Jag är så härligt osvensk. Jag hatar nämligen snö. Alltså HATAR. Jag ser inga fördelar med ett snötäckt landskap, ingen charm i minusgrader. Jag har inget som helst sug att åka skridskor på en sjö för att sedan läppja på en termoskopp varm choklad som jag håller med mina kupade, vantbeklädda händer. Skidåkning is so 1996, förresten var det väl aldrig själva runtstapplandet på brädlappar som var det ballaste med skidresorna, vem försöker du lura, det var ju gänget, festen, gemenskapen. Sedan att man varken kan cykla eller gå för att vägarna är fulla med isrännor, gör ju inte livet lättare att uthärda. Nej, som jag brukar säga; det ska mycket till för att man inte ska ta livet av sig i februari.
Vissa fånpellar vill ju framhärda att det är vackert och härligt med gnistrande snö, att det är mysigt att mysa med levande ljus och skit. Och barnen, tänk på BARNEN, de älskar't.
Snorig näsa, kyla, förfrusna fingrar, äckliga människor som luktar våt ylle och hostar, vad är det att älska? Nej, om du frågar mig är de lurade, från grund och botten dragna vid näsan. Det finns inget som är kul med vinter.
Och med den inställningen borde jag så klart inte bo i Sverige, herregud jag borde bli utslängd, man får väl ha vett att anpassa sig, vara tacksam (att man lever, att man får vara med).
Men jag känner mig inte glad, kåt och tacksam, som jag borde, I'm sorry.
Jag bara längtar bort, till något annat, eller åtminstone till mars/april när min förfrusna själ äntligen kanske kan tina.
No comments:
Post a Comment