Och nej, så här söt är jag inte när jag sover. Bara nästan.
Jag har inte heller världens snyggaste ugglepyjamas, det är nog där skon klämmer. Men det har lillaste! För den har hon fått av Tant Falk. Vi älskar Tant Falk.
Thursday, October 27, 2011
Sov lilla uggla
Eftersom jag ska JOBBA imorgon klockan ÅTTA ska jag nu gå till min bädd och dra något gammalt över mig.
Och nej, så här söt är jag inte när jag sover. Bara nästan.
Jag har inte heller världens snyggaste ugglepyjamas, det är nog där skon klämmer. Men det har lillaste! För den har hon fått av Tant Falk. Vi älskar Tant Falk.
Och nej, så här söt är jag inte när jag sover. Bara nästan.
Jag har inte heller världens snyggaste ugglepyjamas, det är nog där skon klämmer. Men det har lillaste! För den har hon fått av Tant Falk. Vi älskar Tant Falk.
Allt är förgängligt
En statusuppdatering rullar fort ner i glömska, kommer i skymundan av allt annat hyperintressant andra postar. Kollegan som odlat pelargonier, exkexet som checkat in på spa med nya flamman, kvinnan man träffat på bröllop för två år sedan som har en febrig bäbis. 39,2 nu. Det är ingen som någonsin gillar eller kommenterar något mer än cirka 6h efter postning. Har man inte blivit gillad inom en timme kan man glömma att bli det. För folk är ju snabbare på att haka på än att själva vara först. Sedan är allt glömt, och förhoppningsvis förlåtet (om man skrev något dumt).
Ett blogginlägg annonseras i någons reader, skumläses, försvinner, forever. Sedan kommer ju nytt, varje stund, ut med det gamla, in med det nya. Kanske berörs man något litet av det man läst, men känslan stannar sällan kvar. Man får annat att tänka på. Annat blaj som matas ut ur RSSen. Någon har köpt nya pjucks, någon tjötar om genusdagis, en annan käkar tjockglad och tittar på film - det vill hela världen veta. Men bara i de sekundrar det tar att läsa inlägget. Sedan kan det läggas till handlingarna, bort, bort, har aldrig funnits.
Twitterflödet rinner på, man kan knappt snabbt nog scrolla förbi all smörja av meningslösheter. Ett litet skratt som faller i glömska. Den ena formuleringen fyndigare än den andra. Puts väck, ajöss. Nytt liv i skällan.
Flash, flash. Dagens nyheter är gammal skåpmat imorgon. Du får ändå högst 15 minuter, sedan glömmer vi bort dig igen. Visa fittan får du popcorn. Ständigt skiftar vi fokus från det ena till det andra. Vem tänker på jordbävningsefterföljderna i Japan idag, nu när vi fokar på huruvida Thailandssemestern kan bli av? Den enes bröd, den andres död. Vem minns dem som var med i Idol 2006, eller ens 2010, särskilt de som inte kom till final - trots att det för dem själva var livets höjdpunkt?
Någon har fött barn och allt du kan bjuda på är en "like". Fy skäms. Var god ta fram din skämskudde nu. Ja, just du med håret. Vi har blivit så jävla socialt trötta. Ekorrhjulet snurrar för fort, allt och alla är utbytbara och du har förmodligen för många "vänner" för att ha tid för dem.
Jag tror jag blir både trött och smått förvirrad, åtminstone blir jag väldigt, väldigt blasé. Ingen bryr sig, ingen vinner.
Ett blogginlägg annonseras i någons reader, skumläses, försvinner, forever. Sedan kommer ju nytt, varje stund, ut med det gamla, in med det nya. Kanske berörs man något litet av det man läst, men känslan stannar sällan kvar. Man får annat att tänka på. Annat blaj som matas ut ur RSSen. Någon har köpt nya pjucks, någon tjötar om genusdagis, en annan käkar tjockglad och tittar på film - det vill hela världen veta. Men bara i de sekundrar det tar att läsa inlägget. Sedan kan det läggas till handlingarna, bort, bort, har aldrig funnits.
Twitterflödet rinner på, man kan knappt snabbt nog scrolla förbi all smörja av meningslösheter. Ett litet skratt som faller i glömska. Den ena formuleringen fyndigare än den andra. Puts väck, ajöss. Nytt liv i skällan.
Flash, flash. Dagens nyheter är gammal skåpmat imorgon. Du får ändå högst 15 minuter, sedan glömmer vi bort dig igen. Visa fittan får du popcorn. Ständigt skiftar vi fokus från det ena till det andra. Vem tänker på jordbävningsefterföljderna i Japan idag, nu när vi fokar på huruvida Thailandssemestern kan bli av? Den enes bröd, den andres död. Vem minns dem som var med i Idol 2006, eller ens 2010, särskilt de som inte kom till final - trots att det för dem själva var livets höjdpunkt?
Någon har fött barn och allt du kan bjuda på är en "like". Fy skäms. Var god ta fram din skämskudde nu. Ja, just du med håret. Vi har blivit så jävla socialt trötta. Ekorrhjulet snurrar för fort, allt och alla är utbytbara och du har förmodligen för många "vänner" för att ha tid för dem.
Jag tror jag blir både trött och smått förvirrad, åtminstone blir jag väldigt, väldigt blasé. Ingen bryr sig, ingen vinner.
Dagens gästbloggare: Lovisa
äṕo jjjjjklö
4 -''äökhgfdq 189oiuuuiuuu ''00 'älijjjsssaa z/////nbvccxssddtukluuu 9.ludddsssaa ä nbvcxsxsdfdd'80ẍk0iikiufssass367ioåä''''ä'-..l,mtfrfrf ''''
44451222333älllööä̈́
x
4 -''äökhgfdq 189oiuuuiuuu ''00 'älijjjsssaa z/////nbvccxssddtukluuu 9.ludddsssaa ä nbvcxsxsdfdd'80ẍk0iikiufssass367ioåä''''ä'-..l,mtfrfrf ''''
44451222333älllööä̈́
x
Tuesday, October 25, 2011
Kajsa Anka
Imorgon ska jag jobba! Fan vad pepp, som lantisarna säger när de hamnar i en storstad. Jag tänker inte redogöra för hur det har gått i efterhand, det kan du fråga om du vill veta. Men jag kan spekulera redan nu - att det kommer bli alldeles fantastiskt trevligt, mäkta intressant och som att komma hem. Hell, jag hade kunnat jobba som städerska bara jag fick vistas i Sony Ericssons läckra kontorsbyggnad.
Inatt drömde jag dock något olustigt. Att två av mina kollegor gick runt där i kontorslandskapet som Kajsa Anka. Alltså de hade kläder bara på överkroppen, och nedanför blusen hade de vad jag skulle beskriva som en seriefigursfitta - alltså helt kal, lite plastig och med bara en tunn skåra. Jag viskade till min man, som också var där, att "ska det vara så, är det inte lite konstigt", men han tyckte bara jag var larvig, det var minsann inte alls något udda med det där.
Så lite spänd är jag nog allt. Att jag inte ska passa in. För att jag inte har naken snippa som en seriefigur. Jag tänkte ha byxor på mig, hoppas det är ok.
Sunday, October 23, 2011
Konsten att vara konsekvent
Det ska vara viktigt att vara konsekvent i sin barnuppfostran, har jag hört. Hoppas det inte stämmer, för jag har väldigt svårt att vara just konsekvent. Att stå vid mitt ord. Särskilt om det jag sagt inte riktigt känts hundra, in hindsight, med lite eftertanke, och reconsideration.
Som när jag sa till Lovisa att man bara får ha med sig ETT djur när vi lämnar hemmet. Idag lät jag henne ta med typ 10 till Momoi. För att hon hade dem i Barbapapa-väskan, då kändes det liksom ok. Då kan man inte tappa dem. Men på vägen hem blev hon lite trött och sa "Jag har inget djur!", för de låg ju i väskan. Och då öppnade jag, mitt dumma nöt, väskan och hon tog ut TVÅ djur, en råtta och en katt, för som hon sa, hon kan ju inte bara ta ett, för då blir det "ensamdt". Jag gav med mig. Sån är jag.
Men tro fan då att vi kom hem med noll djur. Sur, på mig själv, som en hel flaska, 200 ml, ättikssprit, tvingades jag då kasta mig på cykeln för att leta djur i höstmörkret. Självklart hittade jag dem, någon kilometerjävel bort. Man är väl en hjälte. Men ändå, vilket fail, att vara så inkonsekvent. Är inte regler till för att följas?
Och sådär jobbar jag hela tiden. En annan regel vi har att jag vid godnattläsningen ska läsa TRE böcker, varken mer eller mindre. Det tycker jag är frikostigt.
Men redan när Mamma Mu lägger sig i gräset och Kråkan inte ens har flygit iväg ännu, hetsar hon "En till bok!". Redan innan Alfons pappa konstaterat att spökena på balkongen bara var nytvättade lakan, innan Tummens mamma rökt sin sista cigarett. För hon vet, att eldar hon bara på fort nog, så kommer jag att ge med mig. "Ok, en bok till, men det är den sista!". Det brukar sluta vid fem böcker. För att jag inte är konsekvent. Och varför skulle jag vara det, vad taskigt liksom, vad tråkigt.
Jag är nog inte mycket för regler och rutiner. Tycker det är torrt och tråkigt. Och då får man ta sådana smällar som t.ex. omaket att bege sig ut och leta efter borttappade djur. Som att maten inte serveras klockan 18 varje kväll som i normala hem, istället är det någon som börjar gapa om välling klockan 19. Och får det. Trots att regeln ju var att man bara får välling innan läggdags. För att jag tycker att om man är sugen ska man få det man är sugen på. Det vill jag ju själv ha.
Slutsatsen? Regler är inte till för att följas, regler är till för att tänjas.
Som när jag sa till Lovisa att man bara får ha med sig ETT djur när vi lämnar hemmet. Idag lät jag henne ta med typ 10 till Momoi. För att hon hade dem i Barbapapa-väskan, då kändes det liksom ok. Då kan man inte tappa dem. Men på vägen hem blev hon lite trött och sa "Jag har inget djur!", för de låg ju i väskan. Och då öppnade jag, mitt dumma nöt, väskan och hon tog ut TVÅ djur, en råtta och en katt, för som hon sa, hon kan ju inte bara ta ett, för då blir det "ensamdt". Jag gav med mig. Sån är jag.
Men tro fan då att vi kom hem med noll djur. Sur, på mig själv, som en hel flaska, 200 ml, ättikssprit, tvingades jag då kasta mig på cykeln för att leta djur i höstmörkret. Självklart hittade jag dem, någon kilometerjävel bort. Man är väl en hjälte. Men ändå, vilket fail, att vara så inkonsekvent. Är inte regler till för att följas?
Och sådär jobbar jag hela tiden. En annan regel vi har att jag vid godnattläsningen ska läsa TRE böcker, varken mer eller mindre. Det tycker jag är frikostigt.
Men redan när Mamma Mu lägger sig i gräset och Kråkan inte ens har flygit iväg ännu, hetsar hon "En till bok!". Redan innan Alfons pappa konstaterat att spökena på balkongen bara var nytvättade lakan, innan Tummens mamma rökt sin sista cigarett. För hon vet, att eldar hon bara på fort nog, så kommer jag att ge med mig. "Ok, en bok till, men det är den sista!". Det brukar sluta vid fem böcker. För att jag inte är konsekvent. Och varför skulle jag vara det, vad taskigt liksom, vad tråkigt.
Jag är nog inte mycket för regler och rutiner. Tycker det är torrt och tråkigt. Och då får man ta sådana smällar som t.ex. omaket att bege sig ut och leta efter borttappade djur. Som att maten inte serveras klockan 18 varje kväll som i normala hem, istället är det någon som börjar gapa om välling klockan 19. Och får det. Trots att regeln ju var att man bara får välling innan läggdags. För att jag tycker att om man är sugen ska man få det man är sugen på. Det vill jag ju själv ha.
Slutsatsen? Regler är inte till för att följas, regler är till för att tänjas.
Saturday, October 22, 2011
Vardagsdramatik
Catastrophe! Awful! Tre timmar efter att vi kommit hem från eftermiddagens utflykt till inte mindre än tre lekplatser upptäcker vi att Mimmi saknas.
