Nya tider, nya strider

Lucky me, kan man tycka. Välkommen hem till Sverige där snön lyser vit på taken. Av alla dagisungar är det bara min som är vaken. Serverat på silverfat fick så Ulla-Bella sekreterare ett jobb att gå till.  Headhuntad liksom. Våga bara klaga.

Jag klagar inte. Hör du någon klagosång, rister det i Jerusalems mur? Nej, jag tänkte väl det. Jag berättar bara roliga saker,  sån är jag.

Jag har fått en skitfräsig telefon, bara en sån sak. Köp den om du vill vara modern. Icecream Sandwich är det som gäller för tillfället, inget annat. Det är alltså Android 4.0, men fattade du inte ens det så kan du lika gärna ysta vidare med din gamla Nokia 3310 eller vad det nu kan vara för motsvarande skit du bär runt på och kommunicerar med. Eller om du är typ Sveriges tråkigaste människa och har en iphone, för "alla har ju det och då måste det ju vara bra".

Sedan vet jag inte om det kan vara så att jag skriver väldigt förutsägbart, men det här med att ha installerat SwiftKey på min telefon, gör att jag i princip bara behöver skriva en eller två bokstäver i varje ord, sedan fattar maskinen vad jag vill skriva. Helt sjukt bra, om du frågar mig, vilket du ju alltid gör. Förutom när man vill svära så klart, då fattar maskinen inte alls ingenting. Den är väl kristen eller nåt annat töntigt. Men den lär sig ju. Av mig, av den smarta verbala. Snart är den en ny extra hjärna,  älskar't.

I övrigt jobbar jag med det spännande projektet att lära min bäbis att gå. För det tänker jag att man bör kunna när man börjar dagis vilket ju denna lilla människa gör om en dryg månad. Idag har hon stått helt utan stöd,  ungefär tre sekunder i stöten. Snyggt!  Fast mest blir jag lite skraj när jag tänker på framstjärten och dagis, för hallå. Det är ju min lillaste bäbis vi pratar om, inte någon skolmogen unge vilken som helst. Hon har ens inga tänder, dricker helst mjölk, och då menar jag inte komjölk utan Nestlés. Lilla lillaste.

Flott besök idag av en höggravid snygging som fick med sig stora delar av vår gamla avdankade garderob i storlek 56. Och ett lass pannkakor i magen, som extra utfyllnad. Snart har nog alla jag känner barn, de som inte har är förmodat ledsna, omedvetet eller medvetet, över detta.

Och med dessa hårda ord kastar jag in handduken för idag, sover gott om natten och vaknar snygg och redo för sällskapsspel två våningar ner imorgon eftermiddag. Först ska jag bara lära en bäbis gå, piece of cake,  ge mig en morgon, jag ger det en dag.