Det går inte så jävla bra för Sverige

Jag har gjort ett och annat avsteg från min nygamla LCHF-livsstil, så skulle man kunna säga.

Vad fan, det var ju rock'n'roll-jigg, klart kärringen ska ha en pint (se bildvisning). Och det vore väl direkt oartigt att inte ta en bulle på fredagsfikat, vore det inte så säg. Att jag sedan tog två behöver vi väl inte uppehålla oss vid, petitesser, pettischmesser, kan jag tycka. Sedan bestämde min man, helt raskt innan han for till ICA, att fredagar råder undantagstillstånd. Då får vi. Svulleri svullera. Jag hann knappt blinka ännu mindre yttra orden 'hello, my name is svullen' (Sue-Ellen) innan han var tillbaka med en 300-grammare med tillhörande Holiday-dippa. Hej tjockis, I love you.

Men annars så. Jag är på rätt köl. Idag har jag inte ens köpt lördagsgodis, give me nu a break, det är tamigibrasan första gången 2012 detta händer. Inte en ynka liten gelégrodjävel har jag fått.

Om jag lider? Om jag lider!

Nej du, inte så värst.

Nästa fredagsmys har jag planerat glassorgie. Med kolasås. Det gäller att ha något att se fram emot här i lilla livet.

Let's go to ICA Tuna

Kärringen hade fan rätt, det är i princip bikiniväder.

Jag hade glömt hur beroende vårt svenska humör är av vädrets skiftningar, eller också var jag för ung, grön och careless när jag bodde här sist. Men nu fattar jag, nu känner jag det. Nu känner jag våren i mig, det är när allting är härligt.

Vårpromenad

Det sjukaste jag sett idag: En tant i sin trädgård iklädd BADDRÄKT. Symptomatiskt för Sverige när temperaturmätaren för första gången visar tio plus, I know, men det såg så bisarrt ut. Och en smula, bara en smula, för kallt för outfiten. Vill hon bli brun eller? Akta så inte 80-talet ringer (igen) och vill ha tillbaka sin bränna.

Påskgris

Lovisa tror att det heter påskgris, och det kan hon få tro. Gulligt ju. På samma sätt som hon tror att det heter nakenfisk. Vem är jag att rätta en modifierad sanning, som faktiskt är bättre än originalet?

I vår påskgris har vi huttat en näve sönderklippta fjädrar och ett fågelbo fyllt med små kycklingar. Snyggt skare va.

Det blir nog aldrig en mystomtig inredare av mig, det blir det inte.

Idag har vi firat Jesu hängning med otjocka släkten, vilket var synnerligen trevligt. Tills en i gänget upptäckte en huvudlus, då gick luften lite ur. Och så började det tokklia på alla. Vidrigheten vet inga gränser. När jag var mellanstadietönt hade jag ett gäng envisa löss i typ ett halvår, jag dör typ äckeldöden när jag tänker på det. Give me a break och dra mig baklänges, will ya.

Usch vad det kliar nu. Aktarej.

35 - när det börjar gå utför

Vem var det som sa det, jo det var så klart min mamma, vem annars, alltid är det hon som säger allt smart och sant.

Såhär:

Innan man fyller 35 kan man fortfarande komma undan som ung. Det är leg på systemet hit, kort kjol dit. Snus, folköl och cigg, utan id kan du glömma att få handla. Det är svårt att avgöra -20, 25 eller 30, vem vet, spela roll pingisboll, vi är väl alla ungdomar.

Men så slår det plötsligt till. Åldrandet. Som en bomb, kniv i ryggen på länsman, blixt från klar himmel.

Är du man, fd pojke, kan du räkna kallt med lönnfetma, håravfall, de sk grå tinningarnas charm och så kråksparkar så klart, dessa jävla kråksparkar grämer iallafall mig mest.

Som kvinna över 35 kan du knappast kalla dig flicka längre utan att framstå som smått patetisk. Flätor går bort, passar så jävla illa till rynkor. Klipp hellre håret i någon slags bob som kan kammas fram över ditt slitna ansikte.

Jag har på allvar börjat fundera på lugg. Det eller nervgift. Som alternativ till att acceptera tidens gång.