Märkligt nog verkar jag vara den som är mest upprörd över det. Jag snor runt som en skållad råtta och river ner halsdukar, blusar och väskor i mitt sökande efter den röda kaninen. Ingenstans i lägenheten står hon att finna. Slutsatsen blir att vi måste ha tappat henne när vi var ute.
I princip gråtfärdig drar jag skyndsamt på mig själv och Lovisa ytterkläderna. Vi måste ut och leta! Nu, fort, innan det blir mörkt! Lovisa klappar mig (!) tröstande på armen (som om det vore JAG som tappat mitt favoritgosedjur) och säger: "Vi kommer att hitta Mimmi".
Ut rusar vi. På den första lekplatsen ingen lycka. Men vad skådar mitt norra på vägen till lekplats nummer två; något rött, något mjukt, något fint. Uppe på en papperskorg har någon underbar, vacker själ pallrat upp allas vår Mimmi! Det är bara att ta henne och rulla hem.
Jag (!) kramar Mimmi hårt och länge (jag måste ju kontrollera att hon inte luktar gubbkiss). Vilken herrans tur att vi hittade henne!
Till saken hör att jag är väldigt känslig mot den här slit- och slängkulturen där barn har tjugo-hundra-elva leksaker och principen att mister du en står det dig bokstavligen tusen åter. Så jobbar inte jag och så vill jag heller inte att mina barn ska fungera. Man letar efter det man tappat med lupp och lykta. Helst har man koll på sina grejer från första början.
Och Mimmi är ju för fan viktig - hon var Lovisas allra första djur som hon fick av Momoi när hon föddes. Hon är Lolos motsvarighet till min Guran. Det första man skulle rädda i en eventuell eldsvåda (inbillar jag mig).
Nu har vi en ny regel, hård men orättvis: Nu får man bara ha med sig ETT djur ut (på den här utflykten var en hund, ett Mumintroll och en Lille Skutt också med). Tuff skit.
Märkligt nog verkar jag vara den som är mest upprörd över det. Jag snor runt som en skållad råtta och river ner halsdukar, blusar och väskor i mitt sökande efter den röda kaninen. Ingenstans i lägenheten står hon att finna. Slutsatsen blir att vi måste ha tappat henne när vi var ute.
I princip gråtfärdig drar jag skyndsamt på mig själv och Lovisa ytterkläderna. Vi måste ut och leta! Nu, fort, innan det blir mörkt! Lovisa klappar mig (!) tröstande på armen (som om det vore JAG som tappat mitt favoritgosedjur) och säger: "Vi kommer att hitta Mimmi".
Ut rusar vi. På den första lekplatsen ingen lycka. Men vad skådar mitt norra på vägen till lekplats nummer två; något rött, något mjukt, något fint. Uppe på en papperskorg har någon underbar, vacker själ pallrat upp allas vår Mimmi! Det är bara att ta henne och rulla hem.
Jag (!) kramar Mimmi hårt och länge (jag måste ju kontrollera att hon inte luktar gubbkiss). Vilken herrans tur att vi hittade henne!
Till saken hör att jag är väldigt känslig mot den här slit- och slängkulturen där barn har tjugo-hundra-elva leksaker och principen att mister du en står det dig bokstavligen tusen åter. Så jobbar inte jag och så vill jag heller inte att mina barn ska fungera. Man letar efter det man tappat med lupp och lykta. Helst har man koll på sina grejer från första början.
Och Mimmi är ju för fan viktig - hon var Lovisas allra första djur som hon fick av Momoi när hon föddes. Hon är Lolos motsvarighet till min Guran. Det första man skulle rädda i en eventuell eldsvåda (inbillar jag mig).
Nu har vi en ny regel, hård men orättvis: Nu får man bara ha med sig ETT djur ut (på den här utflykten var en hund, ett Mumintroll och en Lille Skutt också med). Tuff skit.
 |
| Radarparet - Mimmi och Lovisa (och Gojoj på ett litet hörn) |
Friday, October 21, 2011
I wrote you a love song
Vi bestämde oss för att skriva en låt. En hitlåt. Det kan väl inte vara så jävla svårt, resonerade vi. Folk hasplar ju ur sig skit mest hela tiden. Jag menar "vill du ligga med mig nu", "från och med du", "jag kommer" och "på fyra sekunder går det i mina brallor" - det är väl ingen poesi, det är väl bara trams? Jocke Berg, han kan skriva poetiska popdängor han. Och Alexander Bard (hans nya band Gravitonas är tamigibrasan det hetaste som släppts på hela 2011). Men annars är det tunnsått. Det finns ett glapp! Det glappet tänkte vi fylla.
Det var jag och två systerdöttrar, lite min mamma. Så här la vi upp det (och det var 10-åringen ibland oss som agerade sekreterare, skyll inte på mig):
Det var jag och två systerdöttrar, lite min mamma. Så här la vi upp det (och det var 10-åringen ibland oss som agerade sekreterare, skyll inte på mig):
Rubrik: Låtskivning [Låtskrivning] - ja, hur gör man? Vi tänkte att man skriver ner ett par punkter, vad den ska handla om, vad det ska vara för känsla, vilken typ av framförande vi tänker oss för vår låt.
1. Gnäl [gnäll] - vi bestämde att låten skulle vara lite gnälligt wailig sådär, med känsla och att den skulle handla om:
2. Feyler kärlek [Failure kärlek] - alltså att temat skulle vara hjärta och smärta (originellt ju).
Sedan kom jag med mitt bidrag till debatten, enkelspårig som jag är, tyckte jag att man skulle sjunga:
3. om jag var snyggare (ja, vad fan skulle hända då, ville han ligga med mig då, han i sången?)
Sen kom vi inte längre. Punkt 4 och 5 står som du ser och gapar tomma. Och så började ju lilla Lovi rita på pappret istället och bara en sån sak gjorde ju att vi totalt tappade koncentrationen.
I den vevan insåg vi också, iallafall jag, att några hitmakare skulle det inte bli av oss. Santos, Hammarlund & Paul är inte de nya Stock, Aitken & Waterman. Vi är helt enkelt för sopiga. Och det är inte så jävla lätt att skriva hits, även dåliga hits, som man skulle kunna tro.
Alla dessa bloggar
Jag är den mest rutinerade, ihärdiga och pålitliga bloggaren. Varför kan man fråga sig, vem bryr sig, vem läser? Well, mina vänner vet jag, ett gäng släktingar, några avlägsna bekanta, en och annan dåre som råkar halka in på bananskalet. Jag har tillförlitlig statistik på det här, och statistik är väl inte lögn och förbannad dikt? Det finns ju en tjusning i det där, för den som gillar att tackla sitt modersmål som jag, att vem som helst kan läsa. Fast mest läser jag ju själv - och chockeras, skäms, stoltserar och undrar hur fan jag tänkte. Mest ler jag i mjugg och tycker att jag är tuff. Det är kul att ha ett arkiv över sitt liv. Det är härligt att jag hållit i sedan 2005 - från puben till vaggan, från London till Lund. Jag gillar't, och jag tycker att jag är bättre på det än nästan alla andra bloggare. Tuff skit, jag tycker det.
Av alla jag känner är det typ INGEN som bloggar regelbundet. Och det är ju för jävligt - att jag måste läsa en massa skräpbloggar och visserligen kvalitetsbloggar, men av människor jag inte känner. Katrin Zytomierska, Egoina, Spiderchick, Ebba von Sydow, Fredrik Backman, Alex Schulman, Lady Dahmer, Daniel Åberg, Johanna Ögren, Knivlisa, Pernilla Wahlgren, Bloggfrossemannen som blev trött och Underbara Clara - vilka är ni att uppta min fritid, ni kanske är duktiga eller kuliga, i vart fall konsekventa i era blogguppdateringar, men det är väl bra orättvist att jag läser era bloggar och vet all skit om er, och ni har inte ens en susning om vem jag är? Det är ju som det här med idoldyrkan, vilket jag inte ägnar mig åt, för jag vill inte framstå som underlägsen eller bedjande (vilket också är anledningen till att jag aldrig nämnde för Neil Tennant att jag är ett PSB-fan av rang, ett Pethead, när jag snackade med honom på puben). Därför kommenterar jag av princip och i princip aldrig folks bloggar - jag vill inte synas, jag vill inte fika efter länkklick, jag vill inte erkänna att jag läser er när ni inte läser mig helt enkelt, jag vill bara smyga på er. Ibland läser jag folks bloggar bara för att s.a.s. vältra mig i smutsen - folk med oerhört trista liv eller folk som skriver så jävla illa att deras svensklärare vrider sig i plågor (och skäms att de inte gjorde ett bättre jobb). Här kan jag tyvärr inte nämna några namn - tänk om de googlar sig själva (eller har Kissie typ tid med sånt?). Det är iallafall roligare att läsa riktiga skitbloggar än prettoditon som typ Stina-Lee och Engla och den där jävla norska prinsessan. Tyst lantis, du tröttar mig, vill jag säga till dem. Det hade ju varit bra mycket roligare om de snygga och fantastiska människor som är mina vänner i verkligheten hade kunnat få tummen loss och faktiskt ge lite substantiell bloggning. Men det är ingen som orkar och i vart fall ingen som håller i längden.
Som hon den snygga roliga själsfränden i London - som skrev så kul och bra, men som lade av. Flera gånger kom hon igen, men till slut blev det SILENCIO. Vi träffades ju för fan via Lunarstorm, du är väl en internet-människa, Svenny? Nu är det så tyst att jag blir nervös.
Eller rävfan i LA, som skrev så rappt och tufft och smart, men som man inte hört ett knäpp från på månader. Saknar't!
Galna Grodan i London - hon får ett ryck en gång i kvartalet men annars är det tomt. Why oh why?
Min gamla Archway-rumskamrat som började kulblogga om sin arbetslöshet för ett halvår sedan - nu har hon TILLFÄLIGT AVBROTT. Vad är det för trams?
Min gamla kära gymnasiekompis, fy fan vad glädjande det var när hon startade sin blogg alldeles nyligen, hur sugen jag var på dessa inlägg. Men hur länge höll det? Fem poster typ, sen var det torrt som gravens grus.
Spanska dockan, som har startat otaliga bloggar men bara skrivit typ tre inlägg i varje. Dios mío, Dios mío, por qué me has abandonado?
Kära snygga Popjunkien som är för upptagen (och snygg) för att hinna skriva på sin egen finblogg.
Bus-Bjallis som gör ungefär ett inlägg per BVC-besök, dvs på tok för lite.
Balla, balla Annie-dockan, som skrev så jävla skojigt, men som lade ner projektet innan det ens kommit loss på riktigt, hur onödigt var inte det? Bjuda på godispåse och sedan rycka undan precis när man var på väg att ta en riktigt mumsig karamell.
Peltokungen som bemäktar ungefär ett kvalitetsinlägg per månad, ge mig mer för fan, ge mig mer!
Är det bara ungdomar (och kändisar som spelar ungdomar) som bloggar regelbundet nuförti'n? Är det jag som är patetisk? Är det jag som ska hålla min käft, ska jag också lägga ner, är det det ni vill? Men se det vill inte jag, för jag har ju roligt, och det tycker jag är viktigast.
