Frukostdags på hotellet i Ubatuba. Där var jag på stående fot och käkade melon. Där satt Lovisa och mumsade kakor. Och Ludde, som drack kaffe och höll i Isabellas stol.
Vem höll i Isabella?
Ingen. För plötsligt voltade hon ur den cirka en meter höga stolen rakt ner i stengolvet.
Fatta paniken, fatta bilderna som cirkulerade i min chockade hjärna. Hur hon gråter hjärtskärande.
Det springer till en massa välmenande människor. Med is, babyparacetamol, nummer till lokala läkare. Och de babblar, över mitt och min gråtande bäbis huvud, och jag förstår inte vad de säger. Så jag börjar också gråta, vad ska man göra. Lost in translation och så jävla ledsen att min bäbis är skadad.
Fast när jag undersöker henne ser jag att hon är orimligt lindrigt skadad. Lite, lite blod i pannan. Blir bara lite rött runt, ingen bula. Hon dricker några droppar medicin, en droppe per kilo, nio ska hon ha, snyftar jag.
Så snyftar vi färdigt tillsammans, jag och min lillaste, hade vi varit kristna hade vi snackat om änglavakt, nu konstaterar vi kallt att det var en jävla tur att hon voltade och tog emot med en annan liten mjuk kroppsdel innan huvudet slog i.
Och så förbannar vi de synnerligen idiotiskt utformade brasilianska barnstolarna, och använder dem aldrig, aldrig mer.
No comments:
Post a Comment