Det är någon slags allmän dassighet som drabbar en när man passerar 35. Plötsligt ser man helt enkelt risig ut. Det är inte bara rynkorna runt ögonen, det är hela glåmigheten, förfallet, åldern som obönhörligen tar ut sin rätt. Man kan inte luras efter 35, helt enkelt. Trist men sant.

Häromdagen var det en tjomme på mitt jobb som gissade på att jag var 28. Och jag mitt dumma nöt blev smått förnärmad. Vad fan hade jag väntat mig, 23?

Jag tänker tillbaka på när jag fyllde 30,ojoj-ångesten att nu är jag tant. Mer fel kunde jag knappast haft; året jag fyllde 30 var utan jämförelse det otantigaste i mitt vuxna liv och jag hade väl för fan inte en endaste rynka vid det laget. Legvisning mer regel än undantag, hej vad ball och ungdomlig jag var och vilt gick det till.

Nu inbillar jag ju mig fortfarande rätt ofta att jag är ungdomlig och tuff, men det räcker ju med att jag får syn på mig själv i en spegel för att jag chockartat ska komma ner på jorden igen.  Vilken sliten kärring! Ibland försöker jag ta kort på mig själv, för jag tänker att någon jävla smickrande vinkel måste väl finnas, något fördelaktigt ljus. Men jag får ta typ 50 bilder innan jag ens närmar mig nöjd. Fy för den lede.


Fortfarande snygg efter alla dessa år? Jag är fan skeptisk.

Allt blir mycket roligare om man är stygg?

Hej!

Varför heter inga barn Ulrika?

Det var ju snack om att den nya prinsessan eventuellt skulle heta det. Till min fasa. Bara 10 minuter innan namnet offentligen skulle avslöjas gjorde de en testpost på kungahusets hemsida där de publicerade just namnet Ulrika. Gissa om jag sket i brallan i blotta förskräckelsen. Nja, inte precis, men jag var jävligt osugen på att dela namn med en ur rojalistpacket och därefter barn till föräldrar av den typen som döper sitt barn efter en nyfödd prinsessa, även kallade idioter.

Men med tanke på vilka tokiga och gubbiga/tantiga namn folk väljer till sina barn nu för tiden är det väl bara en tidsfråga innan Ulrika hoppar upp i namntoppen igen. Statistiken säger att av de cirka 20,000 Ulrikorna i landet Sverige är de flesta födda på 60- och 70-talen. 2003 var det 6 stackare som fick namnet Ulrika som tilltalsnamn. 2 små människor döptes samma år till Ulla.

Är inte Ulla en tant, undrar du? Jo visst, de flesta Ullor är födda på 30- och 40-talen. De har gått i pension vid det här laget, och snart dör de väl, och kvar står jag som ensam Ulla på täppan. Om inte det vackra, mjuka namnet som ju Ulla är får en revival. Det kan mycket väl hända. Jag menar, se på Sonja, Siv, Astrid, Inez, Edith, Svea och Hilma. De står väl för fan med ena foten i graven, så gammeldagsa låter de. Men icke! Det är vad dagisbarnen heter idag (om de inte heter Muhammed förstås).

Så jag spår härmed att nu när Ullorna börjar dö - då kommer hon tillbaka som en reinkarnation i form av små bäbisar. Lilla Ulla! Så gulligt.

Och sedan, när vi Ulrikor börjar bli risiga och ta in på vårdhemmen, ja då är det små söta Ulrikor som tular runt i sina overaller på dagisgården.

För allting går igen, kommer tillbaka, så även en Ulrika.

Nu är du officiellt ett dagisbarn, welcome to the club

Leka med magnetklossar

Klä på dockor

Pilla med Per Olssons bonnagård

Käka banan

Snacka goja med barn och fröknar

Det är tröttsamt att gå på dagis. Men kul. Oj vad kul!

En stor dag, på väg mot första dagen på dagis

Vi ringer grodan, bra idé

Jaha, dagens lektion får väl vara att man lånar inte ut sin smartphone till en ettåring ostraffat. Man kanske tror att för husfridens och den saliga tystnadens skull är det en bra idé, men det kan man i efterhand äta upp som en rutten banan.