Av alla jag känner är det typ INGEN som bloggar regelbundet. Och det är ju för jävligt - att jag måste läsa en massa skräpbloggar och visserligen kvalitetsbloggar, men av människor jag inte känner. Katrin Zytomierska, Egoina, Spiderchick, Ebba von Sydow, Fredrik Backman, Alex Schulman, Lady Dahmer, Daniel Åberg, Johanna Ögren, Knivlisa, Pernilla Wahlgren, Bloggfrossemannen som blev trött och Underbara Clara - vilka är ni att uppta min fritid, ni kanske är duktiga eller kuliga, i vart fall konsekventa i era blogguppdateringar, men det är väl bra orättvist att jag läser era bloggar och vet all skit om er, och ni har inte ens en susning om vem jag är? Det är ju som det här med idoldyrkan, vilket jag inte ägnar mig åt, för jag vill inte framstå som underlägsen eller bedjande (vilket också är anledningen till att jag aldrig nämnde för Neil Tennant att jag är ett PSB-fan av rang, ett Pethead, när jag snackade med honom på puben). Därför kommenterar jag av princip och i princip aldrig folks bloggar - jag vill inte synas, jag vill inte fika efter länkklick, jag vill inte erkänna att jag läser er när ni inte läser mig helt enkelt, jag vill bara smyga på er. Ibland läser jag folks bloggar bara för att s.a.s. vältra mig i smutsen - folk med oerhört trista liv eller folk som skriver så jävla illa att deras svensklärare vrider sig i plågor (och skäms att de inte gjorde ett bättre jobb). Här kan jag tyvärr inte nämna några namn - tänk om de googlar sig själva (eller har Kissie typ tid med sånt?). Det är iallafall roligare att läsa riktiga skitbloggar än prettoditon som typ Stina-Lee och Engla och den där jävla norska prinsessan. Tyst lantis, du tröttar mig, vill jag säga till dem. Det hade ju varit bra mycket roligare om de snygga och fantastiska människor som är mina vänner i verkligheten hade kunnat få tummen loss och faktiskt ge lite substantiell bloggning. Men det är ingen som orkar och i vart fall ingen som håller i längden.
Som hon den snygga roliga själsfränden i London - som skrev så kul och bra, men som lade av. Flera gånger kom hon igen, men till slut blev det SILENCIO. Vi träffades ju för fan via Lunarstorm, du är väl en internet-människa, Svenny? Nu är det så tyst att jag blir nervös.
Eller rävfan i LA, som skrev så rappt och tufft och smart, men som man inte hört ett knäpp från på månader. Saknar't!
Galna Grodan i London - hon får ett ryck en gång i kvartalet men annars är det tomt. Why oh why?
Min gamla Archway-rumskamrat som började kulblogga om sin arbetslöshet för ett halvår sedan - nu har hon TILLFÄLIGT AVBROTT. Vad är det för trams?
Min gamla kära gymnasiekompis, fy fan vad glädjande det var när hon startade sin blogg alldeles nyligen, hur sugen jag var på dessa inlägg. Men hur länge höll det? Fem poster typ, sen var det torrt som gravens grus.
Spanska dockan, som har startat otaliga bloggar men bara skrivit typ tre inlägg i varje. Dios mío, Dios mío, por qué me has abandonado?
Kära snygga Popjunkien som är för upptagen (och snygg) för att hinna skriva på sin egen finblogg.
Bus-Bjallis som gör ungefär ett inlägg per BVC-besök, dvs på tok för lite.
Balla, balla Annie-dockan, som skrev så jävla skojigt, men som lade ner projektet innan det ens kommit loss på riktigt, hur onödigt var inte det? Bjuda på godispåse och sedan rycka undan precis när man var på väg att ta en riktigt mumsig karamell.
Peltokungen som bemäktar ungefär ett kvalitetsinlägg per månad, ge mig mer för fan, ge mig mer!
Är det bara ungdomar (och kändisar som spelar ungdomar) som bloggar regelbundet nuförti'n? Är det jag som är patetisk? Är det jag som ska hålla min käft, ska jag också lägga ner, är det det ni vill? Men se det vill inte jag, för jag har ju roligt, och det tycker jag är viktigast.
Thursday, October 20, 2011
Är det sant att inte alla människor är sjukt intresserade av mina barn?
Lyssna på P3 om Nyblivna föräldrars Facebook-beteende. Är det sant? Är det säkert? Dör inte alla av nyfikenhet för att få höra ALLT om mina barn, allt från blöja till potta, mat- och sovklockerutiner och annat duktigt? Vill de inte se bildbevis på snyggheten jag alstrat?
Man får rannsaka sig själv. Är jag sjukt intresserad av andras barn?
Tja, mer intresserad nu än jag var innan jag själv fick barn. Det säger sig självt. För fy fan vad jag tyckte det var drygt när folk i min ålder ploppade ut ungar för några år sedan, på den tiden jag satt på puben och ljög, och använde slidan till annat än att föda barn. Men det var ändå rätt intressant att se bilder på ungarna. Om inte annat för att konstatera hur fula de är, dessa rödfnasiga gubbskrynkliga bäbismonster i bilderna från BB med en bröstvårta i munnen. Freakshow liksom.
Däremot detaljer om grönt bajs, sovrutiner och kommentarer om hur myyysigt det hela är - det spydde jag på innan och det spyr jag på än. Fast jag har ju inte så tråkiga vänner, varken på Facebook eller i verkligheten. Eller? Jo, kanske några. Någon enstaka dåre.
Nu tänker jag som så att är man inte engagerad i mina barn, då är man heller inte särskilt intresserad av mig. Vi kommer liksom som ett paket nu, man kan inte välja bort och vraka. Och då kan man isåfall blocka mig på Facebook, avfölja mig på Twitter och sluta läsa min bloggfan. Det finns det säkert folk som har gjort och det bjuder jag på. Visst kunde man försöka upprätthålla sin tuffhet även som nybliven förälder och bara statusuppdatera när man är ute och super (typ en gång i kvartalet), men det är väl ändå lite småpatetiskt det också, att höhö-a sig hela vägen till puben när man egentligen mest tänker att man saknar sina små snuttebäbisar när man är ute och rumlar (skoja).
Svaret kanske ligger i att när jag postar bilder på mina barn på Facebook är det typ 5 personer som gillar't och kommenterar (i snitt, och alla släktingar eller nära vänner i verkligheten) - de resterande 295 sitter väl och spyr. Well, varsågod att vomera säger jag, varsågod att blockera. Själv sitter jag här och är jävligt nöjd ändå.
Framstjärtens outfit
Jag vill köpa skor. Och det hör inte till vanligheterna. Jag är nämligen en av få kvinnor som avskyr skoaffärer. Smart då att man kan köpa online. Jag vill ha barfota frihet, i en ask, signerad Nike. Jag vill ha denna ungdomsskolett:
Nike Free 3.0 v3 Women's Running Shoe
1100 kronor. Och det drabbar ingen fattig. Taximocka.
Nike Free 3.0 v3 Women's Running Shoe1100 kronor. Och det drabbar ingen fattig. Taximocka.
Superpedagogen strikes again
Här sitter hon och målar en kanin som jag har gjort i trolldeg [sic!]. Nej, jag skämtar inte. Jag är just så härligt superpedagogisk om eftermiddagarna.
Här finns:
fingerfärg
målarsvampar tillklippta av en kökssvamp
löv plockade i naturen
potatis att göra tryck med
papper
en ärtig och pedagogisk mamma, med uppkavlade ärmar och lite skit under naglarna
Jag är tydligen en råtta...eller en snigel
Jag är såvitt jag förstått en av få som tycker det är gulligt när små barn svär. Jävla mamma liksom, hur gulligt som helst. Men tydligen är det fult att svära. Jag har aldrig förstått varför, när man ju får säga amen i kyrkan. Det är ju fult om något! Lite fan, helvete och jävlar i vardagen har däremot ingen dött av. Tvärtom! Åh vad det är berikande för själen och språket att få svära. Tourettsen lugnar ner sig direkt.
Och samtidigt som jag vet att man inte får svära på dagis eller skolan, skulle jag vara lite smygstolt om fröknarna klagade på mitt barn av den anledningen att hon svär. Sån är jag! En hedning så klart, men en stolt sådan. Och jag kan tycka att i dagens moderna samhälle då det bara är dårfinkar och dönickar som håller på med religion, är det väl inte det minsta farligt att besvärja sig lite över tillvaron.
Argumentet att det är de med dåligt ordförråd som svär faller ju direkt på eget grepp. Naturligtvis är det tvärtom. Det är ju de som INTE svär som utesluter.
Nåja. Nu svär dock inte mitt barn. Ännu. När hon blir förbannad använder hon istället andra typer av kraftuttryck.
Som när hon blev förbannad på mig igår efter att jag ilsknat till över något ovidkommande och hon spände ögonen i mig och sa:
Du är en råtta!
Eller idag när jag betedde mig irrationellt:
Din snigel!
Det är också gulligt.
När jag blir ilsk kallar jag ofta folk för människa. Som i Vad gör du, människa?? Jag vet inte varför det skulle vara ett fult tillmäle. Vi är ju människor. (Vissa av oss är dessutom fittor, men det är det också fult att kalla någon). Men när jag kallar Lovisa människa på detta vis säger hon trumpet:
Jag är ingen människa! Jag är Lovisa!
Så jävla gullig.
Och samtidigt som jag vet att man inte får svära på dagis eller skolan, skulle jag vara lite smygstolt om fröknarna klagade på mitt barn av den anledningen att hon svär. Sån är jag! En hedning så klart, men en stolt sådan. Och jag kan tycka att i dagens moderna samhälle då det bara är dårfinkar och dönickar som håller på med religion, är det väl inte det minsta farligt att besvärja sig lite över tillvaron.
Argumentet att det är de med dåligt ordförråd som svär faller ju direkt på eget grepp. Naturligtvis är det tvärtom. Det är ju de som INTE svär som utesluter.
Nåja. Nu svär dock inte mitt barn. Ännu. När hon blir förbannad använder hon istället andra typer av kraftuttryck.
Som när hon blev förbannad på mig igår efter att jag ilsknat till över något ovidkommande och hon spände ögonen i mig och sa:
Du är en råtta!
Eller idag när jag betedde mig irrationellt:
Din snigel!
Det är också gulligt.
När jag blir ilsk kallar jag ofta folk för människa. Som i Vad gör du, människa?? Jag vet inte varför det skulle vara ett fult tillmäle. Vi är ju människor. (Vissa av oss är dessutom fittor, men det är det också fult att kalla någon). Men när jag kallar Lovisa människa på detta vis säger hon trumpet:
Jag är ingen människa! Jag är Lovisa!
Så jävla gullig.
Wednesday, October 19, 2011
Bojkott av renlighetshysterin
På pappret är jag en äcklig person. Jag har precis kommit ur pyjamasbyxan jag satte på mig i söndagskväll, det är nu onsdag lunchtid. Jag duschade i princip aldrig efter skolgympan. När jag städar tycker jag det är viktigare att det ser rent ut än att det verkligen är rent. Jag tar upp tappade nappar och kex från golvet eller marken, borstar av om någon tittar, och stoppar in i barnets mun igen. När jag spiller torkar jag oftast med strumpan.
Det är min protest, förstår du. Mot renlighetshetsen, mot det kliniskt blankpolerade, parfymdoftande eländet som är dagens norm.
De flesta jag känner duschar varje dag, tvättar håret varje dag, rakar sig varje dag, smörjer sig med krämer varje dag. Min man inklusive; han spenderar en timme i badrummet varje morgon. Själv drog jag en tops under ögat igår, och den blev till min förvåning svart - då kom jag på att det var lördagens smink som visst satt kvar.
Euuuuwww, vad älligt, ska du inte duscha??
sa ungdomarna i klassen till mig med krökta läppar efter skolgympan när jag drog på mig mina civilkläder efter avslutad lektion. Nej, efter att ha låtsassprungit efter en spökboll, efter att ha stått och glott på en handbollsplan, efter att ha hoppat ett längdhopp, så behöver jag faktiskt inte duscha. Lite av grejen var ju att jag aldrig ansträngde mig för att slippa bli svettig för att slippa duscha. Det tänkte jag var logiskt iallafall; är man inte svettig slipper man massduscha. Men så funkade det inte. Massdusch, masspsykos. Att inte vilja vara med i denna grupptvagning var fullständigt oacceptabelt, oavsett hur mycket man ansträngt sig. Att jag vägrade delta var sjukt provocerande. Det var väl inte så att jag hade äckligare, fulare kropp än någon annan i de tidiga tonåren, men jag tyckte det var sjukt obehagligt att visa upp mig i denna vidriga situation. Och lika pinsamt att visa upp sig var ju det faktum ATT jag tyckte det var pinsamt, som om jag hade något att skämmas över. Alltså var man tvungen att röra sig på ett sådant sätt som om man inte försökte skyla sig men samtidigt smygskyla sig. Inte som Helena Ankeböl som ålade längs marken med sina långbröst. Man fick liksom stryka lite längs väggarna, kanske bli omåttligt kissnödig när det var duschdags så att man hamnade lite på efterkälken. Eller skita i både att duscha och i glåporden. Som jag ofta gjorde.
