Mamma Mu

På Söndag är det Mother's Day. Nu tror jag ju inte att jag kommer att få någon uppvaktning, trots att jag ju borde storfira min första Mors Dag som mor, men det lär inte min dotter inse. Med anledning av detta påfund ser kommers-tomten ännu en chans att suga ut gemene man och hans dåliga samvete. Nu gäller det att köpa något fint till lilla mamma. Du älskar väl din mamma? Du vill väl att hon ska veta att du uppskattar henne? 

Under dagens televisionskonsumtion har jag således bombarderats av förslag vad man bör köpa till sin mamma i varje reklampaus. Och det som verkar vara grejen att ge framför andra är en CD-skiva. Och inte vilken CD-skiva som helst, utan en färdig compilation med låtar som kan passa en mamma. För alla mammor gillar ju samma musik, eller hur. De gillar Ronan Keatings superhit When you say nothing at all, Angel med Robbie Williams och Spice Girls Mama. För den lite äldre mamman klämmer man in Stevie Wonder, Shirley Bassey och Rod Stewart. En svensk variant skulle förmodligen innehålla Bo Kaspers Orkester. Någon gammal ballad med Magnus Uggla. Den typen av bitar och artister. Eftersom mammor tydligen är ostar så ska de gilla ostig musik. 

Jag har själv lagt en generös skiva gorgonzola på min skivtallrik sedan jag klämde ut, man gör alltid så. Eller hur. Eller inte.

Vem fan vill köpa färdigmixade CD-skivor i dagsläget ändå, som någon tjomme på EMI/Sony/Universal har suttit och filat ihop på sin smörkärnare? Ska du prompt ge mamma musik i present är det väl 36 ggr mer värt om du själv har valt låtarna som du tror morsan ska uppskatta. Du kan väl bränna själv och rita eget omslag till lilla mamsen, om du inte är alltför cp-skadad.

Jag och Lilla lyssnar tillsammans på Lilla Allen, och jag bestämmer vad hon ska gilla. Inte tvärtom.