Lite smått imponerad men mest oroad konstaterade jag att den lilla människan kan knappupplåsa utan problem. Tänk om hon ringer min chef, höhö-ade jag som om det vore den orimligaste grejen i världshistorietten.

Krampaktigt håller hon telefonen intill sig, pillar och drar i ikoner. Jag låter henne hållas, för hon är ju iallafall tyst, nynnar och lallar bara lite för sig själv.

När hon typ har somnat och jag lirkar telefonen ur hennes lilla hand, ser jag till min förfäran att vi är 2:04 in i ett samtal med min gamla chef, han vi i vardagligt tal kallar både Jesus och Grodan. Jag gör det enda vettiga man kan göra när man av sinnessjuk anledning ringer en eller annan chef strax efter midnatt på lördagkvällen; jag lägger på. Fort som attan och utan ett knyst låtsas jag att det regnar, under mattan. Genansen!

Dessutom har hon raderat stora delar av ikonerna på mitt skrivbord samt twittrat nedanstående tweet.


Hon är helt enkelt för smart för smarttelefonen.

Dagens utfitta

Idag är man ute på rövarstråt i närområdet. Du hittar mig på ursexiga Linero Centrum, platsen som såväl Gud, som kommunen, som arkitekterna glömde.

Det är med blandade känslor jag besöker denna plats på jorden. Dels är den så ful att jag är glad att jag inte bor alldeles i närheten. Men av samma anledning, fulheten, får det mig att må dåligt att vistas här. Det är min närmaste Ica-butik och min lokala tandläkare och det finns ett apotek här. Så ibland måste man.

Det luktar socialbidrag, snedfylla och urtvättad täckjacka. Så mycket misär det nu kan bli i Lunds förnämliga akademiska kommun.

Jag bor bara ett stenkast bort, men själsligt befinner jag mig på en helt annan planet. Call me a snobb, jag är en, jag gick inte i snobbskola som barn för intet.

Där är hon ju, min ettåring

Kolla, Tv4 har satt en ostburgare uppe i vänstra hörnet

It's Sunday morning och mamma steker pannkakor

Igår sov jag som en ungdom till klockan 11, idag var det "min" morgon och den började klockan 8 med välling och Musse Pigg.

Nu torkar jag snor och steker pannkakor, hyvlar en ostskiva emellanåt.

Det är det vi kallar multitasking, särskilt om det ständigt också sitter en smartphone i näven, vilket det ju alltid gör på en modern småbarnsförälder.

Hallå hallå

Lolo & Nyfiken

Årets snögubbjävel - tick

Tjena mittbena, nu sticker vi till Momoi

Gosa lilla magen

Titta, hon har krupit upp och satt sig i ursinhon.

Åh den ljusnande framstjärt

Nej,  jag har inte blekt könshåret,  jag har bara en släng av Tourettes. Den yttrar sig i mitt fall bland annat i att jag måste,  ja MÅSTE, säga framstjärten istället för framtiden. Jag tycker inte ens att det är särskilt roligt själv.

Idag har jag bokat mig ett möte med en gubbe som heter Åke. Han sitter på Gamla Kirurgen. För den som inte är akademikerbarn och lundensare kan jag avslöja att det är en byggnad i hjärtat av Lund som inhyser till exempel ett studievägledningskontor. På så vis kan Åke berätta för mig hur jag ska gå tillväga för att ernå en examen under följande villkor:

Inga studielån (har redan tagit 10 terminer till min icke-examen, tackar som frågar)

Alltså måste jag jobba samtidigt

Alltså måste det vara distansutbildning, gärna deltid. Så jag inte går in i vägghelvetet.

Och jag vill inte flytta till annan ort ändå. Inte nu.

Och jag vill helst vara klar på ett år, högst två, men isåfall pga halvfart.

Och jag vill inte börja på nåt program, jag är inte där för att socialisera. Inga jävla grupparbeten.

Och så vill jag gärna ha någon nytta av det jag redan läst, så det vore snyggt om man kunde bygga vidare på det.

Vad säger du, Åke?  Inga konstigheter?

Här får du en omotiverad bild på mig när jag ser snygg ut, allt blev genast mycket roligare, eller hur. Ses i dagarna, Åke.