Kanske är det ungdomens duschtrauma som gjort mig såhär äcklig. Att jag kan gå oduschad flera dagar. Nu är det ju så att jag inte träffar folk i min dagliga sysselsättning (om man med folk inte avser min kärnfamilj), hade jag gjort det, vilket jag också snart ska, hade jag naturligtvis kommit ur pyjamasbyxan och in i duschen fortare. Men när man går här hemma och drar på fisens mosse kan jag tycka det är lite gött att grotta ner sig i sin egen äcklighet. Hur det börjar smöra lite i hårbottnen, klibba i kalsongen, fnasa under fotsulorna. Det är väl inte för intet jag är en gammal festivalräv som kan ligga i tält fem nätter i rad utan att besöka kallmassduscharna.
Men även annars kan jag "fuska" lite. Raggarduscha med deodorant på gammal håla. Spruta på parfym för att dölja eventuell kroppslukt. Tuggummi istället för tandborstning.
Jag är väl äcklig då. Men mig veterligen är det inget jag är känd för. "Vilken Ulrika?" "Du vet den där äckliga som luktar svett och gammal röv" - den konversationen tror inte jag har ägt rum. För det ska mycket till innan man börjar stinka. Jag byter ju kläder ibland. När de ser smutsiga ut.
Jag är bara inte sådär genomfräsch att jag duschar och rakar mig varje dag. Men när jag väl gör det, som alldeles nyss, då gör jag det med besked, och känslan av att vara ren för en som faktiskt innan tvagning var smutsig, den tror jag är bra mycket ballare än för den som egentligen redan var rätt fräsch.
Du tror väl inte att stenåldersmänniskan gick till bäcken och vaskade av sig varje dag? Du har väl hört talas om 1800-talets julebad? Nu ska vi inte dra det så långt, men visst duschas det för mycket, visst är det hysteriskt hur fräscht allt måste vara och hur mycket synpunkter andra människor har på den eventuella ofräschheten. Se det som ett statement. Jag offrar min egen fräschhet för att bojkotta renlighetshysterin. Det är enligt samma princip som feminister som inte rakar sig. Inte för att de tycker det är snyggt med håriga hålor, utan för att make a point.
Min poäng är alltså att:
Det är min protest, förstår du. Mot renlighetshetsen, mot det kliniskt blankpolerade, parfymdoftande eländet som är dagens norm.
De flesta jag känner duschar varje dag, tvättar håret varje dag, rakar sig varje dag, smörjer sig med krämer varje dag. Min man inklusive; han spenderar en timme i badrummet varje morgon. Själv drog jag en tops under ögat igår, och den blev till min förvåning svart - då kom jag på att det var lördagens smink som visst satt kvar.
Euuuuwww, vad älligt, ska du inte duscha??
sa ungdomarna i klassen till mig med krökta läppar efter skolgympan när jag drog på mig mina civilkläder efter avslutad lektion. Nej, efter att ha låtsassprungit efter en spökboll, efter att ha stått och glott på en handbollsplan, efter att ha hoppat ett längdhopp, så behöver jag faktiskt inte duscha. Lite av grejen var ju att jag aldrig ansträngde mig för att slippa bli svettig för att slippa duscha. Det tänkte jag var logiskt iallafall; är man inte svettig slipper man massduscha. Men så funkade det inte. Massdusch, masspsykos. Att inte vilja vara med i denna grupptvagning var fullständigt oacceptabelt, oavsett hur mycket man ansträngt sig. Att jag vägrade delta var sjukt provocerande. Det var väl inte så att jag hade äckligare, fulare kropp än någon annan i de tidiga tonåren, men jag tyckte det var sjukt obehagligt att visa upp mig i denna vidriga situation. Och lika pinsamt att visa upp sig var ju det faktum ATT jag tyckte det var pinsamt, som om jag hade något att skämmas över. Alltså var man tvungen att röra sig på ett sådant sätt som om man inte försökte skyla sig men samtidigt smygskyla sig. Inte som Helena Ankeböl som ålade längs marken med sina långbröst. Man fick liksom stryka lite längs väggarna, kanske bli omåttligt kissnödig när det var duschdags så att man hamnade lite på efterkälken. Eller skita i både att duscha och i glåporden. Som jag ofta gjorde.
Kanske är det ungdomens duschtrauma som gjort mig såhär äcklig. Att jag kan gå oduschad flera dagar. Nu är det ju så att jag inte träffar folk i min dagliga sysselsättning (om man med folk inte avser min kärnfamilj), hade jag gjort det, vilket jag också snart ska, hade jag naturligtvis kommit ur pyjamasbyxan och in i duschen fortare. Men när man går här hemma och drar på fisens mosse kan jag tycka det är lite gött att grotta ner sig i sin egen äcklighet. Hur det börjar smöra lite i hårbottnen, klibba i kalsongen, fnasa under fotsulorna. Det är väl inte för intet jag är en gammal festivalräv som kan ligga i tält fem nätter i rad utan att besöka kallmassduscharna.
Men även annars kan jag "fuska" lite. Raggarduscha med deodorant på gammal håla. Spruta på parfym för att dölja eventuell kroppslukt. Tuggummi istället för tandborstning.
Jag är väl äcklig då. Men mig veterligen är det inget jag är känd för. "Vilken Ulrika?" "Du vet den där äckliga som luktar svett och gammal röv" - den konversationen tror inte jag har ägt rum. För det ska mycket till innan man börjar stinka. Jag byter ju kläder ibland. När de ser smutsiga ut.
Jag är bara inte sådär genomfräsch att jag duschar och rakar mig varje dag. Men när jag väl gör det, som alldeles nyss, då gör jag det med besked, och känslan av att vara ren för en som faktiskt innan tvagning var smutsig, den tror jag är bra mycket ballare än för den som egentligen redan var rätt fräsch.
Du tror väl inte att stenåldersmänniskan gick till bäcken och vaskade av sig varje dag? Du har väl hört talas om 1800-talets julebad? Nu ska vi inte dra det så långt, men visst duschas det för mycket, visst är det hysteriskt hur fräscht allt måste vara och hur mycket synpunkter andra människor har på den eventuella ofräschheten. Se det som ett statement. Jag offrar min egen fräschhet för att bojkotta renlighetshysterin. Det är enligt samma princip som feminister som inte rakar sig. Inte för att de tycker det är snyggt med håriga hålor, utan för att make a point.
Min poäng är alltså att:
- Lite skit rensar magen
- Hellre lite skit i hörnorna än ett rent helvete
- En fin väst kan dölja en smutsig skjorta (danskt ordspråk)
Bildskönhet
Treåringar, dem får man jaga om man vill ha en bild på deras snygga anlete. Alltid tittar de bort, alltid retas de. Jag tar cirka 100 bilder på Lovisa innan jag får till en bra. Rakt framifrån, gärna med ett smajl. Här har jag tjatat som en riktigt gammal repig LP-skiva på henne att SE PÅ MIG och SKRATTA.
Märkligt, för Isabella däremot, hon tittar rakt in i kameran och ler, så som man ska. Så som jag själv gör. Så som varje vettig människa gör. Det är ju ren reflex; hej här kommer en kamera bäst att inte spänna sig, bäst att smila och lura världen att jag är lycklig.
Jag har fått höra att man inte ständigt ska säga till sina barn hur snygga de är. För att då tror de att det är det enda viktiga här i livet, att utsidan är viktigare än insidan. Så är det naturligtvis inte, självklart är det viktigt att vara smart, rolig och snäll också, men jag har så svårt att låta bli när de är så sjukt perfekt utformade, dessa barn. Jag tänker att de som tycker att man inte ska tjata hål i huvudet på barn om hur gulliga de är, det är de som har fula barn. För fula människor vore det naturligtvis bättre om utsidan inte spelade någon roll. Men det gör det ju. Allt blir ju så förbannat mycket roligare om man är snygg. Det märker jag ju själv.
Det ska bli jävligt skönt att komma ur den här gamla träningsbyxan
Tredje dagen i samma byxa nu. Orka liksom. Jag sover i den, går till dagis i den och sedan spiller jag välling på den och sprutar barnmat ur barnmun på den. Denna byxa. Man får väl säga en byxa, det är väl roligare än att säga ett par byxor? Dessutom är det leggings. Svarta, från HM. Jag drar på mig den alldeles för tajta jeanskjolen med strass på fickorna och det svarta linnet från HM (Citat från min favoritbok Leva med döden, som jag tyckte passade här). 79 spänn om du är sugen. Lite white trash sådär, strumpbyxor utan kjol. Sitter snyggt i röven. Läckert för en tant på 35. Fast igår hade jag faktiskt en kjol över pyjamasbyxan.
Nåja, det är bäst att passa på medan man kan. Dagis skiter väl i om jag är snygg. Ica också. De är iallafall ännu fulare själva, särskilt de som jobbar på Ica Supermarket Linero, de har nämligen överlevt både finska vinterkriget och Ådalen 31, dock knappast med hedern i behåll. Fula, gula kärringar! Otrevliga är de också, men vem skulle inte vara det som jobbar i Sveriges fulaste butik.
Sony Ericsson däremot, de skiter inte i min snygghet. De vill ha den! Och det ska de få, jag är inte knusslig. Två gånger i veckan från och med nästa ska jag glassa in på det smakfullt inredda kontorslandskapet fyllt till bredden med gräddan av svensk, japansk, kinesisk och för den delen dansk intelligens.
I förberedelse inför detta tänker jag att jag ska färga håret, måla naglarna, raka benen (oklart varför) och sminka upp mig i brygga iklädd min läckraste stass. Sedan går det av bara farten. En snygg presterar bättre än en ful. Jag har väl aldrig varit duktig i glasögon och otvättat hår.
Idag är jag inte duktig. Jag är fulast i kommunen, äckligast i stan och otrevlig som en kärring på Ica Linero. Tur för mänskligheten att jag sitter inlåst på min kammare en vecka till.
Nåja, det är bäst att passa på medan man kan. Dagis skiter väl i om jag är snygg. Ica också. De är iallafall ännu fulare själva, särskilt de som jobbar på Ica Supermarket Linero, de har nämligen överlevt både finska vinterkriget och Ådalen 31, dock knappast med hedern i behåll. Fula, gula kärringar! Otrevliga är de också, men vem skulle inte vara det som jobbar i Sveriges fulaste butik.
Sony Ericsson däremot, de skiter inte i min snygghet. De vill ha den! Och det ska de få, jag är inte knusslig. Två gånger i veckan från och med nästa ska jag glassa in på det smakfullt inredda kontorslandskapet fyllt till bredden med gräddan av svensk, japansk, kinesisk och för den delen dansk intelligens.
I förberedelse inför detta tänker jag att jag ska färga håret, måla naglarna, raka benen (oklart varför) och sminka upp mig i brygga iklädd min läckraste stass. Sedan går det av bara farten. En snygg presterar bättre än en ful. Jag har väl aldrig varit duktig i glasögon och otvättat hår.
Idag är jag inte duktig. Jag är fulast i kommunen, äckligast i stan och otrevlig som en kärring på Ica Linero. Tur för mänskligheten att jag sitter inlåst på min kammare en vecka till.
Tuesday, October 18, 2011
Grattis på födelsedagen forever
Alla är på Facebook men inte alla är aktiva.
Går man in på sina minst aktiva vänners fb-sida - det kan vara en gammal moster, någon förtappad människa "som har bättre saker för sig" eller helt enkelt en som inte använder internet i någon högre grad alls (jo, det finns sådana personer, jag lovar, jag känner några) - vad möts man av då?
Jo, ett tiotal grattis på födelsedag. Från februari! Och om man är riktigt inaktiv även från februari året innan. Kanske har det slunkit in ett grattis till den nya bäbin också, ett och annat mess från någon gammal högstadieost som tycker det var länge sedan. That's it.
Jag brukar inte gratulera dessa människor när de fyller år, gifter sig eller föder barn, åtminstone inte facebookledes. Det är ju så beklämmande. I tävlingen om den som har mest vänner och ballaste livet vinner ju den med flest facebookstatusar och incheckningar och kommentarer och likes och hela helvetet. Den som bara kan stoltsera med 10 månader gamla gratulationer, han har väl ändå inget socialt liv att tala om, det är väl själva definitionen för en loser. Eller?
