Dagens gästbloggare is Ninadockan: Best of Ulla del 1 - Han kallades för Trams

Det va en vacker lördagseftermiddag, jag vill minnas att det var vårligt och skönt, dagen då vi på pin kiv förbryllade en ung man och nästan skaffade Ulla en het dejt, i sann busringningsanda.

Mannen i fråga var en före detta flamma till undertecknad, en man utan haka som kallades för Trams, han hade pipig tjejröst och bar sammetskavaj, en riktig hit med andra ord. Veckan innan hade jag sett just denna gamla flamma riktigt i gasen, vindögt vajandes runt på Monarkens dansgolv. När vi nu denna lördagseftermiddag satt i gamla miniköket på Royal College Street och åt Spaghetti med Köttfarssås, fick jag en snilleblixt till bus och bad Ulla ringa upp just denna unge man som kallades for Trams, och påminna honom om deras möte veckan innan på Monarken, samt undra om han inte ville ses igen? Naturligtvis hade Ulla inte ens varit på Monarken just denna afton, men det va ju så skojigt att den vid det tillfället överförfriskade unge mannen säkert inte skulle minnas varken det eller annat från den kvällen. Nej, mindes gjorde han ju inte, det erkände han, han var idel frågor - hur ser du ut, vart jobbar du, vad heter du nu igen.... nej, kan inte komma ihåg tyvärr sa han, så va samtalet över. Vi skrattade gott och åt upp Spaghettin samt gjorde oss iordning for att gå på uteservering och Camdenrunda.

Klockan blev väl ungefär 6-7 om kvällen, då vi glada i hatten satt pa Edinboro Castles uteservering och Ullas telefon plötsligen ringde med okänt nummer. "-Hallå?" svarade Ulla tveksamt. I luren fanns Trams. Han hade rannsakat sitt minne och kom nu mycket väl ihåg "mötet" helgen innan, skulle det inte va trevligt med en drink i dagarna? Ho ho ho, tjöt jag i förtjusning över lurendrejeriets plötsligt underhållande twist, medans Ulla själv började bli lite olustig, hon hade ju pojkvän, hon ville väl inte ha Tramserier ringandes i luren vid olämpliga tillfällen, och kände sig väl lite skyldig över att ha grundlurat den stackars okände unge mannen som hon aldrig tidigare fatt äran att träffa. Vi fick således styra av dejten, jag fick erkänna att det var jag som låg bakom buset, men ett gott skratt fick vi oss under busets gång. Veckan efter sprang vi på den gode Trams på den Gode Mixern, Ulla fick äntligen äran att skaka hand, och även om den unge mannen skakade sårat pa huvudet över busets grymhet, att han hade blivit sa grundlurad i sin kärleksdesperation och av ett gäng svenska tjejer till på köpet, dock kunde han inte låta bli att även dölja ett litet smajl över finurligheten! Jag tycker fortfarande att det är en av dom bästa busringningarna sen jag och Lovisa modell äldre kopplade ihop två av våra mellanstadielärare sent om en fredagkväll någon gång på 90-talet, eller när Sabrina fick prata med sin drömkille. Håller ni inte med om att Ulla e kul?