite över tillvaron.
Argumentet att det är de med dåligt ordförråd som svär faller ju direkt på eget grepp. Naturligtvis är det tvärtom. Det är ju de som INTE svär som utesluter.
Nåja. Nu svär dock inte mitt barn. Ännu. När hon blir förbannad använder hon istället andra typer av kraftuttryck.
Som när hon blev förbannad på mig igår efter att jag ilsknat till över något ovidkommande och hon spände ögonen i mig och sa:
Du är en råtta!
Eller idag när jag betedde mig irrationellt:
Din snigel!
Det är också gulligt.
När jag blir ilsk kallar jag ofta folk för människa. Som i Vad gör du, människa?? Jag vet inte varför det skulle vara ett fult tillmäle. Vi är ju människor. (Vissa av oss är dessutom fittor, men det är det också fult att kalla någon). Men när jag kallar Lovisa människa på detta vis säger hon trumpet:
Jag är ingen människa! Jag är Lovisa!
Så jävla gullig.
Och samtidigt som jag vet att man inte får svära på dagis eller skolan, skulle jag vara lite smygstolt om fröknarna klagade på mitt barn av den anledningen att hon svär. Sån är jag! En hedning så klart, men en stolt sådan. Och jag kan tycka att i dagens moderna samhälle då det bara är dårfinkar och dönickar som håller på med religion, är det väl inte det minsta farligt att besvärja sig lite över tillvaron.
Argumentet att det är de med dåligt ordförråd som svär faller ju direkt på eget grepp. Naturligtvis är det tvärtom. Det är ju de som INTE svär som utesluter.
Nåja. Nu svär dock inte mitt barn. Ännu. När hon blir förbannad använder hon istället andra typer av kraftuttryck.
Som när hon blev förbannad på mig igår efter att jag ilsknat till över något ovidkommande och hon spände ögonen i mig och sa:
Du är en råtta!
Eller idag när jag betedde mig irrationellt:
Din snigel!
Det är också gulligt.
När jag blir ilsk kallar jag ofta folk för människa. Som i Vad gör du, människa?? Jag vet inte varför det skulle vara ett fult tillmäle. Vi är ju människor. (Vissa av oss är dessutom fittor, men det är det också fult att kalla någon). Men när jag kallar Lovisa människa på detta vis säger hon trumpet:
Jag är ingen människa! Jag är Lovisa!
Så jävla gullig.
2 comments:
Ja men eller hur! Amen på det, som man säger i kyrkan. Jag gillar åxå när ungar svär, jag svär själv rätt mycket, trots att mitt ordförråd är oändligt om jag får säga det själv :D
Varför är det eg så farligt om man säger jävlar då och då. Min unge brukar springa runt och säga skit stup i kvarten och jag skrattar och säger skit själv, för att stämma in.
Gött att få medhåll från en smart! Bananer och kristna läser nog inte min blogg ändå, dvs de som inte skulle hålla med...men det skiter ju jag i!
Post a Comment