På detta tema drömde jag (!) härom natten att det fanns en särskild födelsedagsfunktion på Fejjan, dit man skickade fyllerihälsningar så att de inte blandades med de vanliga vägginläggen. Det var säkert jag som hade kommit på detta. Och nu är jag rik.
Går man in på sina minst aktiva vänners fb-sida - det kan vara en gammal moster, någon förtappad människa "som har bättre saker för sig" eller helt enkelt en som inte använder internet i någon högre grad alls (jo, det finns sådana personer, jag lovar, jag känner några) - vad möts man av då?
Jo, ett tiotal grattis på födelsedag. Från februari! Och om man är riktigt inaktiv även från februari året innan. Kanske har det slunkit in ett grattis till den nya bäbin också, ett och annat mess från någon gammal högstadieost som tycker det var länge sedan. That's it.
Jag brukar inte gratulera dessa människor när de fyller år, gifter sig eller föder barn, åtminstone inte facebookledes. Det är ju så beklämmande. I tävlingen om den som har mest vänner och ballaste livet vinner ju den med flest facebookstatusar och incheckningar och kommentarer och likes och hela helvetet. Den som bara kan stoltsera med 10 månader gamla gratulationer, han har väl ändå inget socialt liv att tala om, det är väl själva definitionen för en loser. Eller?
På detta tema drömde jag (!) härom natten att det fanns en särskild födelsedagsfunktion på Fejjan, dit man skickade fyllerihälsningar så att de inte blandades med de vanliga vägginläggen. Det var säkert jag som hade kommit på detta. Och nu är jag rik.
What happened next...
Var att Lovisa kissade på mattan som en hund, Isabella började gallskrika och jag fick ett omotiverat vredesutbrott, varpå Lovisa sa "Du är en råtta!".
Oh, the joy of being a single parent.
Nu blire korv o pommes frites.
Oh, the joy of being a single parent.
Nu blire korv o pommes frites.
Party People / Party Pooper
Idag är det fest. Man firar det 10-åriga äktenskapet mellan Sony och Ericsson. Sittning på Malmö Arena minsann, flott ska det va. Det ryktas visserligen om skilsmässa, men detta skvaller kan vi väl ta som hörsägen så länge. Jag vill inte att mamma och pappa ska skiljas!
Jag känner många som ska frottera sig med varandra på denna bjudning i afton, framför allt känner jag min man. Kul för honom! Ja, jag är avundsjuk, det var ju liksom MITT jobb, och det var ju jag som fixade in HONOM. Men nu ska jag inte vara sån, nu ska jag UNNA honom och vara snälla frun här hemma på kammaren. Om en vecka får jag iallafall jobba där, även om jag SÅ KLART inte kommer att få vara med på några jävla fester, det får ju inte mensproppskonsulter. Den evige konsulten göre sig icke besvär. Rikskuponger får jag inte heller. Riksisar! Nehejdutack. Men jobba får jag alltså, 20%, perfekt, jag är, som man säger, SJUKT SUGEN.
Denna vecka knegar min man dessutom heltid, för ovanlighetens skull. Och det kan jag berätta för den som vill lyssna, att det är ett hårt slit att vara föräldraledig med en heltidsarbetande partner. Jag har haft lyxen att inte behöva prova det innan. Det har varit jag och Isabella till ungefär klockan två när Ludde och Lovisa kommer hem. Nu är det lekstuga och pottor, burkmat och Nils Karlsson Pyssling, picknick på vardagsrumsgolvet och fingerfärgssprut för hela min 5-öring. Tungt! Särskilt när det är fest och jag inte har en butelj vin att svälja ner min avundsjuka med.
Men så är det ju hela tiden för de flesta föräldralediga - att den andre jobbar heltid. Mastigt! Onödigt dessutom. Varför ska alla jobba så kolossalt ofta och mycket? Är det penningpungen som måste fyllas? Vad sparar de till? En tryggad pension? Men nu då? Räcker det att träffa sina barn en timme på kvällen och sedan bara på helgerna? Är det gött att barn till föräldralediga bara hänger med den ena? Är det kuligt att vara ensamförälder? Jag ör tveksam till upplägget.
Själv är jag alltså bortskämd och inte van vid att dra hela lasset själv. Nu sover den ene och den andre tittar på film. Bäst att jag passar på att laga mat.
Jag känner många som ska frottera sig med varandra på denna bjudning i afton, framför allt känner jag min man. Kul för honom! Ja, jag är avundsjuk, det var ju liksom MITT jobb, och det var ju jag som fixade in HONOM. Men nu ska jag inte vara sån, nu ska jag UNNA honom och vara snälla frun här hemma på kammaren. Om en vecka får jag iallafall jobba där, även om jag SÅ KLART inte kommer att få vara med på några jävla fester, det får ju inte mensproppskonsulter. Den evige konsulten göre sig icke besvär. Rikskuponger får jag inte heller. Riksisar! Nehejdutack. Men jobba får jag alltså, 20%, perfekt, jag är, som man säger, SJUKT SUGEN.
Denna vecka knegar min man dessutom heltid, för ovanlighetens skull. Och det kan jag berätta för den som vill lyssna, att det är ett hårt slit att vara föräldraledig med en heltidsarbetande partner. Jag har haft lyxen att inte behöva prova det innan. Det har varit jag och Isabella till ungefär klockan två när Ludde och Lovisa kommer hem. Nu är det lekstuga och pottor, burkmat och Nils Karlsson Pyssling, picknick på vardagsrumsgolvet och fingerfärgssprut för hela min 5-öring. Tungt! Särskilt när det är fest och jag inte har en butelj vin att svälja ner min avundsjuka med.
Men så är det ju hela tiden för de flesta föräldralediga - att den andre jobbar heltid. Mastigt! Onödigt dessutom. Varför ska alla jobba så kolossalt ofta och mycket? Är det penningpungen som måste fyllas? Vad sparar de till? En tryggad pension? Men nu då? Räcker det att träffa sina barn en timme på kvällen och sedan bara på helgerna? Är det gött att barn till föräldralediga bara hänger med den ena? Är det kuligt att vara ensamförälder? Jag ör tveksam till upplägget.
Själv är jag alltså bortskämd och inte van vid att dra hela lasset själv. Nu sover den ene och den andre tittar på film. Bäst att jag passar på att laga mat.
No poo
Idag ska jag sluta med blöja. Varför har jag blöja?
Sa ju Lovisa i söndags, knappt en månad innan treårsdagen.
Visst serru, sa jag och tog av blöjan och ställde pottan på parkettplats, mitt framför TV:n, mitt framför Mamma Mu, Kråkan, Charlie, Lola, Bamse och hans vänner.
Och nu kör vi blöjfritt hela dagen lång, än så länge bara med små olyckor.
Min mamma berättar att jag sa exakt samma sak:
Nu ska jag sluta med blöja, sa jag. Sägs det.
Och jag, som så klart var ett VÄLDANS moget barn, sa så redan som två-åring. Varpå min bror, som är 13 månader äldre än mig tyckte lite surt att:
Va? Ska vi?
Han är på intet sätt efterbliven idag, men när vi var riktigt små trodde folk att vi var tvillingar. För att jag var så stor, duktig och framåt i utvecklingen. Sägs det.
Sa ju Lovisa i söndags, knappt en månad innan treårsdagen.
Visst serru, sa jag och tog av blöjan och ställde pottan på parkettplats, mitt framför TV:n, mitt framför Mamma Mu, Kråkan, Charlie, Lola, Bamse och hans vänner.
Och nu kör vi blöjfritt hela dagen lång, än så länge bara med små olyckor.
Min mamma berättar att jag sa exakt samma sak:
Nu ska jag sluta med blöja, sa jag. Sägs det.
Och jag, som så klart var ett VÄLDANS moget barn, sa så redan som två-åring. Varpå min bror, som är 13 månader äldre än mig tyckte lite surt att:
Va? Ska vi?
Han är på intet sätt efterbliven idag, men när vi var riktigt små trodde folk att vi var tvillingar. För att jag var så stor, duktig och framåt i utvecklingen. Sägs det.
Monday, October 17, 2011
Fifty-fucking-nine
CHOCKARTAT var det idag när jag ställde mig på Vårdcentralens våg och jag trodde den skulle visa någonstans mellan 62 och 64. Efter så många bullfrosserier, en gigantisk godispåse varje lördag sedan i somras och ett fredagsmys som inleds skarpt redan som ett torsdagsfredagsmys, trodde jag med all rätt att jag blivit en tjockskalle på nytt. Det spelar ingen roll att jag har småspäkt mig måndag till onsdag (dvs tryckt i mig kött och grädde på bekostnad av kolhydraterna), resonerade jag. Missar man ketosen, missar man smaltåget. Trodde jag!
Trodde jag fel!
Jag ställde mig flera gånger på vågskvalpet, för att förvissa mig. Och visst fan stämde det.
59 kilogram, varken mer eller mindre. Under 60. Och det har jag tamigibrasan inte vägt sedan jag var en spinkig 20-something-snygging som jobbade på internetcafe i Covent Garden. Alltså tidigt 2000-tal. Några pints, burgare och barn senare var jag uppe och nosade på 83. 72 som ytterst ogravid efter en tjockissommar i Brasiliens förlorade kolhydratsland. Fly mig en bulle. Tjockast i kommunen var jag!
Men nu kan du tro att jag är mager och eländig, trots att jag UNNAR mig, trots att jag har det GÖTT. Fy fan vad läckert.
Tig med dina smörgåsar, som mormors far sa, jag ska inte ha några.
Trodde jag fel!
Jag ställde mig flera gånger på vågskvalpet, för att förvissa mig. Och visst fan stämde det.
59 kilogram, varken mer eller mindre. Under 60. Och det har jag tamigibrasan inte vägt sedan jag var en spinkig 20-something-snygging som jobbade på internetcafe i Covent Garden. Alltså tidigt 2000-tal. Några pints, burgare och barn senare var jag uppe och nosade på 83. 72 som ytterst ogravid efter en tjockissommar i Brasiliens förlorade kolhydratsland. Fly mig en bulle. Tjockast i kommunen var jag!
Men nu kan du tro att jag är mager och eländig, trots att jag UNNAR mig, trots att jag har det GÖTT. Fy fan vad läckert.
Tig med dina smörgåsar, som mormors far sa, jag ska inte ha några.
Kommer du ihåg?
Förunderligt det här med småbarnsminnet. Jag själv minns ju inte ett skit från 70-talet. Mitt första minne, brukar jag säga, är när jag fick en glasbit i foten. Fast sedan är ju frågan: Minns jag verkligen, eller är det berättelsen jag fått återberättad tusen och en gånger jag minns? Var det vid en fontän i närheten av busstorget på Bankgatan, stämmer det? Jag tror inte jag minns riktigt. Vad jag däremot tror mig komma ihåg är den allergiska reaktion jag fick av penicillinet doktorn gav mig för min skada. Hur jag vred mig i konvulsioner, vansinnesklåda och gråt på farmor och farfars gräsmatta. Inte den stora gräsmattan, utan den lilla platå av gräsmatta som fanns alldeles nedanför altanen. Det minns jag väl rätt? För det var där jag låg, och juckade och vrålade, känslan av klåda på varje millimeter av kroppen, vidrigheten i det. Jag tror att jag minns den känslan. Det var 1980. Jag var fyra år.
När du var liten trampade du på en glasbit, kommer du ihåg?
Sa Lovisa till mig idag. Och jag blev förvånad, för visst, detta har jag berättat för henne om. Men typ en eller högst två gånger. Och inte alldeles nyligen. Hur kan hon komma ihåg det?
Och gubben med snoret på kinden, han vi såg på bussen i vintras, vars snorbuse under en nysning hade letat sig ut till kinden utan att gubben märkte det, och denna slemkråka låg som en slajmig snigel på hans kind under hela bussresan. Lovisa stirrade fascinerat och storögt, kommenterade väl, såsom små nyfikna människor gör. Pratade om honom flera gånger efteråt. Kunde inte släppa det. Och med jämna mellanrum, någon gång nu nyligen utan att vi nämnt gubbjäveln på flera månader. Då minns hon ju. Varför minns hon en sån sak. Vad minns hon mer?
Gubben med snorbusen, kommer du ihåg? Eeeeeew.
