Ateist OCH monarkimotståndare

Jag hittar en av få brassar som snackar engelska, en pojkvän till en av kussarna. Spännande, tänker jag, dags att konversera.

Han säger: Visste du att er drottning är brasilianska?

Klart jag visste, den strama haggan som fortfarande snackar cp-svenska efter alla dessa år, gift med Sveriges kanske världens töntigaste mest clueless man till analfabet och kåtbock.

Åh vad jag tar i från fotknölarna. Vill jag verka? Men jag gillar verkligen inte monarki, hur vi ska fjäska för, se upp till och betala för dessa losers. Och dessa synpunkter är jag inte sen med att yppa. He got me started.

Och då var steget inte långt till religion. Hur jag skrävlade om att Sverige minsann är en sekulär stat (nåja), att det är därför vi är så framgångsrika, därför vi lyckats undvika krig i så många HERRANS år. Hur religion är ett opium för folket.

Men vadå, säger han nästan i chock, tror du inte på någonting? Är du, och nu har han svårt att ta detta fula ord i sin mun, ATEIST?

Yes, and proud of it.

Sedan pratar vi inte så mycket mer, jag försöker släta över lite genom att säga att folk får väl vara religiösa om de tvunget vill, om de mår bättre av det, men isåfall får de hålla det för sig själva, tro är ju högst personlig, ingen tror exakt som nån annan. Och det höll han med om. Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

När jag kommer hem kollar jag upp grabben på Facebook, as you do.

I hans About Me står det att läsa att han är: 1. Catholic 2. Monarchist.

Jag tänker att han måste ha hatat mig. Tänkt att jag var sänd från djävulen.

En stund senare plingar det i min telefon. Jag har fått en friend request från den katolske monarkiälskaren. Och jag tänker att om vi kan acceptera våra fundamentalt olika syn på livet är nog världen god ändå. Då kan vi leva, i vårat samhälle, på våra villkor.

Friend accepted, thank you very much.