Du tar en näve grus, kastar gruset upp i luften några gånger - så många gånger som det tar att säga "Hur många barn får jag när jag blir stor?". På sista kastet vänder du händerna och ser hur många småstenar du lyckas fånga på handryggen. Det är det antalet barn du ska ha när du blir stor!
Om det vore så enkelt. Om man kunde applicera något liknande på karriärval. Om man t.ex. kunde klunsa om det. Sax - då ska du blir frisör. Påse - blir du arkeolog. Sten - åh, en geolog. Men det funkar inte så.
Däremot ska man helst när man är en 18-20 år veta vad man vill syssla med fram tills pensionsåldern, och sedan dessutom ha disciplin att sätta sig i universitetsskolbänken och intensivt studera just det där man brinner för.
Inte låta distraktionsmoment såsom killar, smink och disko komma emellan. Inte hatta mellan olika ämnen för att man inte vet exakt vad man vill, för att det är så mycket som är kul och intressant, dock inget som är tillräckligt kul och intressant för att man ska vilja fördjupa sig i det. Inte låta sig förföras av nationslivets parallelluniversum, gå på disko flera gånger i veckan, cykla tandemstafett från Göteborg, gå på baler i långklänning. Och absolut inte sticka till London, innan de vimsiga studierna ens var avslutade, inte hamna i alkoholkoma. Inte låta killar, smink och disko ta över tillvaron.
Inte göra som jag.
För då kan du inte klaga sedan när du sitter med över 300 tuss i studieskulder, över 200 högskolepoäng men ingen examen. Även om du jobbar som Ulla-Bella sekreterare. Nej, inte klaga, ta dig i kragen istället, skyll dig själv. Och vill du hjälpa hjälp dig själv, för det är ingen annan som kommer att göra det.
Ok, I hear you. Jag ska. Låt mig först bara komma på vad jag vill bli när jag blir stor.
No comments:
Post a Comment