Säger hon.
Kommer hon senare i livet referera till detta som sitt första minne? En helt oviktig, ovidkommande farbror med snor i ansiktet.
Kommer du ihåg?
Säger hon, och hela ansiktet lyser upp.
Ja, numera kommer jag ihåg allt. Inga minnesluckor. Men från när jag var i din ålder, lilla Lovisa, minns jag inte ett skit, men det var säkert skojigt.
När du var liten trampade du på en glasbit, kommer du ihåg?
Sa Lovisa till mig idag. Och jag blev förvånad, för visst, detta har jag berättat för henne om. Men typ en eller högst två gånger. Och inte alldeles nyligen. Hur kan hon komma ihåg det?
Och gubben med snoret på kinden, han vi såg på bussen i vintras, vars snorbuse under en nysning hade letat sig ut till kinden utan att gubben märkte det, och denna slemkråka låg som en slajmig snigel på hans kind under hela bussresan. Lovisa stirrade fascinerat och storögt, kommenterade väl, såsom små nyfikna människor gör. Pratade om honom flera gånger efteråt. Kunde inte släppa det. Och med jämna mellanrum, någon gång nu nyligen utan att vi nämnt gubbjäveln på flera månader. Då minns hon ju. Varför minns hon en sån sak. Vad minns hon mer?
Gubben med snorbusen, kommer du ihåg? Eeeeeew.
Säger hon.
Kommer hon senare i livet referera till detta som sitt första minne? En helt oviktig, ovidkommande farbror med snor i ansiktet.
Kommer du ihåg?
Säger hon, och hela ansiktet lyser upp.
Ja, numera kommer jag ihåg allt. Inga minnesluckor. Men från när jag var i din ålder, lilla Lovisa, minns jag inte ett skit, men det var säkert skojigt.
Thursday, October 13, 2011
Ghostbusters!
Vi gick till skogs idag. Plockade löv och svamp. Den typen av morsa är jag - som låter mitt barn upptäcka naturen och allt den har att erbjuda. Här är en bild där Lovisa håller upp bevismaterial. En svamp! Säkert hallucinogen. Magic mushrooms. Som man blir kul i huvet på. Jag vet inget om svampar, så kan det mycket väl vara. Vi stekte iallafall inte upp den, som hon föreslog att vi skulle göra. Jag slängde alla svampar i skräppåsen under ett obevakat tillfälle.
När jag kom hem och framkallade mina bilder från naturupplevelsen fick jag den berömda dåndimpen. Vet du hur det känns? Så här: Kolla nu noga på bilden med flickan som håller svampen. Ser du något mystiskt? Dimper det dån? Jag ger dig en ledtråd - högra övre hörnet. Ser du? Det står ett spöke vid trädstammen! Du kan inte missa det. En döing i vita jeans står lojt och lutar sig mot stammen. Svart tröja, blont hår. Ett solklart fall av poltergeist. En osalig ande som irrar bland träden, förmodligen någon som inte fick ro i sin grav, kanske blev hon mördad. Hualigen, vad läskigt! Tycker du inte? Ryser du inte?
Kolla här har jag ringat in beviset:
Där står hon, spökflickan, inte livs levande så klart, men som ett bevis på att det finns en andra sida, något mörkt, något spirituellt, en annan dimension. Eller hur? Fullständigt paranormalt.
Åtminstone lika säkert som amen i kyrkan, fan och hans gammelmoster och absolut lika mycket bevis som den grumligaste av UFO-bilder.
I want to believe.
Wednesday, October 12, 2011
Varning: Leva med döden av Caroline Larsson
Holy crap, jag har aldrig i hela mitt liv läst en sämre formulerad bok än Leva med döden av Caroline Larsson. Det gör mig uppriktigt förbannad att Trafikverket betalat pengar till denna språkmissbrukare, denna litteraturanalfabet, denna flosklernas musa. Jag var tamigibrasan en bättre författare, REDAN NÄR JAG GICK PÅ MELLANSTADIET. Att Caroline Larsson tjänat en endaste krona på denna smörja, när hon borde böta till Sveriges Språknämnd i samma stund hon satte pennan till pappret, gör mig rasande. VEM i hela helvetet har hon legat med, VEMS dotter är hon, HUR kunde detta få ske?
Och varför delar de ut denna poor excuse for a book till körskolorna, som sedan använder den som kurslitteratur till riskutbildningen, den s.k. Riskettan? Vad tar de mig för? Vad är det för sjuk värld vi lever i? Hur gick det till, när hon skrev en bok, blev publicerad och skrattade hela vägen till banken? Vilket as. Jag har aldrig känt ett så stort mått av missunnsamhet, aldrig läst något så evinnerligt dåligt.
Budskapet - don't drink and drive - hade gått fram bättre om de bara hade delat ut knappar att fästa på rockslaget till alla kursdeltagare, så hade vi kunnat sitta och stirra på dem istället under de 40 minuter det tog att läsa den sämsta boken som skrivits i världshistorien. Läser man boken från helvetet blir man ju mer uppretad av det vidrigt torftiga språkbruket än det faktum att tjejen i boken kört ihjäl en fjortis med fyra starkcider innanför västen.
Jag var tvungen att läsa med rödpenna, så vidrig var den. Bitvis visserligen grammatiskt korrekt, men så tråkiga, enformiga, dåliga, förutsägbara, klyschiga, tomma, bombastiska formuleringar att man undrar var korrekturläsaren befann sig under genomläsningen, förmodligen i en haschpsykos. Detta är mitt sätt att bearbeta den traumatiska upplevlesen det innebar att läsa en så fruktansvärt usel text. Ett annat alternativ vore att gå och hänga sig.
Här kommer några väl valda exempel på hur en riktigt dålig "författare" formulerar sig, saxade direkt ur världens sämsta "bok":
Den kalla höstkvällen är fylld av technomusik och glada ungdomar som skålar med varandra
Han ska dyka upp vid 8-tiden med lite saft från Systemet som han så glatt uttryckte det
Jag drar på mig den alldeles för tajta jeanskjolen med strass på fickorna och det svarta linnet från HM
De skrattar och kramar mig omvartannat.../...berömmer mammas val av gardiner
Med ivriga tag åker kapsyler av och jag tar giriga klunkar av den 4,5-procentiga cidern
Trädgrenarna skrapar mot fönsterrutan och påminner om en skräckfilm
Jag hade ställt en stor röd hink vid soffkanten för hjälpsamhetens skull
Min korta kjol åker upp och jag drar febrilt i den
E-Type är vår favorit och skivan finns alltid tillgänglig i handskfacket
De andra tjejerna sjunger med till musiken, det låter som en ostämd fiol och jag skrattar gått åt dem
Den ekande tystnaden av ett liv som just förspillts gör mig illamående
Plötsligt rycks bildörren upp och mannen i uniform, som jag sedan uppfattade var polis står synlig
Han nickar och försvinner sedan från min synvinkel
Aldrig i mina vildaste drömmar kunde jag se detta scenario framför mig
Vi passerar "Aurora" där kvällen skulle ha slutat i skratt och roliga skämt
Du ska undersökas ifall du skadade dig i krocken
Det känns som hela himlen trycks ner mot mig, mitt bröst känns tungt och hårt
Det doftar gott ur ugnen där det tidigare lagats mat för hela slanten
Jag som inte trodde jag kunde gråta en enda tår till
Hennes perfekt filade naglar plockar lätt bland de plastiga materialen och nålen
Hennes dotter är en ängel nu, hon behövs uppe i himlen
Med snabba kliv är jag framme vid dörren och kastar mig i deras armar
Illamåendet stegras och till slut väller spyorna ut ur mig
De behöver väl all frisk luft de kan få efter denna pärs
Naken ställer jag mig och det varma vattnet träffar min mörbultade kropp. Jag vrider kranen ännu mer och den brännande hettan är underbar
De hade blivit väldigt förskräckta när allt blev ett faktum och när de såg sin dotter
Men tiden hade gått fort och plötsligt hade hon växt upp till en ung kvinna
Jag vaknar med ett ryck, det känns som någon sticker en kniv i hjärtat, smärtan är fruktansvärd
Vilka jävla vänner! Jag hatar dem!
Plötsligt ringer telefonen. Eva går sakta dit, undrar vem det kan vara.
Maten smakar underbart och jag sliter med kniven och gaffeln för att snabbt få upp maten till munnen
Mina chanser till ett normalt liv igen är bortblåsta
Innerst inne så förstår jag att varje dag kommer bli en otrolig plåga
Telefonkatalogen lyser gul i hennes händer när hon lyfter upp den från hallbordet
Täcket gömmer hennes kropp men kan inte dölja hennes snyftningar som fortsätter i stora gråt
En ringande signal ekar i huset, jag förstår att det är telefonen
Alla åren som socialsekreterare har gjort henne stark, hon är en kvinna med skinn på näsan
Ibland önskar jag att jag ska vakna upp, bli väckt av Jonas som ringer och säger att det är fest
De stora svarta bokstäverna lyser mot mig
Telefonen ringer, signalerna borrar sig in under mitt skinn
Pappa springer mot telefonen, rycker ut jacket med starka armar
Med ett ryck vaknar jag i samma svettiga lakan
Olyckan har fått tiden att gå så fort, det tidigare livet känns som ett minne blott
Jag lutar huvudet mot pappas starka axlar, känner tryggheten värma mig
En ny sång spelas, den är väldigt vacker. Handlar om gröna ängar, sol och allting vackert. Det är nog paradiset
Jag har länge vetat att brevet skulle dimpa ner i brevlådan en vacker dag
För någon vecka sedan besökte polisen mig, det var en stor karl med breda axlar och grov mustasch
Jag har försökt så gått det går att gå vidare
Vi förstår alla vad som kommer att vänta oss
Man kan inte rymma från sina handlingar, det som är gjort är gjort
Folk stirrar på mig, hälsar inte utan bara stirrar. Tänk om blickar kunde döda
Jag rannsakar mig själv, vet att jag måste erkänna. Jag har gjort ett stort misstag!
Tänk om man kunde få vakna nu och förstå att allt bara är en ond dröm...
Om hon finns där uppe någonstans är hon Guds vackraste ängel
Livet har tagit en fruktansvärd vändning, något som jag vet kunde stoppas. Hade jag aldrig kört rattfull hade detta aldrig behövt hända
Känslorna borrar sig in i min själ, lämnar brännmärken och smärta till mitt lidande
Bara en sån sak att E-Type alltid finns tillgänglig i handskfacket - när fan är boken skriven, 1993 kunde man tro, men svaret är 2007. Och alltid - rattfyllot har haft bilen några veckor! Dra mig baklänges, under den svarta fyllekörda Saaben, om du måste. Bara jag slipper läsa skiten någonsin igen. Och nej, jag hade inte uppskattat den mer när jag var 18 bast, jag hade blivit lika förolämpad då. Jag har aldrig varit varken utvecklingsstörd eller iq-befriad, nämligen.
Vill du, men det vill du INTE, kan du beställa boken gratis (!) från Trafikverkets hemsida.
På fredag ska jag och Ludde gå Riskettankursen och diskutera detta litterära självmord i grupp. Jag ska även fungera som tolk. 3,5 timmar med ett gäng ungdomar som kommer att säga att det var en bra och tänkvärd bok. Jag dör!
Och varför delar de ut denna poor excuse for a book till körskolorna, som sedan använder den som kurslitteratur till riskutbildningen, den s.k. Riskettan? Vad tar de mig för? Vad är det för sjuk värld vi lever i? Hur gick det till, när hon skrev en bok, blev publicerad och skrattade hela vägen till banken? Vilket as. Jag har aldrig känt ett så stort mått av missunnsamhet, aldrig läst något så evinnerligt dåligt.
Budskapet - don't drink and drive - hade gått fram bättre om de bara hade delat ut knappar att fästa på rockslaget till alla kursdeltagare, så hade vi kunnat sitta och stirra på dem istället under de 40 minuter det tog att läsa den sämsta boken som skrivits i världshistorien. Läser man boken från helvetet blir man ju mer uppretad av det vidrigt torftiga språkbruket än det faktum att tjejen i boken kört ihjäl en fjortis med fyra starkcider innanför västen.
