Operation äckelpäckel

Fatta grejen. Efter trippen till urskogen var jag alldeles lerig på benen, som nån slags ofrivillig bondmora som gått och knegat i gyttjan. Jag vaskade lätt och ledigt av mig på Flavios toalett - men kommer sedan ut med en svart grej och blod på benet.

Vad fan är det här, säger jag och börjar krafsa.

Men brasilianarna börjar larma: Nej, nej, nej, riv inte! Den sitter fast! Den suger på dig! En spindel, uma aranha, säger de att det är.

Så klart är det inte en spindel, det är en vidrig vedervärdig fästingjävel, som stannat till på benet för att suga lite extra mumsigt svenskt blod, på väg till ljumsken, tacka fan i det katolska hemmet att han inte hann dit. 

För det var min svärfar som sedermera opererade mig med en pincett, bara en sån sak. Jag vågade inte titta. Lite som när man får en spruta hos farbror doktorn, jag tittar aldrig. Vill inte se hur jag själv åderlåts. Andras blod, eller mensblod, visst, det kan jag ta, men mitt eget, nej tack, inte titta, puts ajöss, sopa under mattan.

Så vred han loss kraken innan den ens hunnit bli stor och svulstig av mitt blod, och kvar finns ett märke som vittnar om det fruktansvärt äckliga som försiggick på min vad. Jisses jävlar vad jag hatar parasiter.