Kärring vid ratten

Idag har jag kört bil. I snömodd och is. Det isigaste var ändå min mage. Och huvudet höll jag kallt.

Självklart inledde jag som en sopa. Jag menar, starta i en backe,  vem kan det på rak arm? Nej,  där stod jag och rullade både framåt och bakåt, dragläge where art thou, tycktes jag hoppfullt tänka. Men sedan, nästan som magi, släppte jag det krampaktiga greppet runt ratten och tog kontroll över mitt fordon. Iallafall fick jag godkänt på momentet och kan övergå till att öva mig på att backa nästa gång.

Backa runt ett hörn, är inte det farligt?

Det är en lustig paradox med mig att jag samtidigt som jag har väldigt höga tankar om mig själv kan jag emellanåt känna mig sanslöst sopig, misslyckad och cp. Bilkörning är ett sådant område som får mig att känna att jag är lite sämre än genomsnittsmänniskan.

Men det är väl det som är charmen. Annars hade jag kanske varit oklädsamt stöddig.  Man kan ju inte vara bäst på allt.