Jag var tvungen att läsa med rödpenna, så vidrig var den. Bitvis visserligen grammatiskt korrekt, men så tråkiga, enformiga, dåliga, förutsägbara, klyschiga, tomma, bombastiska formuleringar att man undrar var korrekturläsaren befann sig under genomläsningen, förmodligen i en haschpsykos. Detta är mitt sätt att bearbeta den traumatiska upplevlesen det innebar att läsa en så fruktansvärt usel text. Ett annat alternativ vore att gå och hänga sig.
Här kommer några väl valda exempel på hur en riktigt dålig "författare" formulerar sig, saxade direkt ur världens sämsta "bok":
Den kalla höstkvällen är fylld av technomusik och glada ungdomar som skålar med varandra
Han ska dyka upp vid 8-tiden med lite saft från Systemet som han så glatt uttryckte det
Jag drar på mig den alldeles för tajta jeanskjolen med strass på fickorna och det svarta linnet från HM
De skrattar och kramar mig omvartannat.../...berömmer mammas val av gardiner
Med ivriga tag åker kapsyler av och jag tar giriga klunkar av den 4,5-procentiga cidern
Trädgrenarna skrapar mot fönsterrutan och påminner om en skräckfilm
Jag hade ställt en stor röd hink vid soffkanten för hjälpsamhetens skull
Min korta kjol åker upp och jag drar febrilt i den
E-Type är vår favorit och skivan finns alltid tillgänglig i handskfacket
De andra tjejerna sjunger med till musiken, det låter som en ostämd fiol och jag skrattar gått åt dem
Den ekande tystnaden av ett liv som just förspillts gör mig illamående
Plötsligt rycks bildörren upp och mannen i uniform, som jag sedan uppfattade var polis står synlig
Han nickar och försvinner sedan från min synvinkel
Aldrig i mina vildaste drömmar kunde jag se detta scenario framför mig
Vi passerar "Aurora" där kvällen skulle ha slutat i skratt och roliga skämt
Du ska undersökas ifall du skadade dig i krocken
Det känns som hela himlen trycks ner mot mig, mitt bröst känns tungt och hårt
Det doftar gott ur ugnen där det tidigare lagats mat för hela slanten
Jag som inte trodde jag kunde gråta en enda tår till
Hennes perfekt filade naglar plockar lätt bland de plastiga materialen och nålen
Hennes dotter är en ängel nu, hon behövs uppe i himlen
Med snabba kliv är jag framme vid dörren och kastar mig i deras armar
Illamåendet stegras och till slut väller spyorna ut ur mig
De behöver väl all frisk luft de kan få efter denna pärs
Naken ställer jag mig och det varma vattnet träffar min mörbultade kropp. Jag vrider kranen ännu mer och den brännande hettan är underbar
De hade blivit väldigt förskräckta när allt blev ett faktum och när de såg sin dotter
Men tiden hade gått fort och plötsligt hade hon växt upp till en ung kvinna
Jag vaknar med ett ryck, det känns som någon sticker en kniv i hjärtat, smärtan är fruktansvärd
Vilka jävla vänner! Jag hatar dem!
Plötsligt ringer telefonen. Eva går sakta dit, undrar vem det kan vara.
Maten smakar underbart och jag sliter med kniven och gaffeln för att snabbt få upp maten till munnen
Mina chanser till ett normalt liv igen är bortblåsta
Innerst inne så förstår jag att varje dag kommer bli en otrolig plåga
Telefonkatalogen lyser gul i hennes händer när hon lyfter upp den från hallbordet
Täcket gömmer hennes kropp men kan inte dölja hennes snyftningar som fortsätter i stora gråt
En ringande signal ekar i huset, jag förstår att det är telefonen
Alla åren som socialsekreterare har gjort henne stark, hon är en kvinna med skinn på näsan
Ibland önskar jag att jag ska vakna upp, bli väckt av Jonas som ringer och säger att det är fest
De stora svarta bokstäverna lyser mot mig
Telefonen ringer, signalerna borrar sig in under mitt skinn
Pappa springer mot telefonen, rycker ut jacket med starka armar
Med ett ryck vaknar jag i samma svettiga lakan
Olyckan har fått tiden att gå så fort, det tidigare livet känns som ett minne blott
Jag lutar huvudet mot pappas starka axlar, känner tryggheten värma mig
En ny sång spelas, den är väldigt vacker. Handlar om gröna ängar, sol och allting vackert. Det är nog paradiset
Jag har länge vetat att brevet skulle dimpa ner i brevlådan en vacker dag
För någon vecka sedan besökte polisen mig, det var en stor karl med breda axlar och grov mustasch
Jag har försökt så gått det går att gå vidare
Vi förstår alla vad som kommer att vänta oss
Man kan inte rymma från sina handlingar, det som är gjort är gjort
Folk stirrar på mig, hälsar inte utan bara stirrar. Tänk om blickar kunde döda
Jag rannsakar mig själv, vet att jag måste erkänna. Jag har gjort ett stort misstag!
Tänk om man kunde få vakna nu och förstå att allt bara är en ond dröm...
Om hon finns där uppe någonstans är hon Guds vackraste ängel
Livet har tagit en fruktansvärd vändning, något som jag vet kunde stoppas. Hade jag aldrig kört rattfull hade detta aldrig behövt hända
Känslorna borrar sig in i min själ, lämnar brännmärken och smärta till mitt lidande
Bara en sån sak att E-Type alltid finns tillgänglig i handskfacket - när fan är boken skriven, 1993 kunde man tro, men svaret är 2007. Och alltid - rattfyllot har haft bilen några veckor! Dra mig baklänges, under den svarta fyllekörda Saaben, om du måste. Bara jag slipper läsa skiten någonsin igen. Och nej, jag hade inte uppskattat den mer när jag var 18 bast, jag hade blivit lika förolämpad då. Jag har aldrig varit varken utvecklingsstörd eller iq-befriad, nämligen.
Vill du, men det vill du INTE, kan du beställa boken gratis (!) från Trafikverkets hemsida.
På fredag ska jag och Ludde gå Riskettankursen och diskutera detta litterära självmord i grupp. Jag ska även fungera som tolk. 3,5 timmar med ett gäng ungdomar som kommer att säga att det var en bra och tänkvärd bok. Jag dör!
Förkylt
Jag har en snorig, hostig bäbis. Och en småsnorig natthostare på dagis.
Min man, som ju är från betydligt sydligare breddgrader, anser att det är farligt att 1. gå ut 2. bada badkar när man är förkyld.
Detta skapar ett visst mått av konflikt. Vi tycker olika. Vi lutar oss på helt skilda forskningsresultat. Jag vet så klart att jag har rätt.
Men varje gång jag badar eller går ut med ett snorigt barn och det sedan hostar får jag minsann höra att det är mitt fel att hostan är ihållande. Då blir jag trött.
Ni svenskar kanske klarar det där, men dessa barn har brasilianskt blod, de är känsliga blommor.
Hävdar han.
Jag menar att lite frisk luft, självklart i väder efter kläder, har ingen dött av. Eller ett badkarsbad när man är lite snorig för den delen. Det är ju befängt!
Nu går vi till dagis. Klädd såhär är hon. Elegant.
Min man, som ju är från betydligt sydligare breddgrader, anser att det är farligt att 1. gå ut 2. bada badkar när man är förkyld.
Detta skapar ett visst mått av konflikt. Vi tycker olika. Vi lutar oss på helt skilda forskningsresultat. Jag vet så klart att jag har rätt.
Men varje gång jag badar eller går ut med ett snorigt barn och det sedan hostar får jag minsann höra att det är mitt fel att hostan är ihållande. Då blir jag trött.
Ni svenskar kanske klarar det där, men dessa barn har brasilianskt blod, de är känsliga blommor.
Hävdar han.
Jag menar att lite frisk luft, självklart i väder efter kläder, har ingen dött av. Eller ett badkarsbad när man är lite snorig för den delen. Det är ju befängt!
Nu går vi till dagis. Klädd såhär är hon. Elegant.
Monday, October 10, 2011
"Man lär inte för skolan, utan för livet"
En sjuk sak vi diskuterade häromdagen på dammiddagen: Ämnet Barnkunskap.
Den som är född efter 1982 vet inte vad jag snackar om, men det är alltså ett SKOLÄMNE man hade på HÖGSTADIET som är mest känt för BADNING och BLÖJBYTEN på DOCKOR.
Det fanns en lärobok i ämnet som jag skulle ge en hundring eller två för att hitta (kanske ligger den i det vita skåpet hemma i mitt flickrum, jag ska fanimig rota) - den måste ju vara helt sjuk!
Här snackar vi alltså om 13-14-åriga finniga ungdomar som knappt vågar säga flaskhals, oskulder hela bunten och den sista tanken de har är att det kanske ändå möjligtvis finns på kartan att man en dag ska skaffa barn. Dra den om rödluvan, vi var ju för fan okyssta hela bunten!
Okej för sexualkunskap, det köper jag, om än det var pinsamt, men BARNKUNSKAP. Tror du jag mindes ett skit när jag cirka 17 år senare klämde ut min första unge? Tror du för den delen att jag hade haft nytta av kunskapen? Dra mig baklänges!
Men kärringen som höll i ämnet, henne minns jag mycket väl. En kryllhårig hagga med ett manshat större än en sverigedemokrats muslimdito. Hur hon jämt skulle KRAMAS med flickorna, men RYTA åt pojkarna som ju inte fattade ett skit, som inte hade det rätta handlaget med "BÄBISEN", vad äcklig hon var men hur man lät henne hållas för att man ville ha betyg därefter.
Ibland tänker jag att det vore gött med en tidsmaskin, så att man kunde resa tillbaka till högstadietiden och visa var skåpet faktiskt skulle ha stått, att gammal är äldst och vem som egentligen var tuffast i klassen (jag). Den första jag skulle åka tillbaka och knäppa på näsan vore den där jävla Barnkunskapsfittan. Och så Ian Clark förstås, som kom fram till mig en gång i sjuan, synade mig länge och väl tills jag började skruva på mig av genans, röd i hela nyllet, varpå han sa, och han lät som han verkligen menade det: "Fy fan vad ful du är!". Så golvar man en fjortis, så sågar man en tönt vid fotknölarna.
Jag hade femma i Barnkunskap btw. Vilken hora jag var. Alla pojkar hade högst trea.
Högstadiet var på många sätt en vidrig tid.
Poker i Torson, Nationalekonomi....och Alfapetragg
Min bror har figurerat i pressen: En spelare räknar alltid med oddsen. Pokerspelaren som flyttade till Turning Torso, som är typ coolast i hela världen.
Och likaså min syster, Nationalekonomen, experten som uttalade sig i DN Näringsliv om biobränslen. Ingen fattade ett skit vad hon snackade om, iallafall inte jag, men aj vad impade vi var. Hon har även skrivit en bok. Om jordbruk, tror jag. Sjukt kunnig.
Och vilka stolta föräldrar!
Men så har vi det svarta fåret. Lillasyster the yster som bara tramsar och fanimej kärnar smör i ostystaren. Har väl som bäst figurerat på en gruppbild i tidningen Arbetet någon gång på 80-talet, när min klass på Mårtenskolan vann en "Stoppa Sabbet"-kampanj (det var inte ens jag som lämnade in det vinnande bidraget).
Tills nu då. När min högskoleexamen (nåja) äntligen kommer till användning och jag också får uttala mig såsom den simpla skojare till expert jag är. Wordfeudraggningsexpert. Det är jag och en "Dejtingcoach" som får komma till tals. Mest jag, för jag säger ju de mest klockrena saker.
Facinerande att det är så man bygger upp en artikel i ett av Sveriges främsta nyhetsorgan, för det måste ju SVT sägas vara. Man googlar fram en donna med skojblogg och ber henne uttala sig såsom den självutnämnda expert hon är. Snyggt draget i slipstenen, tycker jag själv och får småhybris.
Nu är du väl stolt över mig också, mamma?
Och likaså min syster, Nationalekonomen, experten som uttalade sig i DN Näringsliv om biobränslen. Ingen fattade ett skit vad hon snackade om, iallafall inte jag, men aj vad impade vi var. Hon har även skrivit en bok. Om jordbruk, tror jag. Sjukt kunnig.
Och vilka stolta föräldrar!
