Oxford vann för övrigt det där jävla båtracet

Det är ju som bekant bara tråkiga människor som har tråkigt. Därför lät jag Fröken P övertala mig att resa med till världens ände, aka Putney på Söndagseftermiddagen. Här skulle nämligen ett båtrace gå av stapeln, och det skulle bli så mysigt - och så skulle vi träffa Emma och hennes gäng.

Redan i tunnelbanan ner började farsen. Det är ju ofta så att om folk i allmänhet inte vore så oerhört cp-skadade vore tillvaron enklare att bära och njuta av. Men i Kentish Town hoppade ett stort gäng överförfriskade utklädda pellejönsar på tåget och luktade sprit ur de högljudda munnarna. En satte sig bredvid Sara P och somnade nöjt mot hennes axel. Han var nog inte lika nöjd när han vaknade och märkte att han hade vält över sätet då Frk Snygg lämnade honom åt hans sliriga öde. Och därtill hade hans vänner övergett honom redan vid Leicester Square. Läckert att ha en bäbis i bäbisbjörnen i detta tåghelvete var det inte.

Det tog väl ett par timmar i Söndagstrafik att komma fram till Putney, där det inte alls var mysigt och söndagslojt. Självklart hade de engelska överklassungarna sett båtrace-evanemanget som ännu en ursäkt till cp-fylla och burkölsdrickande på gatan - skräp skall kastas, rop skall skalla, fy fan vad ball vi har det, fly mig ett drag på din joint. Och där kom vi hela vägen från norr och fick plöja oss fram bland horderna av halvfyllon och medelålders båtkärringar i hatt. Det förbannade båtracet var dessutom redan över, men det var ju skitsamma.

Självklart blir tant som inte gillar folksamlingar lack, vilket ett par ynglingar som råkade knuffas när dom gick förbi fick smaka på. En räckte jag helt sonika fuck-finger till - tänk dig en donna med bäbis i magselen som räcker finger, det är mig en vacker syn och något att vara stolt över. En annan skrek jag Ditt jävla aphelvete till och även om man inte förstår svenska kan man ju gissa på tonfallet och väsandet mellan ihopbitna käkar att jag inte menade väl.

Man får väl skylla sig själv om man ger sig ut på äventyr, men som tur var är jag och Sara P rörande överens om att allt blir mycket roligare om man klagar, och lite gnäll har ingen dött av.

Och till slut hittade vi den vackra Emma Falk med den lilla munnen och det långa hårsvallet, och så fick vi gå till en vinbar och äta ungefär den godaste Sunday Roasten någonsin och dricka lite rödvin och må bra.

Hem kom vi också, och det var nästan det bästa på hela dagen.

Och Lilla var glad nästan hela tiden, en oerhört trevlig människa den där Lilla.