Det är lätt att tro att alla små barn per automatik blir superexalterade när de får besöka ett zoo. Alla exotiska, fantastiska djur man aldrig sett förut, vilken grej. Sinnebilden av barn som hoppar jämfota av pur upphetsning, som man får dra från apburen för att de står som trollbundna framför en orangutang som tar sig en banan och skalar den. Entusiasmen, glädjen.
Verkligheten är något helt annat. Trötta barn som inte orkar gå. Bääääära. Måste vi se fler djur, jag vill ha Coca Cola. Vaaaarmt. Rädslan för de små, små myrjävlarna som kryper på marken. Inte en satans fågel till, jag vill hem. Posa nu snyggt framför flamingosarna, söta lilla. Meh, orka.
Så lät det ungefär. Och visst, knäppa djur och tokroliga varelser är väl idag ungefär en googling iväg, inget är så spännande, inget är nytt. Det som vi kan ha sett som en av barndomens höjdpunkter är i dagens mått mätt blasé blahablaha.
Tur att iallafall jag var barnsligt lycklig när jag fick träffa min vän giraffen!
No comments:
Post a Comment