Men så har vi det svarta fåret. Lillasyster the yster som bara tramsar och fanimej kärnar smör i ostystaren. Har väl som bäst figurerat på en gruppbild i tidningen Arbetet någon gång på 80-talet, när min klass på Mårtenskolan vann en "Stoppa Sabbet"-kampanj (det var inte ens jag som lämnade in det vinnande bidraget).
Tills nu då. När min högskoleexamen (nåja) äntligen kommer till användning och jag också får uttala mig såsom den simpla skojare till expert jag är. Wordfeudraggningsexpert. Det är jag och en "Dejtingcoach" som får komma till tals. Mest jag, för jag säger ju de mest klockrena saker.
Facinerande att det är så man bygger upp en artikel i ett av Sveriges främsta nyhetsorgan, för det måste ju SVT sägas vara. Man googlar fram en donna med skojblogg och ber henne uttala sig såsom den självutnämnda expert hon är. Snyggt draget i slipstenen, tycker jag själv och får småhybris.
Nu är du väl stolt över mig också, mamma?
Känd från TV
I egenskap av Wordfeudraggningsexpert har jag nu uttalat mig i pressen:
SVT.se
Tuffast i kommunen? Svar ja.
SVT.se
Tuffast i kommunen? Svar ja.
DBS - betyder Döden Bakom Styret
Tjofaderittan, se upp i backen, här kommer jag. Av anledning ingen kan veta tyckte jag att det var hett att fotografera mig själv när jag cyklade hem i lördags natt. Min gissning är att jag ville testa Ray:ens dåligtljus-funktion i kameran. En annan teori kan vara att jag inbillade mig, för stunden och i salongsberusningens hetta, att jag var cool och tuff.
Vän av ordning kan vända sig mot de faktumen att jag a. cyklade berusad b. med bara en fungerande lampa c. och i detta tillstånd tog kort i farten. Det kunde ju slutat hur som helst!
Nu slutade det ju bra - med att jag stövlade in hos mamma Eva i bara trosorna för en kopp te vid 1-draget, för att sedan rulla hem under mer ordnade cykelformer.
Min cykel är nämligen en King, vilket gör mig till köng. Skulle jag rattat en dansk DBS hade saken vart en helt annan biff.
Alla mår dåligt
Livet är ett helvete. Grymt, grymt sa grisen. Det är vad som förväntas att man ska tycka. Det är ett helvete att vara småbarnsförälder, att åldras, att jobba, att vara stressad och att ha en relation. Man måste jobba på relationen. Man måste jobba med sig själv. Alla mår dåligt.
Det är utgångspunkten du har att jobba efter. Normen är att livet i allmänhet är piss, med en kass relation och jobbiga ungar. Det säger alla tidningar, bloggar, kompisar. Så får du bättre självkänsla! Så går du ner 2 kilo på en vecka! Så får du en rivstart/nystart i ditt trötta kärleksliv! Så orkar du med skiten!
Att jag anser mig nöjd med tillvaron, ja faktiskt lycklig, det är inte bara provocerande, utan även chockerande. Förmodligen ljuger jag. Åtminstone för mig själv. För det går inte att ha en vacker och kärleksfull relation när man också har småbarn, får jag veta. Förälskelsen är ju borta! Man har ju inte tid och plats att ligga! Ligga bör man, annars dör man. Iallafall dör kärleken. Sägs det.Det är utgångspunkten du har att jobba efter. Normen är att livet i allmänhet är piss, med en kass relation och jobbiga ungar. Det säger alla tidningar, bloggar, kompisar. Så får du bättre självkänsla! Så går du ner 2 kilo på en vecka! Så får du en rivstart/nystart i ditt trötta kärleksliv! Så orkar du med skiten!
Men jag är nöjd. Jag gillar mitt liv, min man, mina barn, mitt analkande jobb, mitt hus, min soffa, min mamma, mina kompisar, min humor, min kropp (nåja), mitt intellekt, min härligt sarkastiska och cyniska inställning. Visst, jag är anspråkslös - jag kräver inget, jag behöver inget mirakulöst städat hem och en massa prylar och nya plagg och skor, jag måste inte bekräftas ständigt av andra människor, för jag tycker att själv är bäste dräng, att jag vet bäst. Jag är, som det så löjligt heter, nöjd med det lilla. Jag gillar att skratta, så enkelt är det. Och då är det ju en jävla tur att jag själv är så skojig. Jag skrattar ju för fan åt mina egna tankar.
Jag vill inte ha så förfärligt mycket action. Dagens happening får mycket väl vara att gå till Ica. Jag tycker det är skönt att rulla tummar istället för hatt, att ha skruvat ner förväntningarna är sjukt befriande. Jag har fått min beskärda del av äventyr, cp-fylla, social samvaro och ungdomlig galenskap - jag är så jävla nöjd med att sitta på min kammare med mina snygga barn att det är rentav skandalöst.
Wednesday, October 05, 2011
Dagens horskåp
I mitt horskåp idag kan jag tänka mig att det stod:
En flaska sugenhet
Ett paket självförtroende
En kvarts butelj can-do attitude
En liter stabilitet
Ett kilo lojalitet
Bara en liten klyfta sjuk humor
och en knivsudd pinsamhet (det var när jag ryckte upp toalettdörren för en pissande kille)
Farbrorn ville inte ens se mitt i väskan ihopskynklade cv, utan litade helt på mina goda referenser och min ärliga, snygga uppsyn.
Welcome back, sa dom, och kysste (nästan) mina fötter. Åtminstone fick jag en låda sushi. Och löfte om nytt kontrakt. Inte illa pinkat på en onsdag.
Ich bin zufrieden.
En flaska sugenhet
Ett paket självförtroende
En kvarts butelj can-do attitude
En liter stabilitet
Ett kilo lojalitet
Bara en liten klyfta sjuk humor
och en knivsudd pinsamhet (det var när jag ryckte upp toalettdörren för en pissande kille)
Farbrorn ville inte ens se mitt i väskan ihopskynklade cv, utan litade helt på mina goda referenser och min ärliga, snygga uppsyn.
Welcome back, sa dom, och kysste (nästan) mina fötter. Åtminstone fick jag en låda sushi. Och löfte om nytt kontrakt. Inte illa pinkat på en onsdag.
Ich bin zufrieden.
Tuesday, October 04, 2011
Så flörtar du i Wordfeud
Glöm alla ostiga dejtingsiter. Nu kan du flörta och skaffa ragg via Wordfeuds chatfunktion. Det är tydligen vanligt, det kan du googla dig till om du inte tror mig. Står det på Google så är det sant, det vet alla. Finns man inte på Google så finns man inte alls.
Du tror du ska ta en match Alfapet i all enkelhet. Du väljer random opponent. Och vips ploppar det upp en "mörk, stilig främling" - det ser man ju på miniatyrbilden om inte annat. Och vad intellektuell han verkar, i orden han väljer. Eller?
En gång var det dock en skojare jag spelade med som inledde skarpt med att lägga H_O_R_A. Det kändes inte så fräscht. Annars är det ju helt ok att lägga snuskord, bara det ger många points. Jag har själv lagt R_Ö_V för 29 poäng. Jag är dock ingen hora, skulle inte lägga K_U_K för sex (ballaste ordvitsen ever, I know).
Men jag chattar inte gärna i WF om annat än det som gäller själva spelet. Sån är jag, mitt på det torra och la-di-da, ingen lust, inget att förtälja och vill inget veta, sån är jag.
Det är intressant också, vilket jag märkt i sociala sammanhang jag befunnit mig i nyligen, att man inte längre säger att man ska lägga till varandra på Facebook, utan "Vad har du för användarnamn i Wordfeud?" Ullaguran så klart, vad annars.
Och på kvällarna ligger jag och min man bredvid varandra i bädden och spelar WF, fy farao va rumanteskt det är. I_D_I_O_T sa han till mig igår, men det var nog bara på skoj.
Den natten kramades vi extra länge.
Du tror du ska ta en match Alfapet i all enkelhet. Du väljer random opponent. Och vips ploppar det upp en "mörk, stilig främling" - det ser man ju på miniatyrbilden om inte annat. Och vad intellektuell han verkar, i orden han väljer. Eller?
En gång var det dock en skojare jag spelade med som inledde skarpt med att lägga H_O_R_A. Det kändes inte så fräscht. Annars är det ju helt ok att lägga snuskord, bara det ger många points. Jag har själv lagt R_Ö_V för 29 poäng. Jag är dock ingen hora, skulle inte lägga K_U_K för sex (ballaste ordvitsen ever, I know).
Men jag chattar inte gärna i WF om annat än det som gäller själva spelet. Sån är jag, mitt på det torra och la-di-da, ingen lust, inget att förtälja och vill inget veta, sån är jag.
Det är intressant också, vilket jag märkt i sociala sammanhang jag befunnit mig i nyligen, att man inte längre säger att man ska lägga till varandra på Facebook, utan "Vad har du för användarnamn i Wordfeud?" Ullaguran så klart, vad annars.
Och på kvällarna ligger jag och min man bredvid varandra i bädden och spelar WF, fy farao va rumanteskt det är. I_D_I_O_T sa han till mig igår, men det var nog bara på skoj.
Den natten kramades vi extra länge.
Sunday, October 02, 2011
Första oktober 2011
Värt att notera - lördagen den första oktober 2011, befann vi oss på STRANDEN i BJÄRRED, SKÅNE, SVERIGE, en av oss iklädd BADDRÄKT. Och vi gick till och med i VATTNET.
Förtydligande: Den första oktober 2011 var alltså en SOMMARDAG.
Peltokungen och jag
Jag frågade min man om han tyckte att jag skulle photoshoppa bort mina rynkor. Det tyckte han inte. Retorisk fråga kanske, men jag tror han på riktigt tycker jag är snyggast i kommunen som jag är. Joråsatt.
Här är vi. Pelto och Ullaguran i egna höga personer. På en bänk på Stortorget i Fredags kväll, med vin i småbuteljer direkt från systembolaget. Ingen behövde visa legitimation, btw. Men fy fan vad trevligt och ungdomligt det var. Vi gick även till engelska puben och drog i oss pints, blev luriga och ljög ikapp. Daten avslutades, oklart vems beslut det var, alldeles säkert mitt, med att köpa cirka ett kilogram lösgodis per gubbe. Pelto betalde så det drabbade ingen fattig (varför lät jag henne göra det, min snåle fan?), varpå jag cyklade hem till mitt föräldrahem och öste nattgodis på min gamla kärnfamilj, och babblade säkert en och annan papegojadikt också, det är lite så jag jobbar.
Extra kul att stiga upp i ottan nästa morgon, först för att mata bäbis, sedan för att agera flyttkarl åt fröken Carl. Aktarej vad osnygg jag var då, i mitt svettigaste anlete och med glasögat på svaj. En gammal fylleandedräkt och en ostig armhåla som bonus. Jag kan tänka mig att min gamla flamma, vars lägenhet min brolla flyttade in i, tänkte att det var jävligt synd att man gjorde sig av med den heta potatisen. Or not.
Här är vi. Pelto och Ullaguran i egna höga personer. På en bänk på Stortorget i Fredags kväll, med vin i småbuteljer direkt från systembolaget. Ingen behövde visa legitimation, btw. Men fy fan vad trevligt och ungdomligt det var. Vi gick även till engelska puben och drog i oss pints, blev luriga och ljög ikapp. Daten avslutades, oklart vems beslut det var, alldeles säkert mitt, med att köpa cirka ett kilogram lösgodis per gubbe. Pelto betalde så det drabbade ingen fattig (varför lät jag henne göra det, min snåle fan?), varpå jag cyklade hem till mitt föräldrahem och öste nattgodis på min gamla kärnfamilj, och babblade säkert en och annan papegojadikt också, det är lite så jag jobbar.Extra kul att stiga upp i ottan nästa morgon, först för att mata bäbis, sedan för att agera flyttkarl åt fröken Carl. Aktarej vad osnygg jag var då, i mitt svettigaste anlete och med glasögat på svaj. En gammal fylleandedräkt och en ostig armhåla som bonus. Jag kan tänka mig att min gamla flamma, vars lägenhet min brolla flyttade in i, tänkte att det var jävligt synd att man gjorde sig av med den heta potatisen. Or not.
Subscribe to:
Posts (Atom)