Att kalla mig själv miljöaktivist, eller ens - kämpe vore att ta i. Men som iallafall någorlunda miljömedveten tycker jag att jag drar mitt lilla strå till stacken i vardagen. Jag sköter min sopsortering, promenerar till dagis och arbetsplats, jobbar ekologisk mjölk och banan, pantar mina burkar. Det finns mycket annat jag skulle kunna göra för att rädda planeten, men även solen har sina fläckar, även jag har en gräns. Jag vill inte sälja bilen, sluta flyga långt, sätta p för min köttkonsumtion, betala dubbelt för endast ekologiska matvaror, gå klädd i ekologiska bomullsplagg som sydda för en tant, vill inte ha en ruttnande kompost under vasken. Kalla mig dålig människa, men jag vill ju leva lite också, helst on the edge.
Hursomhelst får man enorma perspektiv på sin egen futtighet när man besöker ett land som är 20 gånger större än Svea Rike och som i det närmaste är miljötänksmässigt retarderat. Det finns i princip inga tankar på att spara på några resurser, dra in på någon form av välstånd eller konsumera mindre. Begreppet ekologisk existerar inte i dagligvaruhandeln och återvinning är något favelamänniskor eventuellt ägnar sig åt i storstäderna, där de står på soptipparna och sorterar för hand. Vi dricker inte kranvattnet, men däremot en sjuhelvetes massa vatten på butelj, plastflaskor vi sedan slänger direkt i soporna, något som svider lite i min svenniga miljöpartitarm varje gång. Toalettborste existerar ej, istället uppmanas jag spola så många gånger att alla spår försvinner. I en toalett som brummar fram cirka 10 liter vatten per spolning. Barnpoolen fylls och töms flera gånger om dagen. Det finns kanske inget behov av att spara på vattenresurser när vattnet ändå inte är rent, vad vet jag. Men det känns avigt för mig som kommer från en plats där man rekommenderas att stänga av vattnet medan man schamponerar sig.
Bilmotorn går varm, lampor kan vara tända även på natten, så skrämmer man bort flygfän från sin sänghalm. Att åka en halvtimme för att köpa lite mjölk och bröd är inga konstigheter. Att promenera någonstans existerar inte i en trottoarlös värld. Likt den nordamerikanska förlagan är plastförpackningar inplastade i plast.
Det finns helt enkelt inget eller mycket litet miljötänkande. På detta område är väl Brasilien helt enkelt lite efter, de kommer nog också dithän en dag, ungefär i samma era som jorden exploderar av all skit.
Det känns dock oerhört futtigt hur våra 9 miljoner svenskar sitter och anstränger sig i sina ekologiska blusar köpta på Tradera, ätandes ekologiska produkter, drickandes ekologiska drycker i återvinningsbara kärl. När 200 miljoner brasilianare brassar på kaminen, fläkten, bilen och trycker ner plastflaska efter plastflaska i de vanliga soporna. Det gör det.
En eldsjäl hade förstås sett möjligheter att förändra och påverka. Själv blir jag bara trött och beredd att ge upp mina egna futtiga ansträngningar som i det stora hela naturligtvis är en fisig prutt i världsrymden.
No comments:
Post a Comment